Porträtt av professor Lars-Olof Wahlund

This page in English

Lars-Olof Wahlund - Professor i geriatrik vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle

Lars-Olof Wahlund föddes 1950 i Göteborg. 1976 tog han läkarexamen vid Karolinska Institutet, men han har också en fil kand inom ämnena zoologi, statistik och matematik. Han doktorerade 1983 vid S:t Görans sjukhus på en avhandling om MAO-aktivitet i trombocyter hos friska. Åren 1985-1987 var han ansvarig för uppbyggnaden av den första magnetkamera-verksamheten i landet. Han fick specialistkompetens i psykiatri 1986 och är sedan 1987 överläkare och ansvarig för den geropsykiatriska verksamheten vid S:t Görans psykiatriska klinik. 1989 blev han även docent i allmänpsykiatri.

Sedan 1992 är Lars-Olof Wahlund högskolelektor i geriatrik vid Huddinge universitetssjukhus. 1998 fick han specialistkompetens i geriatrik. Han är sedan 1996 sektionschef vid neurogeriatriska sektionen, geriatriska kliniken, Huddinge universitetssjukhus och sedan 2000 sektionschef vid sektionen för klinisk geriatrik.

Lars-Olof Wahlund utnämndes den 15 december 2000 till professor i geriatrik vid Karolinska Institutet. Han var i början på 2000-talet ordförande för diagnosgruppen i SBU:s utredning om demenssjukdomar samt är för närvarande ordförande i medicinska faktagruppen för Socialstyrelsens nationella riktlinjearbete om demenssjukdomar.

Om forskningsämnet

Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens medan andra former, till exempel frontallobsdemens, svarar för en mindre del. Vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle bedrivs forskning dels rörande behandling av framför allt Alzheimers sjukdom, men det bedrivs även arbete kring diagnosticering av demenssjukdomar. Det diagnostiska arbetet och forskningen kring detta gäller framför allt imagingmetoder, främst magnetkamerateknik.

Fokus ligger på att studera hjärnans morfologi och hur tidigt denna förändras i samband med olika demenssjukdomar. Magnetkameratekniken utnyttjas även på andra sätt, bland annat genom att studera diffusionsförhållanden i hjärnan liksom att undersöka hur kemiska ämnen förändras under sjukdomens förlopp. Studier kring funktionell MR där hjärnans aktivitet undersöks med MR-teknik pågår också.

Ett flertal behandlingsstudier pågår där man framför allt undersöker möjligheten att använda immunologiska metoder att behandla Alzheimers sjukdom. Även forskning kring framför allt fleromättade fettsyrors roll för utveckling av Alzheimer undersöks.

Nya vapen mot demens

Lars-Olof Wahlund var en av de första i landet som använde sig av MR-teknik. I mitten av 1980-talet togs den första MR-kameran i bruk vid den psykiatriska kliniken, S:t Görans sjukhus, där han då var verksam.

Med 15 års erfarenhet i bagaget tillhör tekniken fortfarande ett av hans huvudsakliga intresseområden. Idag ingår MR i det paket av neuroradiologiska metoder han använder för att fastställa diagnosen Alzheimers sjukdom. Han har i sin forskning en klar klinisk inriktning; bland annat avsätts en dag i veckan för patienter.

Av de demenssjuka som institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle kommer i kontakt med lider cirka hälften av Alzheimers sjukdom. Endast omkring fem till åtta procent har frontallobsdemens.

Olika slags demens

Risken att drabbas av Alzheimer är cirka tre gånger förhöjd om man har en nära släkting med sjukdomen. Den är annars mycket liten för personer under 65 år; men ökar stadigt med åren. Uppskattningsvis lider cirka 40 procent av alla i 90-årsåldern av Alzheimers sjukdom.

Speciellt för Alzheimer är att man känner till flera mutationer på kromosomerna 1, 14 och 21. Samtidigt utgör mutationerna en liten del av samtliga fall. För en betydligt vanligare form av ärftlighet svarar transportproteinet apolipoprotein E (apoE) på kromosom 19, som har en viktig funktion i lipidomsättningen.

Frontallobsdemens drabbar frontalloberna till skillnad från tinning- och hjässloberna som vid Alzheimer. Lokaliseringen i hjärnan påverkar i hög grad också patientens symtom. Typiskt för Alzheimer är minnesstörningarna och den tilltagande oförmågan att finna ord. Hos en patient med frontallobsdemens är symtombilden däremot helt annorlunda, säger Lars-Olof Wahlund.

- Frontalloben styr våra roller som sociala individer; en skada här påverkar inte minnet. Personen blir i stället omdömeslös, tappar sin förmåga till empati och reflektion och uppför sig därför känslolöst; en fruktansvärd situation för den drabbades familj.

Även vid frontallobsdemens finns ärftliga inslag; internationella rön har pekat på en mutation på kromosom 17. Men kunskaperna är betydligt mindre omfattande än då det gäller Alzheimers sjukdom.

Semantisk demens

Det finns även en relativt nyupptäckt form av frontallobsdemens som drabbar språket; när institutionen skulle göra en noggrann logopedisk utredning av sina patienter upptäckte man några som hade uttalade språksvårigheter.

- Vi visste först inte vilken demensform det rörde sig om, men engelska rön pekade på att det skulle kunna handla om semantisk demens, en ovanlig form av frontallobsdemens. Den har en större inverkan på språket än man kan se hos personer med Alzheimer. Den sjuke får under många år allt svårare att uttrycka sig respektive att resonera, samtidigt som minnet kan vara intakt.

- Som första institution i landet bygger nu institutionen för neurovetenskap, vårdvetenskap och samhälle upp ett centrum för denna lilla patientgrupp. Det är angeläget att försöka samla den nationella kunskap som finns kring den här ovanliga demensformen.

MCI - en ny patientgrupp

Huruvida stress kan ha samband med demenssjukdomar är en fråga som under senare år har börjat diskuteras alltmer. Under beteckningen MCI, Mild Cognitive Impairment inryms personer som lider av utbrändhet och som har ett starkt påslag av stresshormoner. Gruppen är lite yngre än traditionella demenspatienter.

- Inom forskningen finns idag en oerhörd fokusering på MCI; i avancerade stressreaktioner ingår även minnesstörningar. De delar av hjärnan som är relaterade till vårt minne, bland annat hippocampus, är speciellt känsliga just för psykisk stress.

Neuroimaging-tekniker

Vid diagnostiseringen av demenssjukdomar använder sig Lars-Olof Wahlund främst av olika så kallade neuroimaging-tekniker, som visar vad som händer i hjärnan hos en person med misstänkt demens.

Med så kallad SPECT-kamera (Single photon emission computed tomography) är det möjligt att följa det regionala blodflödet i hjärnan, och med hjälp av MRT och kvantitativt EEG går det att få en morfologisk och funktionell bild av hur hjärnan ser ut.

Kvantitativt EEG används för att studera hjärnans elektriska fält, som är tidigt störda vid demens.

- Vi försöker nu omsätta dessa imaging-metoder i klinisk praxis. Vår målsättning är att ha så pass bra karakteriserade patienter så att vi omedelbart kan hamna rätt när nya läkemedel kommer.

Redan idag finns läkemedel, så kallade acetylkolinesterashämmare, som ger cirka ett års fördröjning av sjukdomsförloppet.

 Jag hoppas och tror att vi på kort sikt, låt säga fem-tio år, kommer att få nya mediciner, bland annat secretashämmare, som påverkar amyloidbildningen vid Alzheimer. Det finns också nyligen gjorda vaccinationsförsök på människa; då man tidigare gjort dem på möss har man fått mycket bra resultat.

Lars-Olof Wahlunds forskning har även inriktning mot olika neurokemiska faktorers inverkan på sjukdomsförloppet, bland annat b-amyloid och tau-protein. Den senare är kopplad till neurofibriller inne i nervcellerna, där den har en stödfunktion. Här kan man tidigt se förändringar hos Alzheimer-patienter.

Mer information

Till sektionen för klinisk geriatrik

Professor, senior

Lars-Olof Wahlund

Enhet: Sektionen för klinisk geriatrik
E-post: Lars-Olof.Wahlund@ki.se

Professor