Elever berättar

Elever från sommarforskarskola för gymnasieelever berättar

2007

Johanna Classon, forskarskolestudent på KI sommaren 2007

Sommaren 2007 minns jag med glädje. Det var då jag och 19 andra, 10 från Stockholm och 10 från andra delar av Sverige, inte bara fick se hur biomedicinsk forskning gick till, utan även ha egna forskningsprojekt, skriva en vetenskaplig rapport och hålla ett muntligt föredrag. Jag fick en rejäl inblick i forskningens värld och blev många erfarenheter rikare. Om jag fick välja igen hur jag skulle spenderat min sommar, skulle jag utan tvekan valt den biomedicinska sommarforskarskolan på KI.

Jag hade länge och väl funderat på att söka till forskarskolan när jag skickade in mina ansökningshandlingar. Jag kände att det här var ett perfekt tillfälle att utmana mig själv, lära känna andra med liknande intressen och få svar på om detta var en framtid för mig. Om man tycker att celler är spännande eller är intresserad av hur människokroppens mekanismer fungerar är forskarskolan väldigt passande, det var den i alla fall för mig.

Första timmen i föreläsningssalen var nervös och förväntansfull, men det släppte snabbt då ledarna för forskarskolan var avslappna och välkomnande. Man visste inte riktigt vad man gett sig in på, men när jag kom till Jägargatan på Södermalm där 10 av oss skulle bo hade jag ett leende på läpparna. Den första dagen gick även jag och Lydia, som skulle vara på samma lab. som jag, till vår handledare för mer information om våra projekt. Ett tio minuters möte slutade med att vi var där i över en timme då de hade mycket att visa oss. Min handledare Laszlo Szekely gav mig även en bihandledare, hans doktorand Emilie Flaberg.

Den första veckan bestod av föreläsningar, på en helt annan nivå än i skolan. Elias Arnér, dekan för forskningsutbildningen, pratade om selenproteiner och Bengt Fadeel föreläste om apoptos. Grymt inspirerande och lärorikt att höra framgångsrika forskare och framförallt att man kunde förstå stora delar!

Den första helgen åkte vi till Solvik, KI:s kursgård. Här badade vi, spelade kort, bastade, hade tävlingar och umgicks  en välbehövd paus efter föreläsningarna och innan de fyra intensiva veckorna i labbet.

Forskningsgruppen, mina handledare och mitt projekt var en lyckoträff! Mina handledare var väldigt måna om att jag skulle förstå och att det skulle gå bra. Om det var någon bit jag inte förstod var det bara att fråga, man får inte vara rädd att göra det! Jag är otroligt tacksam för den tid de ägnade åt mig. Cancerforskning är det jag tyckte var det allra mest spännande inom biomedicin, vilket jag även fick hålla på med. Jag skulle testa en idé om att det kunde finnas antikroppar mot cancerceller i ascitesvätska, en kroppsvätska man bildar då man haft cancer länge. Jag lärde mig hur man kunde påvisa detta, hur man kan testa sig fram, hur man hanterar celler och hur man använder olika mikroskop. Min handledare Emilies doktorandprojekt kretsar kring avancerad mikroskopteknik, så jag fick mycket insikt hur man använder konfokala fluorescence mikroskop, som jag även använde då jag tog bilder.

Jag och mina kompisar hade förutfattade meningar om de andra deltagarna, att de allesammans skulle vara väldigt insnöade och töntiga, vilket också synen på forskare kan vara. Det är inte så! Inte behöver man vara ett geni för att vara forskare heller. Det gäller egentligen bara att ha ett genuint intresse och vara beredd på mycket och hårt jobb.

Var inte rädd för att ansöka, tro inte att alla andra är duktigare och smartare än du. Alla är vi bra på något, och man lär sig efter hand. Man kastas här in i en värld av (nästan) oändlig kunskap, kreativitet och nyfikenhet. Det är värt en sommar, även om man är osäker på om det är detta man vill hålla på med efter gymnasiet. Att bo på korridor är heller ingenting att var orolig för. Alla på Jägargatan har någon koppling till KI och tar väl hand om dig. Jag hoppas verkligen att du tar chansen att delta i forskarskolan!

Jag går i trean på gymnasiet nu och ska i vår söka till läkarlinjen med forskningsinriktning (LÄFO). Nästa sommar kommer jag tillbaka till mitt laboratorium och fortsätter på mitt projekt. Jag är övertygad om att jag har hittat det jag vill syssla med i resten av mitt liv.

 

Rafael Sytniowski, forskarskolestudent på KI sommaren 2007

Rafael Sytniowski, forskarskolestudent på KI sommaren 2007

Ett coolt labb, en mängd trevliga personer, en skön sommar och en uppsjö på häpnadsväckande föreläsningar, var, kort sagt, vad jag fick vara med om under sommaren 2007  ett minne för livet.

Sommaren inleddes med att jag fick en studentbostad vid Södersjukhuset i Stockholm. Det bästa med studentbostaden var att den var nära övriga inackorderade sommarforskarskoleelever, och därigenom umgicks vi en stor del av tiden. Utöver dem fanns det också internationella studenter som studerade vid Karolinska Institutet. De hade oftast en fest per vecka, något som då och då resulterade i avkoppling från laboratoriearbetet på helgerna. Därutöver organiserade en italienare fotbollsmatcher de flesta söndagarna, vilket gav oss möjligheter att spela intensiva och roliga matcher. Det fanns också bra möjligheter till att löpa på kvällarna längs en sträcka nära Södersjukhuset, dock med lite hårt underlag; och när vi ändå talar om sport, så fanns också Eriksdalsbadet på gångavstånd från Södersjukhuset, som genererade många simdagar, speciellt för mig som simtränade de flesta morgnarna innan labbarbetet.

Innan laboratoriearbetet påbörjades, hade vi en veckas intressanta föreläsningar; föreläsningar om östrogenreceptorer och cancer, kost och cancer, genterapi, selenproteiner, programmerad celldöd, neurotoxikologi och det globala HIV-hotet. Dessa många föreläsningar visade tydligt hur rikt det biomedicinska området är på forskningsfält, och att det i framtiden fortfarande finns många nya rön och förbättringar att göra; något som jag själv också hoppas på att få bidra till. Föreläsningarna skapade också en nyfikenhet inför labbarbetet, och att arbeta med ett av de, innan forskarskolan, utdelade områdena; nyfikenheten stillades inte förrän laboratorieveckan inleddes.

Mitt eget projekt handlade om något som kallas för epigenetik (ett område där man studerar förändringar som sker på nukleotiderna) och utfördes under handledning av LiFu Hu och Do Van Nguyen från Ingemar Ernbergs forskargrupp vid Institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi. Under resans gång fick jag vara med i utvecklingen av ett kit för tidig diagnostik av prostatacancer, urinblåsecancer och nasopharyngeal carcinoma (näsrelaterad cancer). Inledningsvis fick jag en introduktion till två projekt, dels det redan nämnda, och dels ett annat relaterat till 2006 års Nobelpris i medicin och fysiologi. Efter denna introduktionsvecka fick jag bestämma mig för vilket av projekten jag ville arbeta med, men fick ändå lära mig metoderna förknippade med båda projekten för att vidga mitt perspektiv på laboratorieteknik. När väl metoderna presenterades blev jag riktigt imponerad av all utrustning, som starkt kontrasterade de tidigare under gymnasiet mötta resurserna. Labbarbetet gav en djupare insikt i det praktiska arbetet, men även appliceringen av detta på biomedicinska problem. Att praktik kombineras med teori frekvent gör också att det inte blir lika monotont som på gymnasiet. Labbarbetet bedrivs vanligtvis under 4 veckor, men eftersom jag fann det stimulerade och inspirerande valde jag att under uppehållsveckan även då att forska. Under sista veckan hade vi fler föreläsningar, men fick även själva ta rollen som föreläsare i form av den redovisning av vårt projekt vi fick hålla för resten av kurskamraterna.

Vad som bör tilläggas är att folket på labbet var oerhört trevliga, delade med sig av sina forskningserfarenheter och diskuterade gärna det mesta. Omgivningen var också internationell, och därigenom kunde jag få en större förståelse för andra kulturer genom att diskutera alltifrån chi, kinesisk akupunktur till politik i olika länder.

Under sommarens gång anordnades det också en hel del sociala aktiviteter såsom kollo, trampbåtsrace, bio, middag, minigolfturnering samt en avslutningsfest, vilka gav utrymme för vidare bekantskap samt avkoppling.

Avslutningsvis skulle jag vilja tacka kursledningen, amanuenserna, mina projektledare och all personal på labbet, för en ytterst trevlig sommar, vilken verkligen inspirerat mig till att fortsätta med forskning i framtiden.

Äldre berättelser

Eleverna från sommarforskarskolan berättar (pdf)

Utbildningsprogram