NyheterForskning

Forskning om medicinsk abort och missfall kan ändra internationella rutiner

Published 2015-03-27 08:00. Updated 2015-03-27 09:53This page in English

Två vetenskapliga studier som letts av forskare vid Karolinska Institutet väntas ligga till grund för nya internationella rekommendationer vid behandling av medicinsk abort och missfall – rekommendationer som även kan förändra klinisk praxis i Sverige. Den ena av studierna, som båda publiceras i The Lancet, visar att det går att byta ut den efterkontroll som i dag rekommenderas vid medicinsk abort mot ett graviditetstest som kvinnan gör själv i hemmet. Den andra visar att barnmorskor på ett säkert och effektivt sätt kan hantera misslyckade aborter och missfall på landsbygden i Uganda.

Begreppet ofullständig abort innebär att det finns vävnadsrester kvar i livmodern efter en misslyckad abortbehandling eller spontan abort (missfall). Det kan ge bland annat blödningar och infektioner och är ett potentiellt livshotande tillstånd som kan behandlas effektivt med läkemedlet misoprostol. Misoprostol är en prostaglandinanalog som får livmodern att dra ihop sig och tömma sig.

På global nivå utförs varje år cirka 20 miljoner illegala och oftast osäkert utförda aborter. De leder till döden för cirka 50 000 kvinnor, vilket gör osäkra och illegala aborter till en av de vanligaste dödsorsakerna bland kvinnor i fertil ålder. I Uganda råder en mycket restriktiv hållning till aborter, så illegala aborter är vanligt förekommande med många ofullständiga aborter som följd.

Forskare vid Karolinska Institutet har tillsammans med kollegor från Makerere University i Uganda och med stöd från WHO gjort en studie som inkluderar drygt 1 000 kvinnor från landsbygden i Uganda. Kvinnorna hade sökt sig till hälsocentral med komplikationer efter misslyckad abort eller missfall. De lottades till att få behandling med misoprostol av antingen en barnmorska eller en läkare. Kvinnorna fick en dos av läkemedlet i tablettform på hälsocentralen. Efter några timmar skickades de hem med antibiotika, smärtlindrande läkemedel samt instruktioner om att söka vård vid feber, tilltagande smärta eller illaluktande flytningar.

Efter två veckor

När kvinnorna följdes upp efter två veckor hade drygt 95 procent av behandlingarna utförts säkert och effektivt, och siffrorna var lika höga för barnmorskor som för läkare. De kvinnor som fortfarande hade vävnadsrester kvar i livmodern fick hjälp med en kirurgisk abortbehandling.

– Studien visar att barnmorskor på ett medicinskt säkert sätt kan hantera misoprostol-behandling av ofullständiga aborter på landsbygden i Uganda. Eftersom det finns betydligt fler barnmorskor än läkare i Uganda och i många andra låginkomstländer ökar det tillgängligheten till behandling vid ofullständiga aborter och missfall, vilket räddar kvinnors liv. Studien kommer ligga till grund för nya riktlinjer från WHO, som kommer rekommendera att även barnmorskor får hantera behandling av ofullständiga aborter, säger Kristina Gemzell Danielsson, professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet och överläkare vid kvinnokliniken på Karolinska Universitetssjukhuset.

Drygt 900 kvinnor

I en annan studie ingick drygt 900 kvinnor från Finland, Norge, Sverige och Österrike som sökte medicinsk abortbehandling efter upp till nio veckors graviditet. De lottades till ett återbesök inom en till tre veckor, vilket är dagens rutin, eller till att i hemmet utföra ett graviditetstest som mäter nivåer av hCG i urin efter en till tre veckor. När kvinnorna följdes upp sågs ingen skillnad mellan grupperna i effektivitet eller säkerhet.

– Studien visar att det går att förenkla rutinerna kring medicinska aborter, genom att kvinnan själv kontrollerar att aborten fullföljts genom att göra ett urintest i hemmet. Det ökar säkerheten kring medicinska aborter, eftersom många kvinnor i dag uteblir från återbesöket. Studien väntas ligga till grund för nya internationella rekommendationer från WHO och en förändrad klinisk praxis kring medicinska aborter i Sverige och globalt, säger Kristina Gemzell Danielsson.

Forskningen är finansierad med medel från bland annat WHO, Vetenskapsrådet, Karolinska Institutet, ALF-medel från Stockholms läns landsting och Högskolan Dalarna. Förstaförfattare i det ena av studierna är Marie Klingberg Allvin,  forskare vid Karolinska Institutet och även docent och prorektor vid Högskolan Dalarna.

Publikationer

GynekologiInternationelltObstetrik