Porträtt av professor Lena Borell

This page in English

Lena Borell - professor i arbetsterapi vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle.

Lena Borell föddes 1952 i Umeå. Hon utbildade sig till arbetsterapeut i Umeå 1976 och sedan till vårdlärare i Uppsala 1982. Lena Borell antogs 1988 som doktorand vid institutionen för geriatrik, Karolinska Institutet, och disputerade 1992 på en avhandling om aktivering av äldre med demenssjukdom. Under åren 1994-1998 var hon verksam som forskare vid Stockholms läns Äldrecentrum. Lena Borell blev 1998 chef för sektionen för arbetsterapi vid institutionen Neurotec (neurovetenskap, arbetsterapi och äldrevårdsforskning), Karolinska Institutet, och samma år vice ordförande i forskningsnämnd Vård.

Lena Borell deltar i flera internationella samarbeten och ingår bland annat som enda europé i ett amerikanskt nätverk med forskande arbetsterapeuter med säte i Chicago. Hon är också foreign visiting professor vid University of Brighton i England.

Lena Borell utnämndes den 1 november 2000 till Sveriges första professor i arbetsterapi.

Om forskningsämnet

Inom ämnet arbetsterapi studeras relationen mellan människors aktivitet i vid bemärkelse och deras hälsa och välbefinnande. Med aktivitet avses såväl arbete som fritidssysselsättningar samt vardagliga göromål och lek. Forskningen har som övergripande mål att utveckla ny kunskap för att bättre förstå och hantera de konsekvenser av sjukdom och skada som patienten möter i samband med rehabilitering tillbaka hem eller till arbete.

En aktiv vardag bästa vägen till hälsa efter stroke

Som akademiskt ämne är arbetsterapi tämligen ungt. Lena Borell blev landets första professor i arbetsterapi och var under en period den enda i Europa. Förledet arbets- i själva yrkestiteln är något missvisande, men det har sin historiska förklaring. Arbetsterapi idag handlar snarare om aktivitet i vid bemärkelse, om hur individen kan komma igen efter sjukdom och skada. Rehabilitering inbegriper att ge stimulans till att få igång en förändringsprocess.

- Det som skiljer arbetsterapi från andra vårdinsatser är främst två saker: det krävs att patienten själv är aktiv, annars blir det ingen rehabilitering, och det handlar om miljön runt ikring individen, säger Lena Borell.

Forskningen vid sektionen för arbetsterapi är i hög utsträckning inriktad på äldre och på äldre med demenssjukdomar, men finns också på andra områden, som till exempel barn med handikapp och den fysiska miljöns betydelse. Vid sektionen finns sex disputerade forskare och tio doktorander. Fler står på kö.

I ett forskningsprojekt "Hemma efter stroke" vill Lena Borell utveckla ny kunskap om hur den professionella vården kan ges i hemmet efter stroke. När hon lagt upp studien har hon även tagit hänsyn till att Sverige är ett mångkulturellt land vilket har betydelse för exempelvis hemmets utformning, vanor och traditioner.

Mellan 25 000-30 000 fall av stroke inträffar varje år i Sverige. Siffran väntas stiga avsevärt inom de närmaste tio åren eftersom andelen äldre då kraftigt ökar. Medelåldern för män som drabbas av stroke ligger på 73 år. För kvinnor är den 77 år.

Förutsättningar och begränsningar

De flesta patienter som drabbats av stroke kommer hem igen och de skall där klara sig under de helt nya förutsättningar och begränsningar som sjukdomen för med sig. Vilka konsekvenser får det för den drabbade och dennes anhöriga när det gäller att klara av så elementära saker som att klä på sig, förflytta sig i bostaden, sköta sin hygien, laga mat etcetera? Hur löser man praktiskt dessa svårigheter i vardagen?

- Vi vill undersöka vilka strategier och vanor personer utvecklar för att det hela skall fungera hemma. Vi kommer därför att följa några personer med upprepade hembesök under ett år efter stroke för att noga kartlägga och beskriva både vad som utgör kvarstående svårigheter och hur man löst olika vardagsproblem. De insatser för rehabilitering som finns idag baseras på metoder som utvecklats i sjukhusmiljö och inte hemma hos individen, säger Lena Borell.

Tidigare undersökningar har visat att ungefär hälften av dem som drabbas av stroke inte anser att de fått någon rehabilitering. De har svårt att klara av vardagsbestyren och blir mycket beroende av sina närstående. Ofta vilar på dem ett mycket tungt ansvar.

Skräddarsydda insatser

En annan del av undersökningen fokuserar på närmast anhöriga, deras nya roller i hemmet och syn på olika rehabiliteringsinsatser.

- I framtiden behöver nya insatser skräddarsys till äldre anhöriga för att de skall orka med sin uppgift. Vi vill i studien fånga in deras erfarenheter och behov så att dessa kan ligga till grund för att utveckla mer differentierade insatser. Det är viktigt att ta reda på hur de anhöriga ser på sin egen situation och vilken typ av stöd de är mest betjänta av. Vi vill också göra en större kartläggning av hälsan hos äldre kvinnor, som vårdar sin strokedrabbade make/partner i hemmet, säger Lena Borell.

Hon är intresserad av att göra en hälsoekonomisk beräkning av hur mycket samhället tjänar på de insatser anhöriga står för och sätta det i relation till vad det skulle kosta att ge dessa kvinnor - för det är oftast kvinnor - stöd och avlastning för att orka vidare.

Nyckelordet inom all rehabilitering är förändring, att sätta igång en process till förändring.

- Det är tyvärr vanligt att man skjuter upp saker, väntar på att hälsan skall komma av sig själv. Men så är det ju inte. Det är genom att komma igång med olika aktiviteter man mår bättre. Här har arbetsterapeuter också en viktig pedagogisk uppgift att fylla.

Mer information

Till sektionen för arbetsterapi

Professor

Lena Borell

Telefon: 08-524 838 10
Enhet: Sektionen för arbetsterapi
E-post: Lena.Borell@ki.se

Professor