Frågor om kognition

Karolinska Institutets populärvetenskapliga tidning, Medicinsk Vetenskap, publicerar i varje nummer ett antal läsarfrågor och svar från våra forskare inom olika områden. På den här sidan hittar du frågor och svar om kognition.

Bild: Andrea Varrone, institutionen för klinisk neurovetenskap.

Bra arbetsminne och adhd – går det?

Fråga: Är det möjligt att ha ett bra arbetsminne men samtidigt ha adhd? / Matilda

Svar: I de diagnoskriterier som finns för adhd så beskrivs enbart de yttre symtomen (det vill säga ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet) och inte de underliggande neuropsykologiska brister som är kopplade till diagnosen. Forskningen har visat att det finns många olika underliggande brister som kan leda till att en person har adhd-symtom. De allra vanligaste är att man har bristande exekutiva funktioner och detta inkluderar bristande arbetsminne men också svårigheter vad gäller impulskontroll, kognitiv flexibilitet och planeringsförmåga.

Men enligt aktuella teorier finns det flera olika ”vägar” som kan leda till adhd och detta innebär att alla som har adhd inte har nedsatt arbetsminne. Man kan ha ett normalt arbetsminne och i stället främst ha problem vad gäller till exempel reglering av känslor eller förmågan att prioritera större långsiktiga belöningar framför mindre kortsiktiga belöningar (det som inom forskningen kallas för ”delay aversion”).

Sammanfattningsvis är det alltså vanligt att individer med adhd (både barn och vuxna) har nedsatt arbetsminne, men man kan ha ett bra arbetsminne och samtidigt uppfylla kriterierna för adhd i och med att kriterierna inte kräver att symtomen beror på just bristande arbetsminne.

/ Lisa Thorell, forskare i klinisk neurovetenskap

Varför förväxlas höger och vänster?

Fråga: Varför har en del så svårt att skilja mellan höger och vänster? 
/ Sandra

Svar: Att skilja mellan höger och vänster kan tyckas banalt, men forskning visar att ungefär 1 av 3 av vuxna har så pass svårt för denna uppgift att det leder till olägenheter i vardagen. Samtidigt har upprepade studier visat att personer med tendens att blanda ihop höger och vänster nästan aldrig har problem att skilja mellan upp och ned. Detta talar starkt för att höger-vänster-förväxling inte bara handlar om en bristande språkuppfattning, utan snarare om en sann nedsatt rumsuppfattning.

En teori är att orsaken har att göra med gravitationen och evolutionen, som gjort att vår egen kropp och många föremål i omgivningen uppvisar en tydlig asymmetri längs det vertikala planet (upp/ned), medan höger och vänster sida ofta är varandras spegelbild och därmed lättare att blanda ihop. En specifik region (gyrus angularis) i vänsterhjärnan tycks vara central för vår förmåga att skilja höger från vänster. Sedan ett drygt sekel vet neurologer att skador i detta område kan leda till Gerstmanns syndrom, som kännetecknas av den klassiska symtomtetraden (1) oförmåga att skilja ens fingrars identitet, (2) oförmåga att skriva, (3) oförmåga att räkna och (4) förväxling av höger och vänster. En studie från 2011 visade att även friskas förmåga att skilja höger från vänster försämrades om aktiviteten i denna hjärnarea tillfälligt slogs ut med lokal magnetisk stimulering.

Det kan vara viktigt att vara medveten om människans medfödda tendens till höger-vänster-förväxling, inte minst för kirurger som riskerar ta bort fel organ om de inte i förväg markerar den sida som ska opereras.

/ Arvid Guterstam, läkare och forskare i neurovetenskap

Vad är en tanke? 

/ Erik

Svar: En tanke är flyktig, avgränsad mental händelse som kan yttra sig i form av en idé, ett minne eller en mental bild. Tankar är resultatet av synkroniserad aktivitet i hjärnan. Men exakt vad det är som hjärnan gör när den ger upphov till tankar är en komplicerad fråga att svara på, med tanke på att hjärnan innehåller av ungefär 85 miljarder nervceller som är sammanbundna på flera biljoner sätt. Det är exempelvis inte klarlagt om det är aktivitet i vissa typer av nervceller eller nervaktivitet i vissa frekvenser som ger upphov till tankar.

Men forskning inom kognitiv neurovetenskap har lett till en rad insikter om vad tankar är och hur de fungerar. Spontana tankar som uppstår när vi dagdrömmer om det förflutna (det vill säga minns något), nuet (till exempel ”jag är hungrig”) eller framtiden (till exempel ”vad ska jag göra i helgen?”) tycks aktivera det så kallade standardnätverket i hjärnan. Detta nätverk av nervceller integrerar information om det egna jaget med långtidsminnet. Vi vet också att en medveten tanke är resultatet av flera lager av bearbetning som äger rum utanför medvetandet.

Tankebanor tenderar att följa vissa spår i hjärnan som uppstår som ett resultat av inlärning och erfarenheter, och som kan utvidgas genom intag av psykedeliska droger. En del forskare tror att dessa substanser kan hjälpa mot psykiatriska tillstånd som depression och ångest och försöker nu testa detta i vetenskapliga studier. Det finns mycket kvar att lära, men nya metoder för att analysera komplexa mönster i hjärnaktivitet utvecklas ständigt vilket kan hjälpa oss att nå en bättre förståelse om tankarnas natur.

/ Heather Iriye, forskare i neurovetenskap

Varför lär sig barn så snabbt?

Fråga: Hur kommer det sig att ett barns outvecklade hjärna lär sig snabbare än en vuxens utvecklade hjärna? / Ella

Svar: Minnena lagras i bland annat nervkopplingar, synapser, och bildningen av synapser går snabbast hos det lilla barnet (upp till 1 miljon nya synapser per sekund). Därefter avtar synapsbildningen, särskilt under puberteten. Det innebär exempelvis att förmågan att lära sig modersmål är bäst under de första fem levnadsåren, varefter fönstret för inlärning börjar stängas. Barnet kan därefter lära sig andra språk hyggligt, men efter puberteten är det svårt att lära sig tala ett nytt språk utan brytning. Inlärning av olika fakta fungerar bäst under skoltiden och studentåren. Men för att bli matematiker, professionell violinist eller schackspelare måste man börja tidigt. Om man inte lyckas nå toppnivå före 17 års ålder så når man det aldrig. Hjärnan är som mest högpresterande vid cirka 22 års ålder, då man kanske lyckas med tentamina som bäst. Man kan alltså inte säga att barnets hjärna är mer outvecklad, tvärtom den är mer utvecklad när det gäller förmåga till inlärning och kreativitet. I och med att hjärnan blir äldre minskar antalet nervkopplingar och man blir mer rigid i sitt tankesätt, men kanske också mer fokuserad. Framhjärnan, som är säte för högre intellektuella funktioner och moraliska ställningstaganden mognar sist i och med att vissa nervtrådar där förses med nervskidor först upp i 30-årsåldern. Nervskidorna ökar nervernas ledningshastighet vilket innebär att framhjärnan snabbt kan bromsa spontana infall och galna idéer. Det lär förklara varför äldre bilförare krockar mindre ofta än yngre. Vissa färdigheter tar ännu längre tid att utveckla. Det finns undersökningar som visar att 60-åringar är bättre på att lösa politiska tvister än 40-åringar. Sammanfattningsvis bör man alltså lära sig flera språk så tidigt som möjligt i livet, plugga som mest under skol- och högskoletiden, men vänta med att bli politiker till mogen ålder.

/ Hugo Lagercrantz, seniorprofessor i pediatrik

Hur kan tiden bara gå fortare och fortare?

Fråga: Varför upplever man att tiden går fortare ju äldre man blir?

/ Konrad Augustyniak

Svar: En förklaring kan vara att ju äldre man blir, desto mindre proportionellt tillägg till ens liv och erfarenheter utgör ytterligare ett år. Vid ett årsskifte upplever man då att tiden har gått fort, eftersom det ”redan” är nyår, trots att inte så mycket har hänt. I hjärnan lagras minnen starkast i barnaåren och ofta sämre hos äldre människor. Detta kan förstärka upplevelsen att det händer allt mindre ju äldre man blir, helt enkelt därför att man kommer ihåg mindre. Det kan också vara så att man med stigande ålder (upp till en viss ålder) får allt mer att göra och upplever sig otillräcklig när deadlines kommer rusande i kalendern. Att inte hinna med det man ska, kan ge en upplevelse av att själva tiden går fortare. En tredje förklaring är upplevelser av barn som växer upp, och som man träffar mindre ofta. De har då förändrats mellan träffarna, medan man själv (förhoppningsvis) inte har förändrats. Eftersom det är svårt att ”se” tidsintervallen mellan träffarna, tycker man istället att tiden har gått fort när barnen, tillsynes plötsligt, har vuxit upp. Och att uppleva barn som blivit vuxna är ju per definition kopplat till att man själv är mitt i livet eller äldre.

/ Lars Olson, seniorprofessor i neurobiologi

Kan jag trimma min hjärna?

Fråga: Det sägs att konditionsträning, god kost, sömn och meditation får hjärnan att fungera bättre. Men kan man som vuxen få en märkbart bättre hjärna eller bättre förmågor att minnas, lära sig saker och förstå saker, eller handlar det mer om att förebygga och förhindra att funktioner blir sämre? / Peter

Svar: Det finns ganska goda stöd för att några av de faktorer som du nämner, speciellt konditionsträning och en god natts sömn (eller två), kan förbättra kognitiv prestation, såsom minnesprestation och koncentration. Men effekterna är att betrakta som små eller mycket små, det gäller i ännu högre utsträckning effekterna av diet och meditation. De är knappast tydligt märkbara för de flesta personer. Utgångsläget är dock viktigt att ta hänsyn till för att kunna besvara din fråga. För en väldigt stressad person som bara äter godis, aldrig rör sig, och sover för lite, kan nog en förändring till en varierad och balanserad kost, lite konditionsträning, bättre sömn, och regelbunden meditation ha kännbara effekter på både välmående och kognitiv prestation. För maratonlöparen med noga upplagd kosthållning och goda sömnvanor handlar det nog mer om att bibehållandet av dessa vanor möjligtvis skulle kunna minska åldersrelaterade försämringar i kognitiv prestation.

/ Martin Lövdén, professor i kognitiv neurovetenskap och åldrande

Ser våra hjärnor likadana ut?

Fråga: Ser alla människors hjärnor likadana ut med antal veck, nerver med mera, bortsett från storlek och tyngd? / Maja

Svar: Det finns en del tydliga variationer mellan olika individers hjärnor, utan att man på ett enkelt sätt kan koppla sådana variationer till skillnader i funktion. Ett exempel är den möda man ägnat åt att studera fysikern Albert Einsteins hjärna. Den var något mindre än genomsnittet och hade bland annat en ovanlig utformning av sidofåran (sulcus lateralis), som avgränsar olika lober i hjärnan. Dessutom var utseendet av den stora förbindelsen mellan hjärnhalvorna (corpus callosum) avvikande (tjockare i vissa områden). Vissa har då gissat att detta kunde ha betydelse för hans förmåga att associera. Man har också funnit att kvoten mellan antal nervceller och gliaceller i vissa områden av Einsteins hjärna var lite ovanlig. Av detta kan man förmodligen inte dra så mycket andra slutsatser än att det verkligen finns skillnader mellan olika hjärnor, både i stort och smått.

/ Mårten Risling, professor i anatomi

Var sitter språket?

Fråga: Hur stor andel av befolkningen har språkliga funktioner i vänster respektive i höger halva av hjärnan, och hur mycket är sådana skillnader beroende på kön och vilken hand man skriver med? / Pierre

Svar: Det har gjorts mycket forskning om vilken sida i hjärnan som ”jobbar” med språk. Man vet sedan länge att de allra flesta av oss använder vänster hemisfär för språkliga funktioner. Man vet nu också att även om man har dominans i exempelvis vänster hemisfär så används även höger sida till viss del för att bearbeta språk. I senare studier har man inte hittat skillnader av betydelse mellan män och kvinnor men hänthet, oavsett kön, har viss betydelse. Beroende på hur man undersöker språklig dominans så kommer man att få lite olika resultat men det finns några bra studier som ger en tydlig bild av hur det förhåller sig. När man undersökte 188 friska högerhänta personer så fann man att 92.5 procent hade en vänstersidig dominans och 7.5 procent hade en högersidig dominans. En annan studie undersökte fördelningen av språkfunktioner hos 100 friska vänsterhänta personer och man fann då vänstersidig dominans hos 76 procent, högersidig dominans hos 10 procent och hos 14 procent fann man att fördelningen var lika mellan höger och vänster hemisfär.

/ Fritjof Norrelgen, forskare i logopedi

Förändras personligheten?

Fråga: Jag läste just att ny forskning visar att personligheten ändras under livet. Stämmer det? / Annika

Svar: Då vi talar om personlighet hamnar vi ofta i en diskussion om vad vi egentligen menar med begreppet. Äldre definitioner har ofta försökt ringa in just de aspekter av en person som ansetts vara stabila i olika situationer och över tid. På så sätt är ”oföränderlighet” inbyggt i själva definitionen. Numera är mycket forskning inriktad mot individuella skillnader i psykologiskt fungerande, där även aspekter som kognitiv förmåga eller intelligens anses vara betydelsefulla. Det är en öppen fråga om detta är en del av vår personlighet. Kognitiv förmåga är lättare att mäta än andra aspekter av vår personlighet och forskningen tenderar att studera dessa saker var för sig. Forskningen visar att kognitiv förmåga, men särskilt det som brukar kallas personlighet, kan förändras i början av livet och sedan uppvisar en viss ökad stabilitet med ökad ålder. Medan de ärftliga faktorernas inflytande ökar med åren för kognitiv förmåga så upprätthålls stabiliteten i personlighet mer av omgivningsfaktorer. Man använder ibland uttrycket stabilitetsmognad och det har visat sig att denna ”mognad” sker långt senare i livet avseende personlighet jämfört med kognitiv förmåga. Så svaret på din fråga, ja personlighet är mer föränderligt över livets gång det vill säga under ett längre tidsfönster, än vad forskningen åtminstone tidigare antagit.

/ Bo Melin, professor i arbetspsykologi

Är placebo att luras?

Fråga: Går det att använda placebo inom vården på ett etiskt sätt, alltså utan att patienten luras att tro att behandlingar är mer effektiva än de är? / Felicia

Svar: Ibland hör man att placeboeffekten bör utnyttjas mer inom vården men då är det viktigt att man skiljer på placebo i traditionell mening och de positiva hälsoeffekter som kan uppnås genom sådant som omger en behandling men inte går att härleda till behandlingen i sig. En traditionell definition av placebo innebär att en patient luras att tro att en innehållslös behandling, som till exempel ett sockerpiller, är ett äkta läkemedel. Det faktum att patienten tror att hen får äkta läkemedel förändrar hjärnans neurobiologiska processer och kan i sin tur förändra kroppsliga symptom. Om vi däremot tänker oss att en patient får ett äkta läkemedel finns det mycket forskning som visar att effekten av den behandlingen kan variera beroende på patientens förväntningar eller vilken information och vilket bemötande patienten får i samband med att behandlingen ges. Det finns alltså en specifik effekt av det aktiva läkemedlet men också en icke-specifik behandlingseffekt som hänger ihop med förväntningar, bemötande etc. Den här typen av forskning visar att all behandling har en potentiell “placebokomponent” i sig, i varierande grad, och att vi även bör fästa vikt vid detta när vi ger sjukvård för att maximera chansen till god behandlingseffekt.

/Karin Jensen, forskare i neurovetenskap

Blir man frisk av konst?

Fråga: Sjukhus verkar lägga mycket pengar på utsmyckning och konst, men hur mycket belägg finns det för att konstverk påverkar en sjuk människa positivt? / Agnes

Svar: Konst används i olika former i sjukvården. Det är viktigt att skilja mellan att använda konst som aktiv behandlingsstrategi eller som konstnärlig utsmyckning av miljöer. Den forskning som finns visar att båda varianterna kan ha positiv inverkan på stress och känslor samt fungera ångestdämpande. En studie från kirurg- och intensivvårdsavdelningar visade att landskapsmålningar på väggarna i sjukhussalen minskade behovet av smärtlindring i jämförelse med en kontrollgrupp och att utskrivning kunde ske snabbare. Den konstform som är mest utforskad är musik, som kan minska bland annat stress och oro. Men även andra former såsom måleri och skulptur, dans, teater samt kreativt skrivande kan hjälpa människor att ge uttryck för känslor som kan vara svåra att annars sätta ord på. Större studier saknas i hög grad på området då det är metodologiskt mycket komplext att studera, med många svårkontrollerade variabler.

/ Jonas Nordquist, forskare i medicinsk pedagogik

Var uppstår personligheten?

Fråga: Vilken del av hjärnan spelar störst roll i bildandet av en personlighet? Eller är det en kombination av hela hjärnan? / Lisa

Svar: Tack för din fråga, som rör ett mycket spännande område – varför är vi som vi är? Vi vet sedan tidigare att vår personlighet härrör från en kombination av faktorer i våra gener och den miljö vi lever i, som samverkar i att forma hjärnans funktion. Ett sätt att försöka hitta personlighetens grund i hjärnan är att studera aktiviteten hos de signalsubstanser som hjärnans nervceller använder för att kommunicera med varandra. När vi undersöker hjärnans biokemi med hjärnavbildningsmetoder som positronemissionstomografi så verkar både dopamin- och serotoninsystemet vara av betydelse för personligheten. Till exempel har mängden dopaminreceptorer visat sig spela roll för personlighetsdrag som rör social interaktion, samt i viss mån impulskontrollförmåga. Vad beträffar markörer för serotoninsystemet så ser vi samband med drag som rör ångestbenägenhet, vilket är en riskfaktor för depression och ångest. Något som är tydligt är att dessa samband återfinns i flera olika delar av hjärnan – både ytliga, frontala områden som är involverade i planering och analytiskt tänkande, och djupare liggande kärnor som styr emotionella processer. Så det lutar helt klart åt din andra hypotes, att det är en kombination av hela hjärnan – vilket är att förvänta när det gäller ett så pass komplext beteende som personlighet. Man kan se det som en orkester, där varje instrument har betydelse för både musikstyckets innehåll och utförande!

/ Simon Cervenka, forskare i psykiatri

Fördjupning