Perfluorerade ämnen
Bakgrund
Perfluorerade ämnen är ett samlingsnamn för en stor grupp fluorerade ämnen. Kännetecknande för dessa är att de innehåller en fullständigt fluorerad kolkedja som kan kopplas till exempelvis polymerer. De mest uppmärksammade perfluorerade ämnena är idag perfluoroktansulfonat (PFOS) och perfluoroktansyra (PFOA).
Perfluorerade ämnen har använts sedan 1950-talet och finns inte naturligt i miljön. De används inom industrin och i ett stort antal konsumentprodukter såsom impregneringsmedel, rengöringsmedel, brandsläckningsskum och ytbehandling av exempelvis livsmedelsförpackningar. De är vatten-, smuts- och fettavvisande och har extrem motståndskraft mot nedbrytning.
Exponering
Människor får i sig perfluorerade ämnen främst via maten, antingen direkt via livsmedlet eller indirekt via matförpackningar. Konsumtion av fisk har pekats ut som en möjlig betydande källa. Människor kan också exponeras genom att använda kemiska produkter eller varor som behandlats med perfluorerade ämnen och genom att andas in hushållsdamm.
PFOS och PFOA tas lätt upp i kroppen och ansamlas främst i levern och i blodet. Halter i blod eller serum används därför ofta som mått på exponeringen. Både PFOS och PFOA kan överföras till foster via placentan och till spädbarn via modersmjölk. Halten PFOS i modersmjölk uppskattas vara cirka 200 ggr lägre än i blodet hos mamman. En studie av svenska kvinnor visar att halterna av PFOS i modersmjölk mellan 1996 och 2004 varit relativt konstanta med en viss tendens till minskning under senare år.
Bedömning av hälsoeffekter
Hos vuxna försöksdjur har PFOS och PFOA visats orsaka leverförstoring och sänkta halter av blodfetter. Då dräktiga råttor och möss har exponerats har man sett en försämrad överlevnad hos nyfödda ungar. PFOS har också visats kunna ge fostermissbildningar och påverka sköldkörtelhormon.
Studier av arbetare från produktionsanläggningar av perfluorerade ämnen har i vissa fall visat ett samband mellan ökade serumhalter av dessa ämnen och ökade kolesterol- och fettsyrehalter i blodet samt förändrad halt av sköldkörtelhormon. Ett fåtal studier av människor har också visat ett samband mellan halten av PFOA i blodet hos mamman och en minskad födelsevikt hos barnet. Men fler studier behövs för att säkra slutsatser ska kunna dras.
Halterna av PFOS och PFOA i blodet i den europeiska befolkningen är betydligt lägre än halterna i blodet i försöksdjur där man sett toxiska effekter. Vid nuvarande exponeringsnivåer är det därför osannolikt att befolkningen drabbas av hälsoeffekter från PFOS och PFOA.
Hälsobaserade riktvärden
Den europeiska livsmedelsmyndigheten (EFSA) har bedömt att det är riskfritt att exponeras för PFOS upp till 0,15 µg/kg kroppsvikt och dag. Normalbefolkningen i Europa anses ligga under detta intag, men personer som äter mycket fisk bedöms kunna överskrida gränsen. Beträffande PFOA anser EFSA att det är riskfritt att exponeras för upp till 1,5 µg/kg kroppsvikt och dag. Normalbefolkningen i Europa anses ligga betydligt lägre än denna nivå.
Reglering
Sedan juni 2008 är det förbjudet, med vissa undantag, att använda PFOS och ämnen som kan brytas ned till PFOS inom EU i kemiska produkter och varor. PFOS är också sedan maj 2009 inkluderat i Stockholmskonvention för persistenta organiska miljögifter. Svenska Kemikalieinspektionen har också nominerat PFOS som en kandidat till FNs LRTAP-konvention. För PFOA finns det idag ingen reglering av användningen inom EU.
Mer information
EFSA (2008). Opinion of the Scientific Panel on Contaminants in the Food chain on Perfluorooctane sulfonate (PFOS), perfluorooctanoic acid (PFOA) and their salts, The EFSA Journal (2008) Journal number, 653, 1-131
EU. Directive 2006/122/EC of the European Parliament and of the Council. Off J Eur Union 2006;L372:324.
Kärrman A, Ericson I, van Bavel B, Darnerud P O, Aune M, Glynn A, Ligness S, Lindström G. Exposure of Perfluorinated Chemicals through Lactation: Levels of Matched Human Milk and Serum and a Temporal Trend, 19962004, in Sweden. Environmental Health Perspectives 2007;115:226230.
