IMU+IMI=MIP⇒HIS⇒LIME

Under den senare delen av 1970-talet blev det pedagogiska arbetet alltmer etablerat vid KI. Internationellt upprättade medicinska lärosäten centra för pedagogisk utveckling och forskning och 1983 inrättade KI år Institutionen för medicinsk undervisning (IMU). Därmed fick institutet, ”äntligen", en bas inte endast för pedagogiskt utvecklingsarbete utan även för forskning, berättar Gunnar Höglund, professor emeritus vid LIME. Dessutom hade grunden för det som senare skulle bli LIME lagts.

Institutionen har sedan genomgått flera omorganisationer, som bland annat har inneburit att dess ansvarsområde har vidgats. När KI år 1993 minskade antalet institutioner från 140 till ett trettiotal saknade Institutionen för medicinsk undervisning (IMU) en naturlig koppling till någon av de nybildade medicinska storinstitutionerna. Istället sammanfördes IMU med Institutionen för medicinsk informatik (IMI) och blev till Institutionen för Medicinsk informatik och pedagogik (MIP).Den snabbt framväxande datorstödda undervisningen kom därmed att ingå i institutionens ansvarsområde. Institutionen blev en av de ledande i världen inom detta område. År 1997 sammanfördes Hälsohögskolan i Stockholm med KI. Institutet kom därigenom att bedriva ett flertal yrkes­utbildningar (främst läkare, tandläkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor). Därmed skapades förutsättningar för att bedriva interprofessionell utbildning och behovet av en tvärvetenskaplig miljö vid KI ökade. MIP blev Institutionen för humaniora, informatik och samhällsvetenskap (HIS). År 2002 sammanfördes ett flertal ytterligare ansvarsområden (initialt centrum för utbildning och lärande, informatik, management, etik, statistik, entreprenörskap) i den nuvarande (2016) Institutionen för lärande, informatik, management och etik (LIME).

Man ansåg att ”mjukisarna” inte riktigt hörde hemma på KI.

Institutionen var länge ganska kontroversiell. Gunnar menar dock att på ledningsnivå, alltså rektor, konsistorium och Utbildningsstyrelsen, har tongångarna alltid varit positiva. Där har man haft grundinställningen att pedagogiken är en viktig del som hör hemma på KI. Stora förändringar i utbildningen till exempel av studieplaner har kunnat genomföras endast på bland annat Utbildningsstyrelsens initiativ eller med dess stöd. Motståndarna till pedagogiska reformer har främst funnits på institutionsnivå. Man fruktade till exempel att det egna ämnet skulle tunnas ut och få minskade resurser om man förlorade tid i studieplanen eller integrerades med närliggande ämnesområden. Dessutom bottnade delar av motståndet i en aversion mot att man skulle tvingas ägna dyrbar tid åt omställningsarbete samt att en del lärare uppfattade mjuka vetenskaper, som pedagogik, mindre viktiga än natur­vetenskaplig forskning och patientarbete. Man ansåg att ”mjukisarna” inte riktigt hörde hemma på KI. Men enligt Gunnar var Utbildningsstyrelsen bra på att moderera sådana synpunkter, så att förändringar kunde genomföras och accepteras.

Ser du tillbaka ett par år, förefaller ingenting ha hänt. En tjugoårig horisont visar däremot stora förändringar, det mesta till det bättre.

Denna snabbhistorik vill visa att den pedagogiska utvecklingen vid KI har drivits av åtskilliga faktorer (strukturella faktorer, politiska beslut, organisatoriska förändringar, högskole­pedagogisk forskning, pedagogiska initiativ vid institutioner etc). För en enskild person kan det synas omöjligt att påverka ett så komplext förlopp. Så är det dock inte, menar Gunnar bestämt. KI är faktiskt öppet för förändring. Samtidigt måste man på ett etablerat, forsknings­intensivt universitet som KI acceptera att svårförenliga önskemål ständigt måste hanteras. Förändring är därför vanligen en långdragen process. Ser du tillbaka ett par år, förefaller ingenting ha hänt. En tjugoårig horisont visar däremot stora förändringar, det mesta till det bättre. Försöker man se tillbaka 50 år är så gott som allt förändrat, utom visionen att på ett avgörande sätt bidra till att förbättra människors hälsa.