KI-forskare om årets Nobelpris i fysiologi eller medicin

Publicerat 2013-12-04 12:54. Uppdaterat 2014-01-16 14:01

Konkreta kliniska applikationer och hopp om framtida fynd. Cellens vesikelmaskineri, som uppmärksammats via Nobelpriset i fysiologi eller medicin, har kopplingar till flera forskningsprojekt på Karolinska Institutet. Den 7 december föreläser Nobelpristagarna i Aula Medica.

- Vi träffades klockan nio. Sessionsalen i Nobel Forum var full av Nobelförsamlingens medlemmar. Reportrar strömmade in på våningen under. Och så röstade vi.

Känslan av en historisk upplevelse förmedlas väl när Juleen Zierath, Nobelkommitténs ordförande, beskriver den dag då mottagarna av Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2013 utsågs på Karolinska Institutet.

Att det blev just James Rothman, Randy Schekman och Thomas Südhof som prisades för sina upptäckter gällande cellers transportsystem förklarar hon med att det var de som öppnade forskningsfältet för alla som är verksamma inom det i dag.

- De har också gemensamt att de vågade sig på djärva experiment trots omgivningens skepsis. Rothman lyckades till exempel studera transport av vesiklar i sönderdelade celler när andra trodde att det var omöjligt, säger hon.

Juleen Zierath är professor i klinisk integrativ fysiologi vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. I sin forskning intresserar hon sig bland annat för diabetes och de transportörer som celler använder vid glukosupptag.

- Glukostransportörer förflyttas ut till cellytorna via vesiklar i ett system som liknar det som uppmärksammats i årets Nobelpris, säger hon, och uttrycker en framtidsförhoppning:

- Om man skulle kunna få dessa vesiklar att röra sig snabbare till cellytan, med hjälp av det vi nu vet om cellens transportsystem, skulle man kunna öka glukosupptaget och därmed sänka blodsockret hos diabetespatienter.

Någon som redan i dag ägnar sig åt en konkret klinisk applikation av den kunskap som Nobelpristagarna bidragit med är Jan-Inge Henter, professor i klinisk barnonkologi vid institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska Institutet samt forsknings- och utbildningsdirektör vid Karolinska universitetssjukhuset.

- Vi diagnostiserar patienter, framför allt mycket små barn, som lider av familjär hemofagocyterande lymfohistiocytos, FHL, den så vitt vi vet vanligaste fatala ärftliga immundefekten hos barn, säger han.

Hos friska individer kan immunförsvarets mördarceller orsaka andra cellers död genom att utsöndra vissa substanser via det system som hamnat i fokus i och med årets Nobelpris.

- Detta utnyttjas bland annat vid nedreglering av immunförsvaret efter en inflammation. Men hos patienter med FHL gör en genetisk defekt att vesikelsystemet inte fungerar, alternativt att en av de aktuella substanserna inte tillverkas, och resultatet blir ett hyperinflammatoriskt tillstånd som måste behandlas med stamcellstransplantation, säger Jan-Inge Henter.

Han och hans kollegor studerar sjukdomen ur tre perspektiv; kliniskt, cellulärt samt genetiskt.

- Tack vare hög kompetens inom alla dessa tre områden har Karolinska Institutet haft en mycket framträdande roll i utvecklingen av diagnostik men även av terapi för FHL, såväl nationellt som internationellt, säger Jan-Inge Henter.

För snart 20 år sedan startade han tillsammans med andra forskare ett internationellt behandlingsprogram för FHL som leds från Karolinska Institutet, vilket har ökat överlevnaden efter diagnos från noll till nuvarande omkring 50 procent, enligt Jan-Inge Henter.

- Och 2011 fann vi en ny genetisk defekt som gjorde att andelen barn som kan diagnostiseras genetiskt i Sverige ökade från cirka 50 till över 90 procent, säger han och betonar att upptäckten var ett resultat av ett samarbete mellan flera forskare på Karolinska Institutet, verksamma både i Huddinge och i Solna.

Vid tiden för intervjun planerar Jan-Inge Henter att packa väskorna inför en väntande konferens i USA, där han ska föreläsa om sjukdomen, liksom senare i Kina.

- Det ska bli roligt att få lyfta fram kopplingen mellan sjukdomen och Nobelpriset, säger han.

För några år sedan gav Jan-Inge Henter en presentation om FHL på Karolinska Institutet i närvaro av Nobelpristagaren Thomas Südhof. Och vid en föreläsning av Thomas Südhof på Karolinska Institutet var en av åhörarna Anna Wedell.

Anna Wedell är professor i medicinsk genetik, särskilt endokrina sjukdomar vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet samt överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset. Hon diagnostiserar och studerar bland annat ovanliga ärftliga oförklarade sjukdomstillstånd i hjärnan.

- En viss diagnos, en ovanlig form av svår epilepsi hos barn, beror på fel i det system som nu är aktuellt i och med Nobelpriset. Signalsubstanser frisätts inte som vanligt på grund av en genetisk defekt hos ett protein som ingår i vesikelmaskineriet, säger hon.

Även om denna sjukdom är den enda hon stöter på i sin forskning med en känd störning i transportsystemet är Anna Wedell övertygad om att det finns fler.

- Vi har just fått den tekniska möjligheten att genomföra storskaliga DNA-analyser kliniskt och det är sannolikt att fler genetiska defekter som berör vesikelmaskineriet kommer att hittas. Och tack vare Nobelpristagarnas kartläggningar behöver vägen inte vara så lång från en genetisk upptäckt till förståelsen av den molekylära mekanismen, säger hon.

Snart är det dags för ytterligare ett Sverigebesök för Thomas Südhof och även de två andra Nobelpristagarna är väntade. Årets Nobelföreläsningar ska hållas i Aula Medica på Karolinska Institutet.

Nobelföreläsningar i fysiologi eller medicin äger rum lördagen den 7 december 2013, klockan 13.00-15.30. Plats: Aula Medica, Karolinska Institutet, Nobels väg 6, campus Solna. Fri entré. Platserna ska vara intagna senast 12.45.

Läs mer på nobelprizemedicine.org

Text: Lisa Reimegård. Artikeln är tidigare publicerad i KI Bladet 4/2013.

Nobelpriset