NyheterForskning

Stort grattis till Nobelpriset, Tomas Lindahl!

Publicerat 2015-10-12 07:20. Uppdaterat 2015-12-14 15:17This page in English
Tomas Lindahl
Tomas Lindahl. Photo: Gunnar Ask

Nobelpristagaren i kemi 2015 Tomas Lindahl gjorde sina Nobelprisbelönade upptäckter vid Karolinska Institutet under 1970-talet. Det var hög konkurrens om resurser men en tjänst som forskarassistent gjorde det möjligt för honom att ägna sig åt forskningen, säger han i en intervju där han också talar om sina medarbetare vid KI från den tiden.

Grattis till Nobelpriset i kemi! Hur har du firat?

– Jag har inte hunnit fira så mycket, det har varit många e-mejl och telefonsamtal att besvara. Men jag öppnade en flaska fint vin i går kväll. Jag tycker mycket om vin så det var en bra ursäkt.

De avgörande upptäckterna som du nu belönas för gjordes vid Karolinska Institutet under 1970-talet. Hur upplevde du forskningsmiljön vid KI på den tiden?

– Det var en del kontroverser och hög konkurrens om resurserna. Och jag var inte den som drog det längsta strået. Tack vare att jag hade en forskarassistenttjänst från forskningsrådet kunde jag ändå koncentrera mig på forskningen.

Var resursbrist en anledning till att du lämnade KI?

– Delvis. Jag träffade min nuvarande fru och ville bo med henne. Men vid den tiden fick jag också ett erbjudande från Imperial Cancer Research Fund, numera Cancer Research UK, om att bygga upp en helt ny och kraftfull forskningsmiljö.  Motsvarande hade varit svårt att göra i Sverige. Jag blev chef för den nya verksamheten, Clare Hall Laboratories in Hertfordshire, som fokuserat på forskning om DNA-reparation och mekanismer kring DNA-reproduktion.

Förstod du vid tidpunkten för upptäckten att det var ett genombrott?

– På sitt sätt, ja. Men det finns inget specifikt ögonblick som jag kan nämna. Upptäckten bygger ju på en rad experiment som tog tid att göra men allteftersom stod det alltmer klart för mig att vi hittat något nytt och avgörande.

Hur väl förstod omgivningen betydelsen av den belönade upptäckten?

– Det händer ofta när man gör något nytt att det kan ta ett tag att övertyga dem på hemmaplan om storheten i det hela. Det där har jag diskuterat mycket med min gode vän, den svenske forskaren Svante Pääbo, som också lämnat Sverige för att starta en ny forskningsmiljö, i hans fall Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology i Tyskland på 1990-talet. 

Din handledare under doktorandtiden här på KI var en riktig legend inom svensk forskning, Einar Hammarsten – vad tror du han skulle säga om han hade levat?

– Han hade varit nöjd. Einar Hammarsten hade en passion i livet: grundforskning. Det imponerade på mig och fascinerade mig mycket att han var så driven.

Han var morbror till Tove Jansson och stod enligt ryktet som förlaga till Snusmumriken, en sagofigur som går sin egen väg.   

– Det kände jag inte till. Men beskrivningen stämmer väl med Einar. När KI skulle flyttas till sin nuvarande plats i Solna fick han en stor summa pengar att använda till flytten. Men när betalningen skulle ske konstaterade Einar krasst att ”de pengarna hade han forskat upp” och han hade inga planer på att skaffa fram nya. ”Ni får väl arrestera mig då”, sa han bara, och kom undan med det.   

Var han en förebild?

– Framförallt var det Peter Reichard, som också var doktorand hos Einar Hammarsten, som var en förebild för mig. Han visade bland annat på vikten av att välja kompetenta medarbetare.

Hur blir man en bra forskare?

– Man måste hitta ett eget spår, man kan inte göra samma sak som alla andra. Jag tror även att det krävs att man verkligen är intresserad av ämnet, som forskare blir ditt yrke också din hobby. Precis som en musiker behöver öva skalor 6–8 timmar varje dag så måste en forskare tillbringa många timmar varje dag i labbet. Det är inte alltid roligt men det är vad som krävs om man ska blir bra.

Du har nu själv ett stort antal efterföljare inom det forskningsfält som du har skapat. Hur ser du på framtiden för dem?

– Det är roligt att forskningen om DNA-reparation vuxit till ett så stort forskningsfält, det visar att jag hade rätt när jag följde min intuition och satsade på detta. Men i dag saknas resurser, det har lett till en stor konkurrens om forskningsmedel för dagens unga forskare. De tvingas ägna orimligt mycket tid åt att skriva forskningsansökningar, tyvärr anser jag att det är bortkastad tid.

Hur menar du?

– Det är sällan man kan veta i detalj hur forskningen kommer att utvecklas. Det är onödigt att lägga tid på att beskriva detta, det är bättre att dessa talangfulla personer går ut i labbet och börjar forska. Hur sedan anslagsgivarna ska veta vem som ska tilldelas pengar, det är en annan och mer komplicerad fråga som kräver tid att utveckla.

Vad kommer du att göra framöver?

– Jag är 77 år gammal och kommer inte att starta några nya forskningsprojekt. Men jag kommer att vara fortsatt engagerad inom akademin bland annat som vetenskaplig rådgivare.

Är det någon du själv vill rikta ett tack till?

– Min handledare Einar Hammarsten och kollegan Peter Reichard. Jag hade också flera utomordentliga medarbetare, som laboratorieassistent Barbro Nyberg numera Burt, och mina doktorander Siv Ljungquist och Stefan Söderhäll som var med när vi gjorde flera viktiga experiment. Och jag bör nämna Sir Walter Bodmer vid Imperial Cancer Research Fund som senare gav mig möjlighet att utveckla forskningsfältet.

Grattis igen, och till sist: Får vi se dig på Karolinska Institutet snart?

– Jag hoppas komma till KI i december i samband med prisutdelningen. Jag ser fram emot att träffa svenska kollegor.

Text: Cecilia Odlind

NobelprisetPris