Kärlekens kemiska klister

Vad sägs om en puff hormonspray i näsan för att våga bli kär på nytt? Eller några extra puffar för att upprätthålla en relation som börjar gå i stå? Nej, detta kan inte erbjudas i dag och kanske blir det aldrig verklighet. Men ny forskning om molekylerna som binder människor samman öppnar för svindlande möjligheter.

Forskaren Hasse Walum har i sin avhandling undersökt hur hormonerna oxytocin och vasopressin tillsammans med våra gener påverkar våra relationer. Det är dock inte tanken på konkreta läkemedel som driver honom i hans forskning om vad som styr våra relationer. Snarare är det en stark fascination inför hur våra kärleksband egentligen skapas - och vad det är som får banden att hålla.

– Det här är allmänmänskliga frågor som i princip alla kan relatera till, eftersom de allra flesta har erfarenhet av kärleksrelationer. Det är ovanligt med så breda ämnen på ett medicinskt universitet, säger Hasse Walum, som nyligen disputerat vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet.

Ocytocinpuff gav starkare band

Bland de studier Hasse Walum gjort är det en som skiljer sig från de andra. Den liknar till sitt upplägg en klassisk psykologisk beteendestudie, där forskarna i realtid visar att kvinnor verkar bli mer välvilligt inställda till okända män efter att ha fått puffar av oxytocin i näsan. Möjligen kan detta vara den första studie någonsin som visar hur man med ett kemiskt preparat kan påverka en person att känna romantiska känslor - men det är fortfarande för tidigt att säga. Det är nämligen oklart vilka känslor som egentligen genererades hos kvinnorna i studien.

– Genom att kombinera hormonbehandling med social interaktion lyckades vi skapa någon typ av anknytning mellan de undersökta kvinnorna och männen de fick träffa. Vilken typ av band detta eventuellt rör sig om är dock svårt att avgöra, säger Hasse Walum.

De ungefär 50 kvinnor som deltog i studien trodde de skulle få sitt sociala minne prövat. Försöket inleddes med att hälften av kvinnorna fick oxytocin-spray i näsan och resten fick placebo. Kvinnorna fick sedan interagera socialt med män under tio minuter, och då spelade de Pictionary tillsammans, ett spel där man ska rita och gissa. Därefter fick kvinnorna inte träffa männen mer inom ramen för experimentet, men de ombads skatta hur gärna de skulle vilja möta den de interagerat med igen.

Utifrån denna skattning, i kombination med observationer av skillnader i kvinnornas beteenden, som hur många gånger de valde att kasta en boll till männen i ett virtuellt spel och hur mycket pengar de valde att ge till männen i ännu en lek, konstruerade forskarna en skala för att beskriva hur mycket kvinnorna hade knutit an till männen.

Och resultatet var slående - de kvinnor som fått en oxytocinpuff i näsan hade skapat ett starkare band till de okända männen. Effekten var störst hos singelkvinnor, vilket forskarna förklarar med att individer som redan ingår i en relation normalt har högre oxytocinpåslag. Därmed skulle singelkvinnorna få större effekt av en extra puff.

Under senare år har det publicerats en hel rad studier om hur människors sociala beteende påverkas av att få näspuffar med hormonerna oxytocin eller vasopressin. Dessa studier visar exempelvis hur försökspersonerna blir mindre egoistiska och mindre ångestfyllda inför att tala inför publik av att få en oxytocinpuff i näsan.

Bild på Hasse Walum Foto: Sebastian Dahlgren

Det expermiment som Hasse Walum har gjort tillsammans med kollegor i Norge är dock ett av ytterst få, möjligen det enda hittills, som undersökt effekten av oxytocin när det gäller människors vilja att ingå i relationer och bilda par. Detta trots att det är väl belagt att oxytocin har en central roll i våra relationer - det är till exempel detta hormon som utsöndras när kvinnor föder barn och ammar, och det anses ha effekt på hur mamman knyter an till sin avkomma.

Oxytocin påverkar nervsystemet på flera sätt, bland annat är det inblandat när hjärnans belöningssystem aktiveras och det får kroppen att ställa om till ett antistressläge, där vi upplever lugn och ro.

– Det vore spännande att se vad som händer om försökspersonerna får oxytocinbehandling vid flera tillfällen. Det vore också intressant att försöka utreda om den skapade relationen verkligen är av romantisk karaktär, säger Hasse Walum.

Genetiska skillnader påverkar

En sådan studie lär få stor uppmärksamhet. Men det är inte första gången som Hasse Walum och hans kollegor väcker allmänhetens intresse. För några år sedan publicerade de en studie som beskrev hur ett område i en gen som är viktig för upptaget av hormonet vasopressin hör samman med mäns vilja att binda sig vid sin partner. Det resultatet rapporterades över hela världen och beskrevs som en upptäckt av "otrohetsgenen". Men den beskrivningen var en missuppfattning av resultatet, menar Hasse Walum:

– För det första var det inte otrohet vi hade studerat. För det andra har vi inte påstått att genetiken är den enda förklaringen till en människas beteende. Det finns så många fler aspekter som väger in. Men jag förstår samtidigt varför uppmärksamheten blev så stor - vi studerar biologi och genetik i samband med mänskliga parrelationer, och det tycker i princip alla är spännande.

Sedan tidigare finns välgjorda djurstudier inom ämnet, bland annat några mycket uppmärksammade amerikanska studier om kärlekslivet hos sorkar. Präriesorkarna är mycket monogama, och stannar vanligen kvar i samma relation hela livet. Bergssorkarna, däremot, byter ofta partner och är ovilliga att binda sig. Tidigare forskning har ringat in hormonet vasopressin som viktigt för präriesorkarnas parbildande beteende - och när det gäller upptaget av detta hormon finns ett område i den gen som styr vasopressinupptaget där sorkarna skiljer sig genetiskt. För honorna är det istället ett område i en gen kopplad till upptaget av oxytocin som skiljer ut sig.

Grovt förenklat kan man säga att vid parning verkar präriesorkarna få högre upptag av oxytocin och vasopressin än vad bergssorkarna får. Detta tros vara förklaringen till att präriesorkarna skapar livslånga band medan bergssorkarna inte gör det.

Även vissa män skiljer ut sig från andra i ett område i den gen som är relevant för vasopressinupptaget, placerat nära det område som är relevant för bergssorkarnas beteende. Mycket spännande, ansåg bland andra Hasse Walum.

– Det var lockande att försöka se hur väl djurstudiernas resultat skulle stå sig när de överfördes till människor, säger han.

De stod sig mycket väl, visade det sig. I en första studie kartlades generna hos 552 manliga tvillingpar, alltså över 1 000 män, hämtade ur det svenska tvillingregistret. Samtliga var antingen gifta eller sambo med en kvinna sedan flera år och de fick besvara en omfattande enkät med frågor om bland annat hur viktig relationen egentligen var för dem, hur ofta de kysste sin partner och hur gärna de ville komma en annan människa nära. Forskarna frågade också männens kvinnor hur de upplevde sin kärleksrelation.

Resultaten visade att det område av vasopressinreceptorgenen där vissa män skiljer sig från andra går att koppla till en ovillighet att binda sig. Det rör sig om allelen 334, som endast vissa män har, och då i enkel eller dubbel uppsättning. Män med allelen 334 var mindre benägna att vilja komma sin partner nära och deras kvinnor var också mindre nöjda med sin kärleksrelation.

Hos de män som hade dubbla uppsättningar av allelen var det dessutom dubbelt så vanligt att de under det gångna året hade haft någon äktenskaplig kris med hot om separation.

Forskargruppen har gjort en motsvarande undersökning på kvinnor, där tvillingstudier bekräftade betydelsen av en särskild genvariant som möjligen påverkar upptaget av oxytocin. Bland kvinnor med en viss genvariant hade förekomsten av äktenskapliga kriser varit högre under det senaste året. Dessa kvinnors män var också mindre nöjda med relationen.

Därmed inte sagt att vissa människor är dömda till att ständigt ha dåliga förhållanden med missnöjda partners. Det är heller ingen idé att ta ett gentest på sin partner, säger Hasse Walum, som påpekar att dessa genvarianter endast förklarar en mindre del av hur en människa formas eller beter sig.

– Vissa blir provocerade av att vi påvisar biologiska skillnader. De tror att vi påstår att människan inte har möjlighet att påverka sin situation. Men vi kan inte utifrån kunskap om någons genetik dra slutsatser om hur den personen kommer att bete sig i en relation, säger han.
Vad är poängen med dessa studier?

– Det här är grundforskning om vad som får oss att ingå i relationer, en ökad kunskap om ämnet. Det är möjligt att det på sikt kan innebära att vi med hjälp av läkemedel kan hjälpa vissa personer som upplever stora problem kring sina relationer, men det ligger långt borta, tror Hasse Walum.

Personer som han anser bör kunna få hjälp i sina relationer, när det eventuellt är möjligt, är de som plågas av svår svartsjuka och de som har extremt svårt att komma över en brusten relation.

– Band mellan människor har en enorm kraft och brytningar kan leda till sorgeyttringar som kan vara svåra att leva med. Möjligen kan människor i framtiden få farmakologisk hjälp med att hantera sådana situationer, säger Hasse Walum.

Att på syntetisk väg skapa livslånga relationer tror han inte alls på.

– Nej, jag är inte ens säker på att människan är ett livslångt monogamt djur. Jag tycker mycket verkar tyda på att vi egentligen är seriellt monogama, alltså att vi lever i tvåsamhet under några år och byter sedan partner.

Text: Annika Lund. Publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 3 2012

BiostatistikEpidemiologi