Metylenklorid
Bakgrund
Diklormetan (metylenklorid) är ett klorerat lösningsmedel som tidigare använts i stor utsträckning för sådana ändamål som rengöring, avfettning, färgborttagning etc. I Sverige förbjöds det i konsumentprodukter 1993, och industriell användning är i princip förbjuden sedan 1996, med vissa undantag som t.ex. inom läkemedelsindustrin. I andra länder används det dock fortfarande.
Bedömning av hälsoeffekter
Diklormetantas upp effektivt och distribueras jämnt till kroppens olika organ. Det metaboliseras via två olika vägar, som bägge bildar toxiska metaboliter (oxidativ metabolism samt via glutationtransferas).
Den akuta toxiciteten av diklormetan är låg. Liksom andra lösningsmedel påverkar det dock det centrala nervsystemet om höga koncentrationer inandas. Bildad kolmonoxid binds hårt till blodets hemoglobin och ger upphov till karboxyhemoglobin, vilket sannolikt orsakat de effekter på hjärtat som setts i vissa djurförsök. Yrkeshygieniska gränsvärden för diklormetan, liksom även WHOs rekommenderade gränsvärde för utomhusluft, baseras på karboxyhemoglobinbildningen.
Inandning av 7000 och 14 000 mg/m3 har givit upphov till lever- och lungtumörer hos möss samt godartade bröstkörteltumörer hos råttor vid ungefär samma koncentrationer, men däremot ingen signifikant ökning av tumörer hos hamster. Lever- och lungtumörerna hos möss föregicks inte av uttalad cellprolifiering eller cytotoxicitet. I några epidemiologiska studier på yrkesexponerade människor har en förhöjd förekomst av cancer i lever och gallgångar, bukspottkörtel och hjärna påvisats, men dessa fynd är inte tillräckliga för att dra några bestämda slutsatser angående cancerrisken hos människor.
Diklormetan är mutagent i Salmonella-bakterier. DNA-bindning har inte påvisats men däremot enkelsträngsbrott i DNA, vilket har påvisats i lever och lunga hos möss, men ej i råttlever. Inga specifika mutationer kunde påvisas i lever- och lungtumörer från exponerade möss, men vi har ändå bedömt diklormetan som en lågpotent genotoxisk carcinogen, och menar följaktligen att kvantitativ cancerriskbedömning utifrån lever- och lungtumörerna hos möss kan göras med hjälp av en extrapoleringsmodell.
Rekommenderade riktvärden
I föreliggande riskbedömning har vi valt att använda den s.k. benchmarkmodellen. Det 95-procentiga konfidensintervallet för dos-responskurvan har utnyttjats för att beräkna den lägsta dos som gav upphov till 10% ökad risk för lungtumörer hos honmössen, varefter risken har extrapolerats linjärt. Den koncentration som motsvarar en livstidsrisk för människa på 1 . 10-5, efter omräkning till kontinuerlig inhalation och kompensation med en faktor 4 för icke-linjär metabolism, blir med detta beräkningssätt 46 μg/m3. Ingen artomvandlingsfaktor har alltså använts. Med EPAs modifierade multistage-modell skulle samma risk uppkomma av 21 μg/m3.
Vi föreslår utifrån detta ett riktvärde för diklormetan i utomhusluft (lågrisknivå) på 50 μg/m3 som långtidsmedelvärde. Den tidigare rekommendationen från IMM (1990) var 100 ppb (350 μg/m3).
Mer information
IMM-rapport 5/1990: Medicinska och hygieniska effekter av diklormetan, trikloreten och tetrakloreten i omgivningsluft
Författare: Ronny Fransson och Ulf G. Ahlborg
