Dolda bakterier gäckar laboratoriet
När en infektionssjukdom bryter ut försöker man förstå vad som orsakar sjukdomen. Prover från miljön och från patienten odlas och studeras i laboratoriet. Men det är inte alltid det går att fastställa vilken mikroorganism som är orsak till sjukdomen. Det händer att mikroorganismerna gömmer sig genom att övergå till ett stadium då de inte kan odlas.
- Dagens tekniker kan i princip bara påvisa odlingsbara mikroorganismer, säger professor Gunnar Sandström.
Tillsammans med sina kollegor försöker han finna komplement till dagens diagnostik. Det gäller att hitta metoder att påvisa också de dolda, icke odlingsbara mikroorganismer som forskarna kallar VBNC, viable but non-culturable. De alternativa metoderna baseras på molekyler och genetiska markörer hos mikroorganismerna istället för, som idag, på att det går att odla dem.
Bakgrunden är att det vid ett antal utbrott av infektionssjukdomar inte har gått att påvisa orsaken. I stället har sjukdomen fastslagits i efterhand, något som inte minst varit fallet med vattenburna utbrott. Att diagnosen fördröjs kan betyda skillnaden mellan liv och död för den smittade.
Kunskapen om mikroorganismernas ekologiska nisch är ofullständig.
- Vi vet fortfarande för lite om hur de överlever, växer till, förändras och sprids till människan. Det innebär att vi får svårt att attackera mikroorganismerna innan de attackerar oss.
- Dessutom misstänker vi att mikrobiella parasiter kan finnas latent hos patienter under lång tid. När patientens status förändras får infektionen chans att blomma ut.
Detta skulle kunna förklara en del av de sjukdomar som läkarvetenskapen idag står frågande inför. Fibromyalgi och kronisk trötthet är båda sjukdomar som inte syns i några laboratorieprover, men som orsakar stort lidande.
- Patienten kanske hade infektionen i tonåren och sedan dess har mikroorganismen legat vilande i något organ, säger Gunnar Sandström.
När immunförsvaret av någon anledning försvagats har mikroorganismerna sin chans. Patienten blir sjuk.
Genom att på olika sätt stressa mikroorganismer av intracellulär typ, exempelvis Legionella, Listeria och Francisella, hoppas Gunnar Sandström kunna få dem att ändra delar av sitt förhållningssätt. Det kan vara näringsbehov, förökningsmöjligheter och giftighet som förändras. Under de betingelserna kommer markörer att sökas, identifieras och kartläggas. Målet är att finna markörer som på sikt kan användas för att ställa diagnos på patienter.
I vissa fall har forskare identifierat så kallade VBCN-markörer, yttre förhållanden som leder till att mikroorganismerna återgår till att bli sjukdomsframkallande från att ha befunnit sig i ett vilande stadium. Detta gäller till exempel Campylobacter och kolerabakterier.
Försvårar diagnosen
Mikroorganismer som Legionella, bakterier som sprids med vatten och orsakar en i värsta fall dödlig infektion, kan gömma sig länge. I vatten håller Legionellabakterierna sig dolda inne i amöbor och växer till där. Med dagens metoder kan vi inte hitta dem i denna fas.
När vattnet kommer ner i magen på människa eller djur smälts amöborna av magsyran och bakterierna blir fria. Det krävs bara någonstans mellan tio och hundra bakterier för att göra oss sjuka. De fortsätter att vara i vila under den första tiden. Därför går det inte att hitta dem och ställa en Legionelladiagnos trots att den smittade blir sjuk och reagerar med feber inom bara några timmar.
- Exakt vad det är som gör att mikroorganismerna återgår till ett odlingsbart stadium vet vi inte.
Det skulle till och med kunna vara den immunologiska processen hos den smittade som gör att bakterien börjar föröka sig. Men troligen skiljer sig dessa faktorer åt mellan olika mikroorganismer. Det som får en viss bakterie eller grupp av bakterier att börja föröka sig kanske inte har det ringaste betydelse för en annan.
- Därför är det så viktigt att identifiera fler VBCN-markörer.
En möjlighet som Gunnar Sandström tänker sig är att livet för olika mikroorganismer kan te sig ungefär som människans. Vi kan ju bara reproducera oss under en del av livet, mellan ungefär 15 och 55 års ålder. Resten av tiden är inte heller vi "odlingsbara". En mikroorganism som delat sig ett antal gånger kanske inte kan göra det igen. Däremot kan den ha kvar sin möjlighet att bilda toxin, gift, som gör oss sjuka, något som i sin tur hjälper de organismer som fortfarande kan föröka sig.
- Allt är inriktat på att överleva, både för människor och mikroorganismer.
