Matilda Liljedahl, doktorand vid enheten för medicinskt pedagogik (UME)

This page in English

Matilda Liljedahl (till höger i bild) är läkaren som under studietiden störde sig på att den pedagogiska forskningen sällan togs tillvara i utbildningens vardag. Nu planerar hon att disputera på temat.

– Jag såg mycket potential i hur undervisningen bedrevs och hur läkarprogrammet var upplagt, men tyckte att den pedagogiska forskningen ofta hamnade på undantag, förklarar hon.

Hon engagerade sig i läkarutbildningen som studentrepresentant och insåg snart att väldigt mycket av pedagogiken baserades på sunt förnuft och människors erfarenheter snarare än på vetenskaplig grund. Hon var också nyfiken på alla antaganden som fanns om hur läkare lär sig och om myter om hur det är att vara läkarstudent. Hon ville ta reda på om det stämde. Kombinationen blev utgångspunkten för hennes doktorandprojekt.

Matildas avhandling kommer därmed att utforska den kliniska lärandemiljön för läkar- och sjuksköterskestudenter och syftar till att förstå hur och varför olika kliniska lärandemiljöer påverkar grundutbildningsstudenters erfarenheter av lärande. Projekten är kvalitativa och hon använder företrädesvis intervjuer och observationer för att samla data.

Vägen till forskarutbildningen började med att hon gjorde sitt examensarbete här på LIME. Hon skrev sedan ihop en ansökan om medel för ett uppföljningsprojekt. Det blev beviljat och på den vägen var det.

– Jag hade verkligen möjlighet att forma mitt eget projekt baserat på de frågor som jag var intresserad av. Det är nog ganska unikt, säger hon.

Matilda skrev ansökan men det var hennes handledare, Klara Bolander Laksov, tidigare chef för UME, som idag arbetar på Stockholms Universitet, som skickade in den. Matilda fick nämligen inte söka. För att söka KIs pedagogiska projektmedel behöver man visserligen inte vara disputerad, men man ska vara lärare på KI. Matilda var vid den tidpunkten student. Hon säger lite skämtsamt att hon använde sin handledare som täckmantel. Hon tycker att det är bra att studenter inte kan söka forskningsmedel eftersom doktorstiteln är ett slags körkort för att kunna forska, som gör att den forskning man ska bedriva har någon slags kvalitet. Och hon betonar att hon aldrig hade kunnat genomföra projektet utan handledning och stöd från handledaren. Men å andra sidan, om man har ett intresse för någonting men inte är disputerad så är det ju svårt att skaffa sina egna pengar när man inte får söka, menar hon.

Så hur är det att vara doktorand på LIME? Överlag tycker Matilda att det är jätteroligt eftersom det är så lärorikt. Att vara doktorand innebär att man utvecklas inte bara som forskare utan även som medarbetare på ett universitet.

– Man driver projekt, organiserar seminarier och man är med och ser andra doktorander som gör samma resa. Det lär man sig jättemycket på, säger hon.

Samtidigt tycker hon att det kan gå väldigt mycket upp och ner det från en dag till nästa.

– Man kan ha dåliga veckor när man bara känner att man vill göra något annat, eller man får skrivkramp och får ingenting gjort. Så om man tittar på perioder på en till två veckor så kan det vara väldigt jobbigt, men sett över längre tid så tycker jag bara att det har varit positivt och roligt, säger hon med ett leende.

Så hur gör hon då, när hon har tuffa perioder? Hon konstaterar att oftast lossnar det till slut, eftersom man nästan alltid har en deadline och då helt enkelt måste få saker gjort.

– Det är bara att tjura fast sig själv vid skrivbordet, då brukar det lossna. Annars får man ta hjälp av sina kollegor och diskutera. Det är ju lite olika hur man är som person, men jag funkar så mycket bättre när jag sitter och pratar med folk och diskuterar mig fram till saker än när jag sitter ensam på min kammare.

Ibland kan hon känna när hon sitter där med sin skrivkramp att det här händer aldrig någon annan.

-Jag är så dålig, men så pratar man med andra och inser att de är exakt likadana. Det tycker jag hjälper mycket. Man är inte ensam och man är inte dum i huvudet, konstaterar hon.

Matilda är en kvinna med många järn i elden. Förutom att vara doktorand är hon studentrepresentant i Rektorsrådet för klinisk forskning och utbildning och doktorandrepresentant i Styrelsen för forskarutbildning.  Hon arbetar dessutom kliniskt 20% på Klinisk genetik på Karolinska Universitetssjukhuset. I juni instagrammade hon på @KI.

– När jag får det uppräknat låter det ju väldigt ambitiöst, men jag gör ju allt det där. Men jag gör det för att det är roligt. Saker som jag inte tycker är roliga funkar väldigt dåligt för mig.

Förklaringen är delvis att Matilda är lustdriven. Är det inte roligt och stimulerande blir det svårt, därav hennes perioder av skrivkramp. Hon har svårt för nötandet, som att till exempel skriva ut intervjuer.

– En del tycker ju att den delen är jätteskön just för att det bara är att göra, inte tänka så mycket. Men för mig är det inte sådant som jag längtar efter, förklarar hon.

Det finns två frågor som Matilda tycker är extra viktiga att tänka på innan man bestämmer sig för hoppa på en forskarutbildning. Det första är att man behöver ha ett ämne som man är intresserad av och man behöver någon slags passion för det ämnet. Det är ju inte så att man alltid kan forma sitt projekt efter sin specifika hjärtefråga, men man måste ändå känna för sammanhanget någonstans, anser hon.

Det andra är att välja rätt handledare. Med det menar Matilda att det är viktigt att välja en handledare där man tror på relationen, att den kommer att fungera. Hennes råd är att vara noga med att kolla upp referenser på handledaren och att prata med andra doktorander som har samma handledare. Det kan vara svårt att veta från början hur det kommer att fungera och det kommer säkert inte att fungera på samma sätt när man slutar som det gjorde när man började – eller där emellan. Hon tycker inte att man ska låta sig luras av titlar och rent vetenskapliga och forskningsmässiga track records utan att verkligen ta reda på hur till exempel gruppen som handledaren är verksam i fungerar. I många fall har man möjlighet att testa en grupp om man arbetar som forskningsassistent eller som student. Då kan man även känna efter om och hur man själv fungerar i gruppen. Hon menar vidare att handledaren ju också är intresserad av att lära känna dig lite, så det är ju ömsesidigt.

– Det handlar en del om personkemi eftersom det är en lång och nära relation. Sedan kan man ju leva med att vissa saker är på ett visst sätt om det finns andra saker som väger upp, säger hon.t.

Läs mer om Matilda Liljedahl och se hennes video.

Matilda rekommenderar PhD Comics när man behöver skratta en stund.