I huvudet på en tandvårdspsykolog

Shervin Shahnavaz forskar i hur kognitiv beteendeterapi kan hjälpa barn och ungdomar med tandvårdsfobi. Han är den första doktoranden med psykologbakgrund vid institutionen för odontologi. 

Du gick psykologprogrammet vid Göteborgs universitet. Hur kommer det sig att en psykolog söker sig till tandläkarhögskolan?

Jag har under många år samarbetat med tandvårdspersonal i samband med behandling av tandvårdsrelaterade psykologiska problem, både vuxna och barn. Samarbetet har fungerat väl och vi har nått väldigt goda resultat.Det finns en del forskning kring tandvårdsrelaterade psykologiska problem hos vuxna. Vuxna har tack vare tandvårdsreformen 1999 haft en teoretisk möjlighet att få landstingsfinansierad behandling av både psykologer och psykoterapeuter i samband med tandläkarbehandling i Sverige. Forskning kring denna form av tvärdisciplinära behandling för barn är dock mycket begränsad och likaså barns tillgång till psykoterapibehandlingar inom ramen för tandvård. Genom forskning vill jag bidra till systematisering av de kunskaper som finns om psykologiska behandlingar för barn i tandvården. Jag vill dessutom att tillsammans med tandvårdspersonal utveckla nya sätt att bemöta och behandla barn och ungdomar med tandvårdsfobi i Sverige och öka barns tillgång till effektiva psykologiska metoder.

Du är den första doktoranden med psykologbakgrund vid institutionen för odontologi. Vad har du fått för reaktioner, både här hos oss och utanför?

Mycket positiva. Många barnpatienter som tidigare upplevt besöket på en tandvårdsmottagning som plågsam uppger efter påbörjat behandlingsprogram att det är roligt att komma till oss. Många föräldrar blir först överraskade och sedan mycket tacksamma över att vi tar barnens rädslor på allvar. Ibland uppstår även en mängd goda bieffekter såsom att barnet klarar av vaccinationer, blodprovstagning och andra situationer de tidigare varit rädda för. Den tandvårdspersonal jag samarbetar med tycker att det blivit lättare att förstå varför patienten reagerar som den gör och att de fått nya verktyg för att långsiktigt kunna påverka dennes förhållningssätt till tandvården. Även många tandläkarstudenter har hört av sig till mina handledare och mig eftersom de blivit intresserade av att skriva sitt examensarbete inom det tandvårdspsykologiska området, vilket känns väldigt roligt.Intresset för vårt forskningsområde innebär också att det har varit lätt för oss att initiera samarbete med experter i psykologi- och psykiatrifältet på olika institutioner.

Du forskar hur kognitiv beteendeterapi kan hjälpa barn och ungdomar med tandvårdsfobi. Berätta mer om din forskning och vad du vill uppnå.

Forskningen tar avstamp i själva definitionen av oral hälsa hos barn och ungdomar, att barn och ungdomar ska ha "ett tillstånd av såväl goda och välfungerande dentala och orala strukturer liksom frånvaro av tandvårdsrädsla och ångest." Jag vill ta fram medicinsk evidensbaserade metoder för att kunna behandla barn och ungdomar med tandvårds- och sprutfobi. Jag genomför två randomiserade kontrollerade studier där experimentgrupperna erbjuds kognitiv beteendeterapi eller internetbaserad kognitiv beteendeterapi och där kontrollgrupperna erbjuds sedvanliga behandlingar inom pedodonti, alltså inskolning och premedicinering, lustgas och narkos. Sammanlagt ingår 260 patienter i vår studie och de behandlas både här på avdelningen för pedodonti och Eastmaninstitutet vid Folktandvården. Utvärdering av behandlingsmetoderna sker bl.a. med hjälp av en beteendetest som visar vilka konkreta åtgärder barnet klarar av i tandvården samt själv- och föräldraskattning av rädsla och ångest före och efter behandlingen. Uppföljning av patienterna sker efter ett år. Vi kommer dessutom att undersöka hur och om barns och ungdomars livskvalitet påverkas av de olika behandlingar de får. De hälsoekonomiska aspekterna undersöks i en separat delstudie då man också jämför kostnaderna för de olika behandlingarna i relation till den hälsa de genererar.

Mina handledare i projektet är:

  • Professor Göran Dahlöf, chef för avdelningen för pedodonti, Institutionen för odontologi, Karolinska Institutet.
  • Adjungerad professor Nils Lindefors, chef för den psykiatriska kliniken sydväst, Stockholms läns landsting, och Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
  • Med. dr. leg. psykolog Erik Hedman, Osher centrum för integrativ medicin och sektionen för psykologi, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet.
  • Odont.dr. Margaret Grindefjord, chef för avdelningen för pedodonti, Eastmaninstitutet, Folktandvården.
  • Min mentor Gunilla Berglund; psykolog, psykoterapeut och docent vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Har du några råd att ge till tandvårdsrädda?

Det första rådet är att ringa in problemet – vad är det man rädd för? Vad är det värsta som kan hända hos tandläkaren? Är det smärta? Kontrollförlust? Rädsla för att göra bort sig? Och så vidare.

Det andra rådet är att möta rädslan. Man gör det stegvis, börjar med att gå till en tandvårdsmottagning och titta runt. Därefter bokar man tid för ett samtal. Väl på tandläkarmottagningen kan man låta en tandläkare eller tandsköterska att titta en i munnen med en spegel och om det känns bra, gå vidare till nästa steg och låta sig undersökas. De flesta tandläkare och tandhygienister är bekanta med principen Tell-Show-Do (berätta – visa instrumenten – agera). Som patient eller förälder kan man fråga efter metoden.

Det tredje rådet är att fundera kring hur man själv eller ens barn hanterar utmanande situationer i livet och använda sig av dessa strategier i möte med tandvården. En vuxen eller ett barn som tränar handboll kan t.ex. fråga sig hur man gör för att ha det roligt och samtidigt prestera bra under en match. Svaret blir kanske i stil med att: "Jag tränar, försöker vara lugn och hålla huvudet kallt, sova och äta bra inför en match. Jag är fokuserad på att vinna, jag gör mitt bästa, jag tror på mig själv, försöker ge mig själv beröm." Rådet blir alltså att försöka överföra alla dessa strategier till tandvårdsbesöket och förbereda sig på samma sätt som man gör inför en viktig match. I vissa fall är dock rädslan så stark och plågsam att man blir helt förlamad av den. Då har man utvecklat tandvårdsfobi och behöver professionell psykoterapeutisk hjälp.

Barn och ungdomar i Stockholm kan få psykologisk behandling för tandvårdsfobi, som jag nämnde tidigare, vid pedodontiavdelningen här på vår institution och Eastmaninstitutet. Det finns gott om tandvårdskliniker som erbjuder vuxna denna hjälp. Hjälp för vuxna finns i Stockholm bland annat på folktandvårdens kliniker för medicinsk tandvård (www.folktandvardenstockholm.se) och på privatmottagningen Narkoskliniken (www.narkoskliniken.se).

Du har skrivit en bok som heter Tandvårdspsykologi. Kan du säga några ord om den?

Den vänder sig till alla som är verksamma inom tandvården. Tandläkare, tandhygienister, tandsköterskor, forskare, studenter och administrativ personal. Den vänder sig också till psykologer, psykoterapeuter och psykiatriker som samarbetar med tandvården. Jag skrev boken för att jag är så fascinerad av ämnesområdet tandvårdspsykologi. Jag hittar ständigt nya tillämpningsområden och lär mig dagligen så mycket av både personal, patienter och deras föräldrar. Det har känts viktigt att kunna förmedla mina erfarenheter och kunskaper till dem som är intresserade av ämnesområdet. Jag vill med boken visa hur ett tvärdisciplinärt samarbete mellan tandvårdspersonal och psykologer/psykoterapeuter går till och avmystifiera psykologisk behandling. Boken beskriver också hur tandvårdspersonal på egen hand kan tillämpa psykologiska förhållningssätt och tekniker i mötet med patienter. I boken ger jag många konkreta exempel på tillämpningar och fallbeskrivningar i tandvårdssammanhang.

Text: Heli Vänskä

PersonporträttPsykologiTandvård