Erik Jorpes (1894-1973)

This page in English

Erik Jorpes var läkare och professor i medicinsk kemi vid Karolinska Institutet.

Erik Jorpes Foto: KIFiskarsonen Erik Jorpes föddes på den kala klippön Kökar i Ålands södra skärgård. Enbart hans tidigt upptäckta läshuvud innebar ett annat liv än det som fattig fiskare. Han glömde dock aldrig förödmjukelsen att med betygen i hand göra tiggarvisiter hos Helsingfors högre borgerskap för att skaffa medel till fortsatta studier. I 20-årsåldern hade medicine studeranden Erik Jorpes blivit kommunist, och deltog 1918 i inbördeskriget på den röda sidan. Till Sverige anlände han som politisk flykting, enligt egen uppgift med en dödsdom hängande över sig i Finland.  

Som elev till den legendariske fysiologiprofessorn Robert Tigerstedt, under en period professor också vid Karolinska Institutet (KI), hade han en introduktion till KI. Kunglig dispens utverkades för att unge Jorpes skulle få slutföra sina medicinstudier, och han antogs som doktorand i kemi av Einar Hammarsten. Det är obekräftat om han verkligen personligen fick lova statsminister Hjalmar Branting att ge upp all politisk aktivitet, men efter det höll sig Erik Jorpes enbart till sin forskning. 

Han disputerade 1928 på en doktorsavhandling inom Hammarstens specialitet: nukleinsyror (DNA och RNA), och efterträdde samma år Hammarsten som laborator när denne blev professor. I samband med den massiva expansion av tjänster och ämnen inom medicinsk forskning som den svenska staten genomförde i euforin efter andra världskrigets slut, blev Jorpes 1947 professor i medicinsk kemi vid Karolinska Institutet, och till sin pensionering 1963. 

Jorpes studerade som nydisputerad med ett Rockefeller-stipendium heparinets struktur och dess roll i koagulationsprocessen vid Rockefeller Institute i kapitalismens högborg New York. Han publicerade sina rön på området 1935, och blev den förste att framställa kemiskt rent heparin, en förutsättning för utnyttjandet av substansen för blödningskontroll vid operationer och som läkemedel mot blodproppssjukdomar. Jorpes bildade på 1940-talet ett framgångsrikt partnerskap med den professorn i thoraxkirurgi på KI, Clarence Crafoord (världens första framgångsrika operation på ett slående människohjärta 1943). Heparinet minskade risken för postoperativa blodproppar och ökade överlevnadschanserna betydligt.

Det svenska läkemedelsföretaget Vitrum lanserade 1936 heparin kommersiellt som läkemedel för intravenöst bruk baserat på Jorpes upptäckter, ofta beskrivet som den svenska läkemedelsindustrins första originalpreparat. Fram till denna tidpunkt hade man bara tillverkat produkter på licens från den ramstarka tyska läkemedelsindustrin.

Vid sidan av heparin arbetade Jorpes också med insulin. Forskningen i kombination med Jorpes kontakter i läkemedelsindustrin och kunskap om industriella processer gjorde honom särskild lämpad att under andra världskriget på svenska statens uppdrag göra Sverige självförsörjande på insulin. Som en av många utsökta paradoxer i hans liv blev kommunisten Erik Jorpes i kraft av sina läkemedelsepatent med tiden också miljonär, pengar han i sin tur plöjde ned i egen och andras forskning.

Bland hans elever och skyddslingar räknades bland annat Sune Bergström, Einar Hammarstens efterträdare som kemiprofessor på KI och Nobelpristagare 1982 (prostaglandin), blodforskarna Birger Blombäck och Margareta Blombäck (medel mot blödarsjuka), Viktor Mutt (matsmältningens endokrinologi, peptidhormoner och neuropeptider) och Pehr Edman (”Edmannedbrytningen”, metod för sekvensering av peptider).

Jorpes invaldes 1945 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han tilldelades 1950 KTH:s stora pris och var hedersdoktor vid Åbo Akademi. Han publicerade också flera biografiska och kemihistoriska skrifter om Jöns Jacob Berzelius.

Text: Olof Ljungström, enheten för medicinens historia och kulturarv, kommunikationsavdelningen

Länkar