Nanna Svartz (1890-1986)

This page in English

Nanna Svartz var läkare och professor i medicin vid Karolinska Institutet och Sveriges första kvinnliga statsanställda professor.

Nanna Svartz Foto: KIÅr 1938 utnämndes Nanna Svartz till professor i medicin vid Karolinska Institutet. Det var en prestigepost, förberedd genom en process av utredningar, sakkunnig-utlåtanden, debatter och skarpa anklagelser. Det kontroversiella bestod i att Nanna Svartz var kvinna. Fortfarande efter nästan ett halvt sekel efter Sonja Kovalevskys utnämning till professor i matematik vid Stockholms högskola 1889, ifrågasatte motståndarna att kvinnor var kapabla att axla sådana tjänster.

I ett dramatiskt möte hösten 1937 valde Karolinska Institutets lärarkollegium att rekommendera Nanna Svartz, och med stor majoritet – 20 röster för av 24 röstberättigade. En av de sakkunniga, institutets andra professor i medicin, Christian Jacobæus, hade varit en av Nanna Svartz främsta tillskyndare. För att inte tvingas avstå omröstningen av hälsoskäl hade han under en tid mörkat tilltagande hjärtproblem från kollegorna. Han insjuknade hastigt efter omröstningen och avled följande dag.

Att tillsättningen var spektakulär illustreras exempelvis av Nanna Svartz företrädare och mentor, professor Israel Holmgrens beskrivning i tidskriften Hertha (1938):

”Detta betyder, att hon blir den främsta av de båda professorerna i medicin vid Karolinska institutet och därmed den förnämligaste bland de 4 professurer i medicin, som vårt land har. Om jag tillägger, att ämnet medicin, varmed menas läran om invärtes sjukdomar och deras icke-kirurgiska behandling, är det centrala och i läkarutbildningen viktigaste av samtliga medicinska fack, så framgår klart, vilken betydelsefull position, som Nanna Svartz beträder.”

I och med detta blev Nanna Svartz Sveriges första kvinnliga statsanställda professor. Det innebar ett genombrott som krävt ett aktivt gränsöverskridande. I Västerås, där Nanna Svartz växte upp, erbjöds flickor ingen gymnasieutbildning, som ledde fram till den för universitetsstudier nödvändiga studentexamen. Familjen Svartz valde därför att hösten 1908 flytta till Stockholm, då Nanna Svartz blivit antagen till den Åhlinska skolan, ett så kallat flickläroverk, där Lydia Wahlström (Sveriges andra kvinnliga disputerade akademiker och förgrundsfigur i kvinnorörelsen) var studierektor. Lydia Wahlström var även aktiv i grundandet av Akademiskt bildade kvinnors förening våren 1904. Föreningen första ordförande var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare utexaminerad vid Karolinska Institutet.

Efter studentexamen 1910 inledde Nanna Svartz våren 1911 sina medicinska studier vid Karolinska Institutet. Hon var färdigexaminerad läkare 1918, och i januari 1919 började hon arbeta hos Israel Holmgren på medicinkliniken på Serafimerlasarettet. Politiskt delade Israel Holmgren kvinnorörelsens värderingar. Hans mor Ann-Margret Holmgren var en av rörelsens förgrundsgestalter, ett perspektiv som han för övrigt delade med sin bror, Gunnar Holmgren, likaledes medicinare, professor vid Karolinska Institutet, och 1931-40 dess rektor.

Vid Serafimerlasarettet kom Nanna Svartz att specialisera sig på mag- & tarmsjukdomar samt ledsjukdomar. Forskningen resulterade i en avhandling 1927, och docentkompetens. Mellan 1929-34 arbetade hon som klinisk laborator vid Serafimerlasarettets laboratorium, vilket gav goda forskningsmöjligheter och träning i biomedicin.

Parallellt med rollen som forskare, lärare och administratör drev hon även en privatpraktik tre eftermiddagar i veckan, med en delvis celeber patientkrets som innefattade både den finske presidenten general Gustav Mannerheim, och Sovjets ambassadör i Stockholm, Alexandra Kollontay. Administrativt blev Nanna Svartz tvungen att axla det ekonomiska ansvaret för båda medicinska klinikerna (Serafimerlasarettets och Karolinska sjukhusets). Hon satt i ledningen för Serafimerlasarettet, och Karolinska sjukhusets byggkommitté. Sjukhuset var under byggnad precis som hon tillträdde som professor.

Med slit och envishet hanterade Nanna Svartz såväl forskning och undervisning som administration och vård. Hon medverkade också i omorganiseringen av klinisk forskning vid Karolinska sjukhuset genom inrättandet av Gustav V:s jubileumsinstitution 1948. Kung Gustav V mottog på sin 80-årsdag en större insamling i gåva från allmänheten, och valde att donera pengarna till forskning om invalidiserande folksjukdomar. Hälften gick till Sven Gards forskning för att ta fram ett poliovaccin. Den andra hälften lämnades till Nanna Svartz för forskning om reumatism. Hon valde dock att utnyttja pengarna till att inrätta den så kallade Gustaf V:s jubileumsinstitution, med syfte att göra preklinisk laboratorieforskning tillgänglig för läkare som arbetade med patientnära forskningsproblem, en åtgärd som förändrade forskningens organisering. Hon kom även, genom samarbete med Pharmacia att utveckla läkemedlet salazopyrin (1941), använt bland annat för behandling av reumatism.

Text: Daniel Normark, enheten för medicinens historia och kulturarv, kommunikationsavdelningen

Länkar

Historia