De ställde om i coronatider

När coronapandemin slog till var det många forskare som lade sina vanliga projekt åt sidan för att helt ägna sig åt det nya viruset. Möt tre vars yrkesliv tog en vändning.

Namn: Jan Albert

Titel: Professor i smittskydd, speciellt virologi, vid institutionen för mikrobiologi, tumör och cellbiologi, Karolinska Institutet. Överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset.

Gör i coronatider: Leder Karolinska Institutets covid-19-expertgrupp.

Porträtt av Jan Albert.
Jan Albert. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

”Initialt tog mediefrågor nära halva arbetsdagen”

”Vi var några seniora läkare på Karolinska universitetslaboratoriet som redan i januari insåg att vi nog kommer att få hit sjukdomen, långt före att resten av samhället förstod det. Vi planerade för en pandemi och jag var inställd på att många, inklusive jag själv och mina nära och kära, kommer att få covid 19, men också att de allra flesta inte skulle avlida. Samtidigt var min brors bästa vän en av de första som smittades i Sverige. Han blev allvarligt sjuk och låg länge på IVA innan han kunde skrivas ut. Det var mycket oro när han blev så dålig.

Jag leder Karolinska Institutets expertgrupp för covid-19, arbetar även som läkare samt bedriver i princip all virusundervisning på Karolinska Institutet, i våras blev det på distans. Det har inneburit mer jobb än vanligt, men det har känts viktigt och stimulerande. Initialt, i samband med att smittspridningen drog igång på allvar, tog mediefrågor nära halva min arbetsdag. Men jag tycker att det ingår i min tjänst att svara på frågor från media – och jag tycker inte att det är obehagligt.

En dag fick jag stå i tv och säga att resultat som vi hade presenterat dagen före tyvärr nog inte stämde. Det fanns en olycklig riskfaktor i datamaterialet, som vi inte hade varit medvetna om. Jag tyckte inte att det var så jobbigt att säga det ändå och det togs emot bra.

Jag märker att det sneglas när jag är ute och promenerar. Folk känner igen mig och enstaka gånger kommer någon fram.

Min egentliga forskning kring hiv och enterovirus, som har varit pausad, ska jag återuppta nu. Forskningen kring covid-19 fortsätter och även expertgruppens arbete. Det kan nog bli en del media också, det beror på vad som händer.”

Namn: Marie Holmqvist

Titel: Docent i epidemiologi vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet.

Gör i coronatider: Hoppar in som läkare på vårdavdelning för patienter med covid-19.

Porträtt av Marie Holmqvist som håller i en dator framför en stor buske.
Marie Holmqvist. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

”Det blev tydligt att jag först och främst är läkare”

”Innan pandemin ägnade jag mig mest åt forskning. Men när det behövdes läkare till en vårdavdelning med covid-19-pati-enter, ville jag bidra. I början var det mest nyinsjuknade som behövde syrgas eller dropp. Under senvåren blev det fler och fler patienter som kom till oss för att de hade legat länge på IVA och nu behövde träna på att äta, gå och klara sig självständigt på toaletten.

Det var en tung vår, kanske inte främst på grund av det hårda arbetet utan för att det var emotionellt påfrestande att befinna sig i en situation som man visste så lite om. Vi hade ju sett den där dokumentären från Kina där läkare sprang runt i panik. Dessutom hade vi fått varningar från Italien om att riktigt tuffa beslut låg framför oss. 

Det jobbiga var rädslan för att vården skulle tappa kontrollen. Tack och lov blev det inte så men det visste vi inte från början. Från ett professionellt perspektiv har det ändå varit spännande, även om situationen delvis varit fruktansvärd. 

Jag har alltid sett mig primärt som forskare; jag är epidemiolog och försöker ta reda på hur vi kan minska dödligheten och samsjukligheten i sjukdomarna myosit och systemisk skleros. Under våren blev det uppenbart att jag nog ändå först och främst var läkare. Många patienter låg inne länge och att få ta del av deras mående och hälsa var så speciellt. 

Om jag behövs igen kommer jag att delta i vården, men annars ska jag ägna mig primärt åt forskning nu. Egentligen skulle jag ha åkt till Kanada och forskat men resan blev inställd.”

Namn: Martin Cornillet

Titel: Forskningssamordnare vid centrum för infektionsmedicin i Huddinge.

Gör i coronatider: Har ett koordinerande ansvar för en provsamling med blodprov för patienter med covid-19.

Bild föreställande Martin Cornillet som håller i en låda med provrör.
Martin Cornillet. Foto: Margareta Bloom Sandbäck

”Plötsligt arbetar jag för hela mänskligheten”

”Kort efter att covid-19 började spridas i Sverige tog mitt laboratorium initiativ till att bygga en biobank av blodprover från svårt och medelsvårt sjuka patienter. Min roll är att ha ett övergripande koordinerande ansvar för denna. Det har handlat om alltifrån hur proverna ska forslas från kliniken utan att slösa på munskydd och visir, till hur mycket plats som behövs i frysen.

Provsamlingen vid centrum för infektionsmedicin i Huddinge har två syften, det ena är att vi redan nu snabbt ska kunna försöka ta reda på varför en del personer blir mer sjuka än andra. Det andra syftet är att spara prover för framtida forskning. Om tio år blir det värdefullt att ha prover kvar i frysen, om vi till exempel skulle råka ut för en ny pandemi med ett liknande virus.

Det unika med vår samling är att vi har använt en speciell teknik för att ta hand om proverna, som gör att man kan studera varje enskild immuncell. Vi tror att det kommer att bli intressant framöver. Ibland har vi flera prover från samma patient, till exempel från patienter som först var medelsvårt sjuka och sedan plötsligt blev svårt sjuka. Vi har omkring 300 prover nu.

Mina vanliga forskningsprojekt, som samtliga handlar om att försöka förstå immunsystemet och framför allt olika sjukdomar i levern, pausades redan i mars. Sedan dess har det varit hundra procent covid-19-forskning. Jag känner en stor mening med det jag gör. Känslan jag har nu är att jag inte bara arbetar för min egen skull, för mitt labbs skull, eller för landets skull, plötsligt arbetar jag för hela mänskligheten.”

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 3/2020