Bob Harris – en pricksäker pristagare

Publicerat 2014-11-28 12:48. Uppdaterat 2014-12-11 14:03This page in English
Bob Harris. Photo: Gustav Mårtensson

Att få in den perfekta träffen på motståndaren med ett bambusvärd har många likheter med medicinsk forskning. I alla fall om man frågar professor Bob Harris, som under många år utövat och instruerat i den japanska kampsporten kendo. Som en av årets två mottagare av KI:s pedagogiska pris, är han den förste att få priset för insatser inom forskarutbildningen.

– I kendo måste du studera motståndaren under striden och leta efter svagheter. Det är likadant i forskning. Det handlar om att testa sig fram och att ständigt sträva efter att göra saker bättre.

Hans vilja att utveckla har också drivit hans engagemang inom forskarutbildningen. När han tidigare i år presenterades som en av årets två mottagare av KI:s pedagogiska pris, tillsammans med läraren och forskaren Lars Henningsohn vid Clintec, stod det i motiveringstexten att han "drivit arbetet med att få in ett utbildningsperspektiv på forskarutbildningen".

– Jag är gladast för forskarutbildningens del och att priset visar att utbildningsdelen är viktig där, säger han.

I hans verktygslåda med pedagogiska grepp och aktiviteter ligger webinars, det vill säga föreläsningar eller seminarium som studenterna kan se över internet. Han var också tidig med att använda mentometerknappar som låter studenterna svara på en fråga genom att trycka på knappar och där resultatet av omröstningen presenteras direkt. Robert Harris, eller Bob som alla kallar honom, är en förespråkare av interaktivitet i undervisningen och vill göra den sortens tekniker mer tillgängliga, eftersom han anser att de används alldeles för lite i dag. Men han menar att det är hans engagemang för att ändra synen på forskarutbildningen som är anledningen till priset.

– Jag är ganska envis och inte konflikträdd. Jag tycker att jag är innovativ, både inom forskning och forskarutbildning, och har höga förväntningar därför att jag vill att allt ska förbättras, säger han.

Bob Harris tycker att det tidigare har varit för mycket fokus på doktorandernas forskningsresultat och att ordet "forskarutbildning" är problematiskt i sig.

– Är det forskning eller är det utbildning? En del tänker att forskning är det man gör på labbet och utbildning är när doktoranden är iväg på en kurs. Vi vill komma bort från synsättet att det är två separata saker, säger Bob Harris.

När en doktorand lägger fram sin avhandling vid disputationen ska betygsnämnden bedöma om hon eller han har uppnått de lärandemål som finns uppsatta för forskarutbildningen. De senaste åren har styrelsen för forskarutbildning, där Bob Harris är ledamot, arbetat för att få upp handledarnas och doktorandernas medvetenhet om målen. Genom att stämma av under resans gång ska handledaren och doktoranden kunna ha koll på om de är uppnådda och doktorshatten inom räckhåll.

– Nu, efter sju år, ser vi att lärandemålen börjar användas oftare vid disputationen. Forskarutbildningen handlar om själva träningen också, inte bara resultaten som syns i de publicerade artiklarna, säger Bob Harris.

Forskarutbildningen är en speciell utbildningsform eftersom samarbetet mellan doktoranden och handledaren är centralt. Det kan vara mycket stora skillnader i hur närmiljön ser ut för olika doktorander, där handledaren är en av nyckelfaktorerna. På frågan vad som utmärker en bra handledare har Bob Harris ett enkelt svar.

– De har tid, det är det viktigaste. Tid och intresse att se en individ utvecklas. Det man får i utbyte är bra forskning.

Under åren har han deltagit i många handledarkurser. För lärare som ger samma kurs under flera år kan det vara en stor utmaning att fortsätta vara inspirerad när samma moment återkommer gång efter gång.

– Nyckeln blir att se varje ny grupp som en ny möjlighet. Varje grupp är annorlunda och man måste vara flexibel nog att kunna anpassa sig till just den gruppen. Därför blir det inte samma undervisning varje gång även om ämnet är detsamma, och det är det som är kul, säger Bob Harris.

Tillbaka till kendo. Oavsett om det är i rollen som kendoinstruktör eller som handledare i den akademiska forskningen handlar det för Bob Harris om samma sak: att se varje individ utvecklas efter sin egen förmåga.

– Om jag bara kan lära ut allt det som jag själv kan, är jag en ganska kass lärare. Jag vill att de ska bli bättre forskare och bättre handledare än vad jag är. Inom kendo är det en glädje att få spö av mina egna elever. Jag är en tuff tränare och en tuff studierektor, för jag förväntar mig mycket. Men jag är också snäll.

 

Text: Karin Söderlund Leifler

 

Artikeln har publicerats i en längre version i KI Bladet 4/2014.

ForskarutbildningPedagogikPrisProfessor