Gnissel när “kungadömen” försvann – en historisk tillbakablick

Published 2016-11-28 15:20. Updated 2016-11-28 16:31This page in English

Åsikterna har växlat om hur många professorer Karolinska Institutet ska ha. Den största förändringen skedde 1993 då över hundra ”kungadömen” försvann.

Det har under KI:s historia skett en ständig pendling mellan expansion och försök att koncentrera verksamheten, berättar Daniel Normark, vetenskapshistoriker vid enheten för medicinens historia och kulturarv vid KI. I dag finns en strävan att på sikt minska antalet professorer. Det är inte första gången.

Den mest genomgripande organisationsförändringen genomfördes 1993, då 145 institutioner reducerades till 35.

– Man tog bort hundra kungadömen, som dåvarande dekanus för medicinska fakulteten Erling Norrby uttryckte saken. Visst blev det en del gnissel, men i förändringen låg också ett löfte om en rejäl renovering av miljön på KI, säger Daniel Normark.

KI hade en av de äldsta laboratoriemiljöerna i landet och fick nu 1,4 miljarder från staten. Bland annat kunde Scheele- och Retzius-laboratorierna byggas och andra laboratorier renoveras.

– Planen var att bli mer av en forskningsinstitution. Undervisningsansvaret tonades ner. Man skulle satsa på de bästa professorerna.

Reformer som rörde titlar

En förklaring till att antalet professorer dessförinnan hade ökad markant var vissa reformer som rörde titlar. Men det berodde också på att man på KI var skicklig på att inmuta nya områden. Det var inte alltid staten som finansierade, utan man hittade ekonomiska medel på andra håll.

Förändringen 1993 handlade om att satsa på spetskompetens i stället för bredd. Ofta löstes det med pensionsavgångar, men även genom att institutioner slogs samman.

– När medel frigjordes skulle det inte automatiskt leda till att man tillsatte en ny professor. Medlen skulle användas där de gjorde störst nytta. Vad var mest lovande forskningsmässigt? Tidigare var det så att när någon gick i pension tillsattes en ny forskare i samma ämne.

Dåvarande rektor Bengt Samuelsson var drivande när det gällde att dra ner antalet professurer.

– Han ansåg att det blev för spretigt. Det sågs som en belastning att hela tiden behöva tillsätta professorer i gamla ämnen. Han ville ”röra sig med landskapet”.

Från spets till bredd

Bara fem år senare svängde pendeln igen, när KI 1998 slogs samman med Hälsohögskolan i Stockholm. Det blev det åter en satsning på större bredd. Utbildningsbudgeten dubblerades.

– Ska man utbilda ska man ha kunskaper inom alla områden.

Nu ökade åter antalet professorer, något som inte enbart handlade om utbildningssatsningen.

– Parallellt fanns det många forskare som var self-made och ordnade medel för den egna forskningen, publicerade sig och gjorde sig oumbärliga.   

Under årens lopp har professorns roll sett olika ut, beskriver Daniel Normark. Professorn kunde vara nod för sitt kunskapsfält, engagerad i olika myndighetsroller och med parallella uppdrag.

Professorns olika roller

– Professorn var ibland större än KI, hade ett starkare egennamn och egna kontaktnät internationellt.

Andra har haft en mer förvaltande roll.

– En del gick läkarutbildning, bedrev forskning och samlade renommé. När de sedan fick en tjänst som professor ägnade de sig främst åt att förvalta forskningen, ha överblick och undervisa blivande läkare.

Idealen har även svängt när det gäller KI:s byggnader. På 1800-talet låg institutionerna utspridda i olika delar av Stockholm. Tidigt 1900-tal skulle de samlas.

– KI drev stenhårt linjen en professor, ett ämne, en byggnad.

Under andra världskriget kom en utredning som ville se en annan utveckling med så många ytor som möjligt som skulle vara gemensamma. Det påverkade dock inte antalet professorer.

– Byggnaderna växte organiskt. Man kunde bygga på en flygel till den nya professorn.

 

Text: Ann Patmalnieks

Publicerad i KI Bladet nummer 5, 2016

 

Länkar

HistoriaProfessor