NyheterForskning

Gener bakom att diabetiker svarar sämre på fysisk aktivitet

Publicerat 2012-09-28 00:00. Uppdaterat 2014-06-17 10:33

Motion är viktigt för att förebygga och behandla typ 2-diabetes. Nu visar en doktorsavhandling från Karolinska Institutet att typ 2-diabetiker eller personer med nedsatt glukostolerans kan ha sämre genetiska förutsättningar att tillgodogöra sig motion än friska. Fyndet kan vara en viktigt pusselbit för utvecklingen av behandling och motionsråd.

– Det är exempelvis möjligt att dessa grupper behöver lägga till lite mer intensiv motion för att nå lika positiva effekter som andra får, säger distriktsläkare Tomas Fritz vid Centrum för allmänmedicin (CeFAM), som står bakom avhandlingen.

Forskningen, som engagerat flera forskargrupper vid Karolinska Institutet, är en renodlad motionsstudie som följt totalt 213 personer i åldrarna 45-69 år och med ett BMI (body mass index) över 25. Studiedeltagarna var indelade i tre grupper: personer med typ 2-diabetes, personer med nedsatt glukostolerans och en frisk kontrollgrupp. Hälften av deltagarna i varje grupp levde som vanligt, medan den andra hälften gick stavgång, fem timmar i veckan under fyra månader.

Resultaten visar att personerna med diabetes typ-2 eller nedsatt glukostolerans varken sänkte sitt BMI, blodsockervärde, midjemått eller sin andel kroppsfett  trots medelintensiv fysisk aktivitet. Mitokondrierna i deras muskelceller hade även sämre förmåga att bränna socker och fett än hos personer med normal glukostolerans. Mitokondrierna, som brukar beskrivas som cellens kraftverk, har betydelse både för musklers prestationsförmåga och för hur helkroppsmetabolismen och insulin- känsligheten regleras. Deltagarna med normal glukostolerans förbättrade däremot sina värden och kroppsmåttet och hade mer normal förmåga att bränna socker och fett i muskelcellerna.

– Det är ett oväntat och viktigt fynd som kan vara till hjälp vid utvecklingen av klinisk behandling och motionsråd till personer med typ 2-diabetes eller nedsatt glukostolerans. Resultaten tyder på att de har sämre genetiska förutsättningar att svara på fysisk aktivitet än de som inte har nedsatt glukostolerans, säger Tomas Fritz.

Alla deltagare gick igenom konditionstest, förde motionsdagbok och besvarade en enkät med frågor om hur de upplevde sin livskvalitet. Vid starten av projektet uppgav både typ 2-diabetikerna och personerna med nedsatt glukostolerans att de motionerade något mindre än personerna med normal glukostolerans.

Forskarna mätte även blodsocker, kroppsvikt, kroppsfett, midjemått, blodtryck och blodfetter med mera. De gjorde också ultraljudsundersökningar av hjärta och blodkärl, tog muskelbiopsier och undersökte genuttrycket för ett antal enzym som är inblandade i regleringen av fett- och glukosförbränningen i muskelcellernas mitokondrier.

– Fysisk aktivitet är ovärderlig i kampen mot typ- 2 diabetes. Det motverkar insulinresistens, att kroppen blir okänslig mot insulin och har samtidigt en gynnsam effekt på hela kroppen inklusive hjärta och kärl. Hur stor motionsdos som krävs är troligen individuellt, men det är möjligt att man bör bygga på med lite mer intensiv konditions- och även styrketräning, någon eller några gånger i veckan, säger Tomas Fritz.

Centrum för allmänmedicin är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting. Avhandlingen lades fram vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.

Doktorsavhandling

Physical activity in normal and impaired glucose tolerance and Type 2 diabetes mellitus Effects of walking and Nordic walking on health-related quality of life, cardiovascular risk factors and mitochondrial gene expression in overweight individuals
Tomas Fritz
Karolinska Institutet, september 2012, ISBN: 978-91-7457-839-3

Genetik