Lennart Eriksson
Professor emeritus i patologi vid institutionen för laboratoriemedicin.
Lennart Eriksson är född och uppvuxen i Mälarhöjden. Han studerade medicin vid Karolinska Institutet där han även disputerade 1973 vid Institutionen för patologi, Sabbatsbergs sjukhus. Han blev docent i patologi samma år och tillträdde en befattning som universitetslektor i patologi 1974.
Efter specialistkompetens i klinisk patologi och behörighet i klinisk cytologi tillbringade Lennart Eriksson sammanlagt två år som "visiting professor" vid Institutionen för patologi vid Torontos universitet, Toronto, Kanada, 1981-1982.
Lennart Eriksson utnämndes 1995 till professor i patologi vid Karolinska Institutet och är verksam som emeritus sedan 2012. Under perioden januari 1996 - februari 2003 var han tillika verksamhetschef vid Laboratoriet för klinisk patologi och cytologi inom divisionen för laboratoriemedicin (LabMedicin) vid Huddinge sjukhus och Södersjukhuset. Under 1999 var han tillförordnad divisionschef på LabMedicin. Huddinge Universitetsjukhus.
Mellan 2000-2010 var Lennart Eriksson prefekt vid Institutionen för Immunologi mikrobiologi och patologi som efter fusion med Institutionen för laboratorievetenskap och teknik år 2003 bildade Institutionen för laboratoriemedicin. Från och med 2004 har han också på uppdrag av rektor varit divisionsprefekt vid Karolinska Universitetslaboratoriet.
Om forskningsämnet
Lennart Eriksson har under den tidigare delen av sitt forskningsarbete arbetat med studier av intracellulära biologiska membraner och deras omsättning i normala celler och i celler under påverkan av olika kemiska substanser, däribland ämnen som leder till utveckling av tumörer.
Hans studier av betydelsen av förändringar i aktivering, avgiftning och utsöndring av cancerframkallande ämnen i tidiga stadier av tumörutveckling ledde honom till Torontos universitet, där han lärde sig arbeta med experimentella tumörmodeller under ledning av professor Emmanuel Farber.
Allt sedan dess arbetar han med frågeställningar kring betydelsen av uppkomsten av drogresistenta celler för utveckling av malign tumörsjukdom och för uppkomst av maligna tumörer resistenta mot behandling med cellgifter och strålning. Den ackumulerade kunskapen om genetiska och epigenetiska förändringar vid utveckling av cancer används nu för studier av sekundär och tertiär cancerprevention. I första hand studeras reglering av seleninnehållande och selenberoende redoxproteiner och deras roll i det cellulära försvaret och för cell tillväxt av tumörförstadier och cancerceller.
