”Som läkare i fält kan du se att du gör skillnad”

Att med små resurser kunna bota svårt sjuka människor och se dem bli friska och starka på bara några dagar – det är en stor belöning för Susanna Ericsson, som har studerat till läkare på Karolinska Institutet. Susanna har jobbat för Läkare utan gränser och vill gärna ut på uppdrag igen.

Text: Catharina Bergsten
Foto: Susanna Ericsson, Läkare utan gränser

REDAN SOM ”PYTTELITEN” visste Susanna Ericsson att hon ville bli läkare. Kanske var det farmor Ada som också var läkare som inspirerade hennes yrkesval – Susanna minns i alla fall att lusten att hjälpa andra människor var stark i tidig barndom. Att hon skulle jobba för Läkare utan gränser visste hon också innan hon ens börjat läsa medicin.

– Det låter kanske pretentiöst, men jag tycker att jag som har fått en gratis utbildning, som kostar hundratusentals kronor i andra länder, har en skyldighet att betala tillbaka lite för allt jag fått, säger hon.Läkaralumnen Susanna Ericsson i fältarbete för Läkare utan gränser.

Susanna läste läkarprogrammet vid Karolinska Institutet och blev färdig 2007. Efter allmän tjänstgöring och tjänstgöring på narkos- och intensivvårdskliniken på Karolinska universitetssjukhuset åkte hon på sitt första uppdrag för Läkare utan gränser. I våras kom hon hem från sitt senaste uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (DRK), där hon varit i sex månader. Att resa till en region där våld och systematiska övergrepp blivit vardag för befolkningen kräver förstås sina överväganden – särskilt med tanke på att anhöriga kan vara oroliga. Men Susanna var aldrig rädd:

– Blir man rädd under tjänstgöringen måste man omedelbart åka hem, det fungerar inte att jobba då. Jag gjorde bedömningen att uppdraget var acceptabelt ur säkerhetsperspektiv, eftersom Läkare utan gränser arbetar hårt och långsiktigt för att sprida budskapet att vi är en neutral organisation. Sedan tänker jag att om befolkningen alla risker det innebär att vara kvinna eller att tillhöra en viss folkgrupp, ja då kan väl jag som vit biståndsarbetare med skydd av Läkare utan gränser, klara av att bo där i några månader.

På plats möttes Susanna av alla de konsekvenser som krig och konflikter för med sig; skottskador och våldtäktsrelaterade skador som oönskade graviditeter och fistlar. Men de flesta som dog i regionen var barn samt kvinnor som inte fått kejsarsnitt i tid.

– Barnen dör av diarréer och undernäring, malaria, lunginflammation, hjärnhinneinflammation och aids. Eftersom det kan ta flera dagar för patienterna att resa till kliniken kommer många dit för sent. I Kongo dör upp till 20 procent av barnen före fem års ålder, och nästan alla mammor har förlorat minst ett barn.

Att lämna svåra besked till anhöriga är en del av jobbet, men det kan vara mentalt påfrestande när många patienter dör. Susanna tycker att hon fick en viss lindring av att inte behöva lämna beskeden personligen – informationen gick via sjuksystrarna som talade de lokala språken och som hon själv pratade franska med. Den stora tacksamhet som hon och hennes kollegor mötte under vistelsen var en annan tröst när livet kändes tungt. Susanna menar att det överlag är viktigt att väga upp svåra upplevelser med sådant som är positivt.

 – Det kan verka absurt, men vi hade faktiskt väldigt roligt på kliniken mellan varven. Vi gjorde rollspel i samband med utbildningar som kunde locka till många skratt, vi lagade mat på kvällarna och umgicks. Sedan måste man förstå att man är en pusselbit bland många, att verksamheten kan fungera även utan en själv. Det ger en lättnad och ett lugn att känna att man inte behöver bära allt på sina egna axlar, säger hon.Läkaralumnen Susanna Ericsson i fältarbete för Läkare utan gränser.

Karolinska Institutets många internationella utbyten var ett avgörande skäl till att Susanna valde att utbilda sig just där – ”som skåning flyttar man ju inte till Stockholm utan anledning!” – och hon hann också med hela fyra utlandsvistelser under sin utbildningstid: Kuba, Frankrike, USA och Mexiko. Lusten att jobba utomlands har heller inte minskat. Om några år vill hon ut i fält igen och arbeta för Läkare utan gränser som gynekolog/förlossningsläkare.

– Jag har påbörjat ett vikariat på gynekologi- och förlossningskliniken på med tanken att specialisera mig inom gynekologi. Det är en direkt följd av erfarenheterna i Kongo där kvinnorna är så utsatta, berättar Susanna.

Hon tycker att hon har haft god nytta av sina studier i franska under tiden som läkare i fält. Kommunikationen med och kunskapsöverföringen till de lokalanställda är nämligen en mycket viktig del i uppdraget för Läkare utan gränser.

– Vi är på plats tillfälligt och hjälper de människor vi kan, men de lokalanställda stannar kvar och jobbar. Därför är det oerhört viktigt att vi förmedlar så mycket kunskap vi kan.

Läkare Utan Gränser ger humanitär medicinsk katastrofhjälp till människor som drabbats av väpnade konflikter, kriser, epidemier och naturkatastrofer samt till befolkningsgrupper som saknar hälsovård på grund av social eller geografisk isolering. www.lakareutangranser.se
AlumnLäkarprogrammet