Tre forskare som tänker nytt

Nästa steg är människa

”När jag var doktorand försökte jag transplantera celler till hjärnan med en metod där man navigerar via blodkärlen. Det fungerade inte, och jag fattade inte var cellerna tog vägen, de hamnade inte i hjärnan i alla fall. Så småningom förstod vi att cellerna behövde ha vissa egenskaper så att de kunde interagera med kärlen och ta sig ur dem. Jag och min handleda-re Staffan Holmin insåg då att vi behövde bygga en kateter.

Först försökte vi på egen hand men ganska snabbt började vi samarbeta med vår meduppfinnare Stefan Jonsson på KTH. Tillsammans utvecklade vi ”Extroducer”, en mikroka-teter som till exempel ska kunna injicera läkemedel till svåråtkomliga tumörer och transplantera insulinproducerande celler till bukspottskörteln. Den här uppfinningen och dess metod blev också en del av min avhandling.

Specifikt hoppas jag nu att metoden ska kunna användas vid en cancerform i hjärnan hos barn som kallas ponsgliom, som har en extremt dålig prognos. Vi vill också tillhandahålla ett verktyg till endo-krinologerna i hopp om att de ska kunna bota typ 1-diabetes.

Om jag hade förstått hur krångligt det skulle bli att lyckas med Extroducern och dess metod så hade jag kanske aldrig börjat, för nu har vi hållit på i 12 år och den är ännu inte i kliniskt bruk. År 2015 köpte ett företag rättigheterna att utveckla tekniken, men jag och mina meduppfinnare försöker fortfarande designa hur vi ska gå tillväga. Vi började i frambenet på en råtta, sedan gjorde  vi detta i hjärna, hjärta, bukspotts-körtel och tarmpaket på stora djur som till exempel grisar. Nu börjar vi närma oss nästa steg: människa.”

Vill hjälpa läkare att välja rätt

”Patienter med fraktur eller förlamning på grund av skelettmetastaser har i snitt sju månader kvar att leva. En cancerorsakad fraktur läker sällan. Och om man har mycket kort tid kvar har man ofta inte nytta av kirurgi, då kanske det är bättre att vara hemma med familjen och få palliativ vård. Jag disputerade år 2000 på kirurgisk behandling av skelettmetastaser och har länge velat skräddarsy behandlingen för den här patientgruppen.

Nu forskar jag mest inom beslutsstöd baserade på maskininlärning och patientregister tillsammans med en amerikansk kollega, Jonathan Forsberg. För tio år sedan började vi ta fram ett system för beslutsstöd som hjälper läkare att välja rätt behandling, anpassat efter patientens förväntade överlevnad.

Med hjälp av maskininlärning har vi gjort en algoritm som bygger på elva variabler som alla påverkar överlev-naden. Vårt system, PATHFx, var igång på allvar för ett halvår sedan och nu har vi 300 läkare

över hela världen använder det. Doktorn matar in uppgifter i datorn eller telefonen och får omedelbart tillbaka en patientspecifik överlevnadskurva. En utmaning är att algoritmerna måste tränas om regelbundet, då prognoserna ändras i takt med att det kommer nya behandlingar. Därför har vi ett skelettmetastasregister där vi har integrerat PATHFx. Vi har skrivit ett antal vetenskapliga artiklar där vi har visat att det här fungerar.

Mest nytta skulle beslutsstödet ha om det integrerades i patientdatajournalen, men det har varit svårt att få landstingen att förstå nyttan. Projektet går just nu runt tack vare forskningsanslag. Nu måste vi börja försöka hitta externa sponsorer, men jag är ingen säljartyp.” 

Att utveckla plattformen har tagit tid

”Från början var MindMend en bred e-hälsoplattform för olika former av ohälsa i arbetslivet, men sedan riktade vi in oss på enbart adhd, vår första kund gjorde att vi ändrade oss. Tanken att starta någonting eget och göra karriär inom näringslivet fick jag och mina två medgrundare under slutet av doktorandtiden. Att bli entreprenör – att vilja göra en produkt av sina idéer – anses inte alltid så fint inom akademin. Men det är väl bra att använda sin bakgrund till att skapa sådant som kommer patienter och vårdgivare till gagn, så att allt inte bara hamnar på en forsk-ningshylla.

Vuxna med adhd är eftersatta inom psykiatrin. Efter diagnosen får de ingen-ting eller möjligen i bästa fall läkemedel. Eftersom 50 procent inte tål, inte svarar på eller får ofullständig effekt av läkemedelsbehandling finns behov av kompletterade psykologiska insatser. Ett problem är att det inte finns så mycket evidens kring vilka behandlingskomponenter som är verksamma och det har saknats behandlingsmanualer som har försökt täcka de många komplexa aspekterna av adhd-problematik i vuxen ålder.

Som doktorand tog jag fram en sådan manual som bygger på en kombination av kognitiv- och dialektisk beteendeterapi. Jag har även tittat på om behandlingen fungerar via internet och undersökt om den accepteras av patienterna – effekterna verkar lovande, även om det finns förbättringspotential. Att utveckla plattformen, som vänder sig till vårdgivare, har tagit tid. En pilot-kund har låtit tio patienter testa behand-lingen och generellt var de nöjda.”