This page in English
Laddar profil information

Om mig

Professor i basal och klinisk neurofysiologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi. 

Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin föddes 1946 i Budapest, Ungern, och flydde med familjen till USA 1956. Hon växte upp i New York, studerade vid bland annat City University of New York, blev Master of Science 1969, flyttade sina forskarstudier till Cambridge, England, disputerade på en avhandling om kattens visuella system 1972 och blev doktor i neurobiologi. Tillbaka i New York blev hon Postdoc och lecturer vid Cornell University, där hon inledde sin forskning på ryggmärgens smärtmekanismer.

1977 kom Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin till Sverige som gästforskare och var verksam vid avdelningen för klinisk neurofysiologi på Huddinge Sjukhus och sedan 2010 på institutionen för fysiologi och farmakologi. Hon blev docent i neurovetenskap 1983 och universitetslektor 1990 i detta ämne. 1997 utnämndes Zsuzsanna Wiesenfeld-Hallin till professor i basal och klinisk neurofysiologi vid Karolinska Institutet. 

Forskningsbeskrivning

Mekanismer för kronisk smärta: betydelse av kön och gener

Kronisk smärta är ett allvarligt hälsoproblem som drabbar breda patientgrupper. Vanliga sjukdomar, såsom reumatoid artrit och cancer åtföljs ofta av svår livslång smärta. Detsamma gäller för kronisk neuropatisk smärta som kan förekomma efter skada på det perifera eller centrala nervsystemet. Kronisk smärta medför mycket lidande på grund av dess svårighetsgrad och långvariga karaktär. Därtill minskar denna smärta ofta patientens livskvalitet. Ett stort antal patienter med kronisk smärta kan ännu inte behandlas på ett tillfredsställande sätt med nu tillgängliga behandlingar.

I mitt laboratorium har vi under många år studerat mekanismerna bakom och potentiella behandlingar vid kronisk smärta med hjälp av olika tekniker. Tonvikten ligger på studier som syftar till att identifiera könsskillnader vid akut och i synnerhet vid utvecklingen av kronisk neuropatisk och inflammatorisk smärta. Vi utvecklar och förfinar djurmodeller för kronisk smärta vilka kan belysa vissa kliniska tillstånd som är mer framträdande hos kvinnor. Vi försöker därtill att identifiera riskgener för smärta, i synnerhet de gener som är ansvariga för att kronisk smärta manifesterar sig på könsolikartat sätt.

Könsolik smärtkänslighet betydelsefull vid utveckling av kronisk smärta

Kvinnor är mer känsliga för akuta skadliga stimuli än män och en liknande skillnad i smärtkänslighet finns även hos djur. Prevalensen av kronisk smärta är också högre hos kvinnor än män, men experimentella studier på djurmodeller för kronisk neuropatisk smärta har visat motsägelsefulla resultat med hondjur som varit mer och ibland mindre benägna att utveckla neuropatisk smärta. Under de senaste åren har vi genomfört systematiska studier av könsskillnaders betydelse vid utvecklingen av neuropatisk smärta hos gnagare. Våra resultat visade att honråttor är mer mottagliga för att utveckla neuropatisk smärta. Dessa resultat kan ha betydelse för vår förståelse av bakgrunden till smärtsyndrom som främst drabbar kvinnor. 

Reumatoid artrit är en kronisk inflammatorisk sjukdom som främst angriper synoviallederna. Den är vanligare hos kvinnor (75 % av patienter) än hos män. Kvinnor är också överrepresenterade bland ett antal andra autoimmuna sjukdomar. Vår forskning har visat att det finns könsskillnader i smärta vid ett akut inflammatoriskt tillstånd påminnande om rheumatoid artit. Vi har i detta sammanhang visat att honmöss är mer benägna än hanmöss att utveckla detta tillstånd och att dessa könsskillnader kan blockeras genom eliminering av östrogenreceptorerna alfa-eller betas verkan.

Geners betydelse för upplevelse av smärta och smärtlindring

Känsligheten hos olika individer för smärtsam stimulering och benägenhet att tillgodogöra sig smärtstillande behandling varierar kraftigt. Såväl medfödda (dvs. genetiska- och könsegenskaper) som miljömässiga faktorer kan ligga bakom en sådan variation. Genetiska faktorer kan också bestämma den varierande utvecklingen av neuropatisk och inflammatorisk smärta. Tidiga arbeten från mitt och andra laboratorier har visat att utvecklingen av neuropatisk smärta skiljer sig markant hos olika råttstammar.

Ett tillvägagångssätt för studier av genetiken vid smärta är att identifiera gener som är ansvariga för individuella skillnader i smärtkänslighet, speciellt vid utvecklingen av kronisk smärta. Vårt laboratorium har etablerat och utvecklat ett batteri av tester och kroniska smärtmodeller på  möss där ett stort antal genetiskt modifierade möss studerats.

Det så kallade  “major histocompatibility complex” (MHC ) är ett kluster av flera hundra gener främst involverade i immunförsvaret. Råttstammar med olika MHC uppvisar variabla svar i manifestationen av autoimmuna sjukdomar. De reagerar också olika vad gäller utvecklingen av centralnervös och perifer neuroinflammatorisk reaktion efter nervskada, vilket kan vara betydelsefullt vid utvecklingen av neuropatisk smärta. Vi har visat att råttstammar med olika MHC-haplotyper, inklusive kongena stammar, uppvisade skillnader i hur neuropatiska smärtliknande beteenden utvecklas efter nervskada, vilket antyder en viktig roll för en gen eller eventuellt flera gener i MHC-komplexet för att utveckla smärtbeteenden. 

Länkar

Laddar publikationer

Karta