Porträtt av professor Sirkka-Liisa Ekman

This page in English

Sirkka-Liisa Ekman - Professor emerita i omvårdnad vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle.

Sirkka-Liisa Ekman föddes 1943 i Kemi i Finland. Hon tog sjuksköterskeexamen i Rovaniemi 1965 och fick svensk legitimation 1972. Under åren 1965 till 1986 var hon kliniskt verksam i Finland, Schweiz och Sverige, 1981-1986 som klinikföreståndare inom geriatriken vid Umeå Universitetssjukhus.

1993 disputerade Sirkka-Liisa Ekman i Umeå på en avhandling om kommunikation och relationer mellan demenspatienter och deras vårdare. 1994 kom hon till Karolinska Institutet, KI. Hon var chef för Centrum för vårdvetenskap fram till 1997 och därefter chef för Centrum för äldrevårdsforskning till 2001. År 2000 blev hon docent i omvårdnad vid Karolinska Institutet.

2000-2003 hade Sirkka-Liisa Ekman en professur i vårdvetenskap vid Blekinge Tekniska Högskola. 2004 blev hon chef för den nybildade sektionen för gerontologisk vårdvetenskap vid institutionen Neurotec, Karolinska Institutet.

Sirkka-Liisa Ekman utnämndes den 1 juni 2005 till professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet. Hon är professor emerita sedan 2010.

Om forskningsämnet

Inom omvårdnadsforskning med inriktning mot äldre är en viktig utgångspunkt att studera individen ur ett helhetsperspektiv där hänsyn tas till såväl fysiologiska som psykologiska, kulturella och etniska aspekter. Särskilt fokus ligger på att identifiera individens egna resurser och hur dessa kan tas tillvara för att underlätta vardagssituationer och öka livskvaliteten. Det är en process som bygger på ett samspel mellan den äldre och vårdgivare samt anhöriga.

God demensvård ser individen

Att åldras och successivt drabbas av demens påverkar både intellekt, känslor och beteenden. Särskilt svårt är det för den som invandrat till Sverige och haft svenska som andraspråk. Då minnet sviker är svenskan det språk som först tappas vilket gör det ännu svårare för den demente att förstå och göra sig förstådd. Något som i sin tur påverkar relationerna till vårdpersonal och omgivning.

Demensvårdens utformning, inte minst för våra invandrare, är en av de frågor som ligger Sirkka-Liisa Ekman särskilt varmt om hjärtat. Hon är professor i omvårdnad med många års erfarenheter som sjuksköterska, i både Finland och Sverige.

- Att ha svenska som andraspråk och tappa kontakten med sin kultur och sitt språk gör dessa äldre extra sårbara och isolerade, säger Sirkka-Liisa Ekman.

Hon har nyligen avslutat ett arbete om äldre finska invandrare i Sverige respektive invandrare som återvänt till Finland. Det ingår i ett större projekt "Svenskt i Finland och finskt i Sverige", som startade år 2000 med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Finlands Akademi. Ett 40-tal forskargrupper inom olika discipliner har deltagit i projektet. Bland annat får äldre finska invandrare komma till tals och berätta om sina upplevelser av att åldras i ett annat land och om erfarenheter av vården i Finland och Sverige. Stor vikt fästs vid språkets betydelse och bekräftar det som Sirkka-Liisa Ekman redan visste - att det är en stor fördel om personal inom äldreomsorg och demensvård delar patientens språk och kultur.

Tvåspråkig personal

Ett konkret bevis är det finska äldrecentrum vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, som hon varit med om att bygga upp. Det är för övrigt det första i sitt slag och har också stått modell för liknande centra på några andra håll i Norden. Äldrecentret har 49 platser med vård och omsorg på olika nivåer.

- All personal här är tvåspråkig, från köksbiträde till läkare. Båda kulturerna finns alltså representerade och avspeglas i traditioner, mat, musik och annat, säger Sirkka-Liisa Ekman och berättar vidare:

- Vi kunde se att de äldre som kom från svensk demensvård ofta var oroliga och aggressiva. Men i det nya boendet blev de mer lugna och harmoniska. Det är viktigt att äldre med invandrarbakgrund får bo bland sina egna för att känna trygghet, förstå omgivningen och bli förstådda. Verksamheten kostar inte mer, men kvaliteten blir högre.

Enligt Sirkka-Liisa Ekman är det fel tänkt att sträva efter att integrera den som är dement. Tvärtom blir individen helt isolerad om ingen talar eller förstår den sjukes modersmål.

Åldrande och etnicitet

Att skapa goda relationer mellan den demente och vårdpersonalen är viktigast för att vården ska ha bra effekt. En god relation kan väcka latenta förmågor hos patienten och det finns olika vägar att gå, genom sång och musik till exempel, säger Sirkka-Liisa Ekman och stödjer sig på den forskning som gjorts på området. Hon har haft i uppdrag för SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) att tillsammans med tre andra omvårdnadsprofessorer gå igenom all forskning sedan 1975 som rör omvårdnad av dementa, flera tusen vetenskapliga studier.

- Den preliminära rapporten visar att synen på den demensdrabbade som individ har störst effekt på vården. Vi har en övertro på tekniska lösningar. Mänsklig beröring är ofta ännu viktigare.

Sirkka-Liisa Ekmans stora engagemang när det gäller demensvård och etnicitet kommer också fram i ett par nya projekt - det ena med Iran, det andra med Sydafrika.

- Vår institution har just startat ett samarbete med ett universitet i Teheran om forskarutbildning för fyra doktorander, där jag är koordinator för programmet. Det är ett tvärprofessionellt och tvärkulturellt projekt som gäller rehabilitering av strokepatienter. Det omfattar såväl läkare som sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Hälsoministeriet och universitetet i Teheran kommer att stå för alla utbildningskostnader.

Det andra samarbetet som pågår är med universitetet i Pretoria och handlar om åldrande och äldrevård i Sydafrika. Två doktorander, en från Sydafrika och en från Sverige, deltar. Studierna görs i en av kåkstäderna runt Pretoria och omfattar bland annat intervjuer och observationsstudier med äldre afrikaner.

- De äldre har idag fått en annan roll än den traditionella. Spridningen av hiv/aids har slagit ut en stor del av mellangenerationen. De som tidigare tog hand om sina åldrande föräldrar och släktingar finns inte längre. I stället måste de gamla försöka ta hand om barnbarnen.

Utöver dessa projekt har Sirkka-Liisa Ekman flera andra såväl internationella som nationella samarbeten och uppdrag. Hennes insatser vid Karolinska Institutet har starkt bidragit till att utveckla ämnet omvårdnad av äldre.

Texten är publicerad i Cell till Samhälle 2005

Mer information

Till sektionen för omvårdnad

Array

Professor