Porträtt av professor Lars Bäckman

This page in English

Lars Bäckman - Professor i kognitiv neurovetenskap med inriktning mot kognitivt åldrande vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle.

Lars Bäckman föddes 1955 i Umeå. 1980 tog han en fil kand med psykologi som huvudämne vid Umeå universitet och disputerade där 1984 på en avhandling om minnesfunktioner vid normalt åldrande. Docent blev han 1987.

1985-1986 gjorde Lars Bäckman sin post doc vid Max Planck Institute for Human Development i Berlin, återvände till Umeå universitet, verksam som forskarassistent 1986-1988. Han fick därpå en forskartjänst vid Karolinska Institutet och blev samtidigt forskningsledare vid Äldrecentrum i Stockholm med ansvar för psykologisektorn.

1993 utnämndes Lars Bäckman till professor i åldrandets psykologi vid Göteborgs universitet. 1998 tillträdde han en professur i kognitiv psykologi vid Uppsala universitet. Han var gästprofessor vid Max Planck institutet i Berlin 2004-2005. Professuren vid Karolinska Institutet i åldrandets psykologi hör till institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, men verksamheten är förlagd till Aging Research Center, (ARC), som drivs gemensamt av KI och Stockholms universitet.

Lars Bäckman utnämndes den 1 oktober 2002 till professor i åldrandets psykologi vid Karolinska Institutet.

Om forskningsämnet

Lars Bäckman är af Jochnick-professor i åldrande och kognitiv neurovetenskap. Professuren har möjliggjorts genom en donation från af Jochnickstiftelsen och motsvarar 50 miljoner kronor under en 10-årsperiod.

Lars Bäckman undersöker hur människans kognitiva funktioner, särskilt våra minnesfunktioner, påverkas vid normalt åldrande och demens, och vad som orsakar dessa förändringar.

Hans forskning sker med hjälp av stora epidemiologiska studier, träningssstudier och genom olika tekniker för avbildning av hjärnan som fMRI och PET. En särskilt viktig inriktning handlar om relationen mellan dopaminfunktioner och kognitiva förmågor under livscykeln. En annan del av forskningen rör hur faktorer som hälsa, utbildning och olika typer av fysiska, intellektuella och sociala aktiviteter påverkar äldre människors kognitiva förmågor, samt deras möjligheter att kompensera för sviktande funktioner.

Det åldrande minnet

En vanlig uppfattning är att minnet försämras då vi blir äldre. Det blir allt svårare att komma ihåg namn och det tar längre tid att plocka fram tidigare kunskaper. Det finns studier som visar att förändringar i våra kognitiva förmågor, det vill säga att minnas, tänka, fatta beslut mm, börjar tidigt, redan i 20-30-årsåldern.

Det finns dock olika typer av minne och vissa av dem är påfallande intakta långt upp i hög ålder, medan andra försämras mer gradvis. Det visar professor Lars Bäckman i sin forskning kring hur olika minnesfunktioner förändras under livscykeln. En viktig utgångspunkt är här Kungsholmsprojektet, en stor populationsbaserad studie, som startade 1987.

- Både kunskapsminnet, också kallat semantiskt minne, och korttidsminnet är exempel på förmågor som bara påverkas obetydligt då vi blir äldre. Däremot kan man se klara försämringar när det gäller att prägla in och plocka fram ny information, det vi kallar episodiskt minne, säger Lars Bäckman.

En förklaring kan vara att det mentala tempot blir successivt långsammare då vi blir äldre och detta påverkar det episodiska minnet mest. För att använda det episodiska minnet krävs att många olika regioner av hjärnan aktiveras och det räcker med att någon del i detta komplicerade nätverk inte fungerar för att det skall påverka hela processen.

Träning har effekt

Det finns dock möjligheter att träna upp minnet eftersom hjärnan har en påtaglig reservkapacitet. Lars Bäckman har i flera studier undersökt detta och utvärderat effekterna av minnesträning.

- Äldre kan förbättra sin prestation med hjälp av träning i minnesstrategier. Intressant nog kan förbättringen kvarstå också vid uppföljning så lång tid som tre år efter avslutad träning. Vi har också sett att de som har bäst minne från början är de som förbättras mest genom träning.

Effekterna är dock uppgiftsspecifika, berättar Lars Bäckman. Det innebär till exempel att om man tränar upp sin förmåga att memorera telefonnummer blir man inte automatiskt bättre på att komma ihåg namn.

- I andra studier har vi visat att när man ger äldre personer olika former av kognitivt stöd, till exempel utökad tid för memorering eller ledtrådar för att lösa vissa minnesuppgifter, förbättrar de äldre sin minnesprestation. De kan i vissa fall nå upp till samma nivåer som yngre personer.

Med hjälp av olika tekniker för att avbilda hjärnan går det att undersöka vilka delar av hjärnan som aktiveras vid test av det episodiska minnet. Lars Bäckman har jämfört yngre med äldre personer och visat att äldre aktiverar andra hjärnregioner än yngre gör. Det skulle kunna tyda på att den åldrande hjärnan försöker kompensera för en försämrad funktion.

Det finns stora individuella skillnader mellan äldre personer när det gäller graden av försämrat minne. Ett slående resultat från de senaste 50 årens forskning kring åldrande, minne och andra intellektuella funktioner är att skillnaderna mellan människor tenderar att öka med stigande ålder. Man har kunnat visa att det finns starka samband mellan till exempel utbildningsnivå och minnesförmåga och att fysisk och social aktivitet har en positiv effekt på minnesförmågan. Problem med minnet kan också orsakas av högt blodtryck, hjärtproblem, diabetes och vitaminbrist. Den vanligaste och allvarligaste "minnessjukdomen" är dock Alzheimers sjukdom. Minnesstörningarna gäller här alla typer av minne även om det episodiska minnet är mest drabbat.

- Ett av de mest intressanta fynden i vår forskning under senare år är att personer som kommer att utveckla Alzheimers sjukdom uppvisar ett försämrat episodiskt minne flera år innan en klinisk diagnos kan ställas, säger Lars Bäckman. Att kunna identifiera personer i en "preklinisk" fas av sjukdomen är ytterst angeläget eftersom det är viktigt att behandling sätts in så tidigt som möjligt.

Dopamin och minne

En annan spännande del i Lars Bäckmans forskning rör dopamin, en viktig signalsubstans som har betydelse också för minne och tänkande och som han anser vara en hittills underskattad faktor i dessa sammanhang. Hans studier visar att nedsatt dopaminfunktion är relaterad till kognitiva förändringar och att detta är en fortgående process under hela åldrandet.

- Ett huvudfynd är att vi kan förklara i stort sett hela försämringen av episodiskt minne och mental snabbhet utifrån förlust av dopamin. Vi har också visat att det finns starka samband mellan dopaminfunktion och intellektuella förmågor oberoende av ålder, säger Lars Bäckman.

Till sektionen för Aging Research Center (ARC).

Professor

Lars Bäckman

Enhet: ARC (Aging Research Center)
E-post: Lars.Backman.1@ki.se

Publicerad i Cell till Samhälle 2003

Länkar

Professor