NyheterForskning

Så kommenterar Nobelkommittén årets pris om hjärnans egen GPS

Publicerat 2014-10-07 08:45. Uppdaterat 2014-10-07 11:21This page in English

Ena hälften av Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2014 gick till John O’Keefe, Storbritannien, andra hälften gemensamt till makarna May-Britt och Edvard Moser i Norge, för deras upptäckter av ett positioneringssystem i hjärnan.

Positioneringssystemet, eller hjärnans egen GPS, består framför allt av två olika celltyper; platsceller och rutnätsceller. Platscellerna skapar en inre karta som talar om var man befinner sig, medan rutnätscellerna bildar ett koordinatsystem som används för navigering, genom att bland annat avgöra avstånd.

– Jag tror att de flesta kommer att uppskatta att vi har valt att belöna dels ganska komplexa hjärnfunktioner, dels en blandning av klassiska och relativt nya data.

Det säger Urban Lendahl, professor i genetik vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på KI och en av medlemmarna i Nobelkommittén, den 6 oktober efter tillkännagivandet av årets Nobelpris i fysiologi eller medicin.

John O’Keefe, professor i kognitiv neurovetenskap vid University College London, Storbritannien, publicerade sin upptäckt av platscellerna i den region av hjärnan som kallas hippocampus redan 1971. May-Britt och Edvard Moser, båda professorer i neurovetenskap vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim, publicerade sitt fynd av rutnätscellerna i en annan närliggande del i hjärnan, entorhinala cortex, 2005.

De tre forskarna gjorde sina upptäcker i råttor men liknande celltyper har också hittats hos flera andra däggdjur, bland annat fladdermöss, men även hos människan.

– Genom att studera patienter med epilepsi kunde andra forskare visa år 2003 att människor har en typ av celler som liknar platscellerna och förra året upptäcktes att människor även har celler som liknar rutnätscellerna, säger Juleen Zierath, professor i klinisk integrativ fysiologi på institutionen för molekylär medicin och kirurgi och ordförande i Nobelkommittén.

Nästa steg är enligt Urban Lendahl och Juleen Zierath att studera celltypernas betydelse för vårt minne.

– Det är en forskningsinriktning jag vet att alla tre Nobelpristagarna är mycket intresserade av, säger Urban Lendahl.

Juleen Zierath tillägger att kunskap om dessa celltyper kanske skulle kunna komma till nytta i framtiden vid behandling av patienter med försämrad förmåga att orientera sig och minnas, exempelvis de som drabbats av Alzheimers sjukdom.

– Men det här är inte ett medicinpris som förklarar några sjukdomsmekanismer utan ett fysiologipris som hjälper oss att förstå neurofysiologi, säger hon.

På KI finns ingen forskargrupp som studerar just dessa celltyper, enligt Urban Lendahl, men neurobiologi är ett stort forskningsområde på universitetet och några KI-forskare ägnar sig åt studier som angränsar till de upptäckter som nu belönats med Nobelpriset.

En av dem är Hans Forssberg, professor i basal och klinisk neurovetenskap vid institutionen för kvinnors och barns hälsa och även han medlem i Nobelkommittén. 

– Jag studerar motoriska problem hos barn, med exempelvis cerebral pares, och motoriska funktioner behövs ju för att kunna använda positionssystemet rent praktiskt, säger han.

Som forskare inom området neurovetenskap har han träffat samtliga tre Nobelpristagare på ett flertal konferenser och andra föreläsningstillfällen genom åren, både på andra universitet i världen och på KI.

Text: Lisa Reimegård

 

Nobelpriset