Fuska med forskning förödande
För 13 år sedan publicerade medicintidskriften The Lancet en artikel där forskaren Andrew Wakefield hävdade att ett vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund kunde leda till autism.
Artikeln och en efterföljande presskonferens väckte enorm uppmärksamhet och fick till följd att många föräldrar avstod från att vaccinera sina barn. Nyligen avslöjade en brittisk journalist att studien var en bluff och att Wakefield medvetet förfalskat sina uppgifter. Även om forskningsfusk är sällsynt så förekommer det både i Sverige och i andra länder. Under senare tid har vi till exempel kunnat läsa om den berömda och karismatiska hjärnforskaren Milena Penkowa vid Köpenhamns Universitet som duperat forskarkollegor över hela världen under lång tid och vars förfalskade forskningsresultat drivit viktig forskning om hjärnan i helt fel riktning.
Konsekvenserna av forskningsfusk är förödande på många sätt. De forskare som väljer att fuska undergräver förtroendet både för sig själva och för forskarkåren som helhet. Eftersom de fall som avslöjas väcker stort medialt intresse kan allmänheten lätt få uppfattningen att fusket är mycket mer omfattande och utbrett än vad det i själva verket är.
Men det mest allvarliga är att förfalskade forskningsresultat leder till felaktiga slutsatser. När det gäller klinisk forskning drabbar detta sjuka och svaga människor som riskerar att få felaktig behandling. En forskare som väljer att fuska sätter därmed inte bara sin egen karriär på spel utan i slutändan också andra människors liv.
Därför måste rektorer och universitetsledningar agera kraftfullt och konsekvent vid de få tillfällen då fusk avslöjas. Att se mellan fingrarna eller att försöka släta över är otänkbart med tanke på forskningsfuskets konsekvenser. Det är också angeläget att ständigt arbeta i förebyggande syfte genom att uppmärksamma och diskutera etik och moral inom forskningen. Frågan som många ställer sig är hur forskningsfusk kan förekomma överhuvudtaget? Självklart borde kontrollsystemen vara utformade på ett sätt som gör det omöjligt att fuska och det är också varje universitets uppgift att ständigt se över rutiner och strukturer för att säkerställa forskningens kvalitet. Vi borde till exempel eftersträva mer transparens och öppenhet inom forskningen eftersom det fusk som trots allt avslöjas ofta har skett i isolerade grupper där få personer har haft insyn. En sak kan man i alla fall vara säker på. Forskningsfusk tycks uppdagas förr eller senare.
All forskning bygger på att resultaten kan upprepas och bli bekräftade innan de fullt ut accepteras som fakta. När andra forskare så småningom genomför kontrollförsök och inser att resultaten inte stämmer kommer den fuskande forskarens resultat att ifrågasättas och i efterhand avslöjas som en bluff.
Trots allt är forskningsfusk inte vanligt. De allra flesta forskare har en etisk kompass, som gör att de kan navigera rätt.
Rektor Harriet Wallberg-Henriksson
Ledare publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap 2/2011
