NyheterForskning

Ingen skillnad i dödlighet med biologiska läkemedel mot reumatoid artrit

Publicerat 2012-08-08 00:00. Uppdaterat 2015-06-09 11:05This page in English

Ny forskning bekräftar att det inte förekommer betydande skillnader gällande dödlighet bland patienter med reumatoid artrit (RA) som behandlats med en av flera TNF-hämmare, adalimumab (Humira), etanercept (Enbrel) och infliximab (Remicade).

Denna populationsbaserade studie som avser RA-patienter i Sverige – den första som jämför mortalitetsfrekvens bland patienter som behandlats med enskilda TNF-hämmare – presenteras i den vetenskapliga tidskriften Arthritis & Rheumatism.

RA är en kronisk autoimmunsjukdom. Den kännetecknas av inflammation i lederna som orsakar smärta, ömhet och svullnad. Mellan 0,6 till 0,8 procent av Sveriges vuxna befolkning är drabbad av RA, det vill säga cirka 60 000 personer.

Reumatologer rekommenderar tidig behandling med sjukdomsmodifierande, antireumatiska läkemedel (DMARDs), till exempel TNF-hämmare, för att bromsa sjukdomsförloppet, förbättra rörligheten och förhindra invaliditet. I Sverige ordineras TNF-hämmare till cirka 15-30 procent av RA-patienterna, med högre användning bland yngre patienter.

– Det är viktigt för läkare och patienter att inse risken kontra fördelarna med behandling med de vanligaste biologiska läkemedlen vid hantering av RA, säger forskaren och huvudförfattaren Julia Fridman Simard.

I den aktuella studien undersöktes mortalitetsfrekvensen hos svenska RA-patienter som exponerats för adalimumab, etanercept eller infliximab.

– Även om vi inte fann någon statistiskt säkerställd skillnad i mortalitet mellan de tre biologiska läkemedelsen krävs ytterligare studier för att fastställa om det också gäller bland vissa subgrupper av patienter med RA, sammanfattar Julia Fridman Simard.

Publikation

Mortality rates in patients with rheumatoid arthritis treated with tumor necrosis factor inhibitors: drug-specific comparisons in the Swedish Biologics Register.
Simard J, Neovius M, Askling J,
Arthritis Rheum. 2012 Nov;64(11):3502-10