NyheterForskning

Rätt dos cytostatika viktigt för ökad överlevnad

Publicerat 2013-10-23 00:00. Uppdaterat 2014-02-14 14:18This page in English

Forskare vid Karolinska Institutet i Huddinge har i samarbete schweiziska kollegor lyckats förbättra cytostatikabehandlingen som ges till barn med den kroniska immunbristsjukdomen granulomatös sjukdom innan en stamcellstransplantation. Genom att skräddarsy doserna med cytostatika inför transplantationen har forskarna åstadkommit ökad överlevnad med minimala biverkningar hos patienterna – och nu ska fler patientgrupper genomgå samma behandlingsstrategi.

Resultaten, som presenteras i vetenskapstidskriften The Lancet, bygger på en klinisk studie som bedrivis på 16 sjukhus runt om i världen. Kronisk granulomatös sjukdom är en ovanlig immunbristsjukdom som drabbar små barn och som medför återkommande, ofta svårbehandlade infektioner med bakterier och svamp så väl som icke-bakteriella inflammationer i inre organ, vilka ibland även utvecklas till så kallade granulom, tumörliknande bildningar bestående av inflammatorisk vävnad. Genom att följa patienter med denna sjukdom har forskarna bakom den aktuella studien utvecklat ett protokoll för att optimera förbehandlingen med cytostatika (cancerläkemedel) inför stamcellstransplantation. Med hjälp av noggrann provtagning har doserna justerats så att var och en får sin optimala dos, vilket har gjort att överlevnaden ökat avsevärt och biverkningarna minimerats.

– Vi kan nu presentera en överlevnad på 93 procent. Och det är med tillgängliga cytostatika, alltså inga nya läkemedel. Det är ett fantastiskt resultat! Det är särskilt glädjande då det är små barn som vi nu kan hjälpa, säger Moustapha Hassan, professor i transplantationsforskning vid institutionen för laboratoriemedicin och en av forskarna bakom studien.

Stamcellstransplantation är den enda behandlingsmetod som finns att tillgå idag för barn med kronisk granulomatös sjukdom. Vanligtvis görs en cytostatikabehandling innan själva transplantationen så att kroppen accepterar transplantatet. Ett problem är dock att för höga doser cytostatika kan skada mottagarens organ och bland annat leda till skada i centrala nervsystemet och infertilitet, samtidigt som för låga doser kan i sin tur leda till att patienten stöter bort donatorns stamceller.

– Små barn är väldigt känsliga för cytostatika, vilket gör det extra angeläget att hitta rätt dos till den individuella patienten och det har vi lyckats göra genom att följa halten cytostatika i barnpatienters blod och justera doseringen. Optimala halter för maximal effekt och minimal toxicitet har nu uppnåtts, säger Moustapha Hassan.

I studien förbehandlades patienterna med höga doser av cytostatikapreparatet fludarabin tillsammans med immunsvarshämmande anti-T-lymfocytglobulin, samt lägre doser av ett cytotstatika kallat busulfan. Busulfanhalten i patienternas blod uppmättes genom regelbundna provtagningar. Doseringen kunde sedan justeras för att uppnå önskad busulfanhalt. Omsättningen av och variationen i exponering för busulfan är större hos barn än hos vuxna, vilket enligt forskarna gör det extra angeläget att följa busulfanhalten i barnpatienters blod.

– Målsättningen är att skräddarsydd förbehandling i framtiden ska bli standardiserad, vilket kommer att resultera i högre överlevnad och bättre livskvalitet. Resultaten är så bra att vi nu påbörjat en liknande dosstudie med samma 'gamla' cytostatika på patienter med leukemi, berättar Moustapha Hassan, som också säger sig vara extra glad för att Cancerfonden och Barncancerfonden har stöttat denna forskning i så många år.

I förlängningen hoppas Moustapha Hassan att tekniken ska kunna användas i all läkemedelsbehandling för att uppnå optimal effekt för den individuella patienten. De schweiziska forskare som deltagit i arbetet med studien är verksamma vid University Children's Hospital i Zürich.

Publikation

Reduced-intensity conditioning and HLA-matched haemopoietic stem-cell transplantation in patients with chronic granulomatous disease: a prospective multicentre study.
Güngör T, Teira P, Slatter M, Stussi G, Stepensky P, Moshous D, et al
Lancet 2014 Feb;383(9915):436-48