Åsa Konradsson, doktorand

Schizofreni är en gåtfull sjukdom som är långt ifrån sin lösning. Runt om i världen söker forskargrupper ny kunskap och bättre botemedel.

- Jag kan sjukdomen utan och innan och vet av egen erfarenhet att den påverkar en hel familj. Mot den bakgrunden är jag otroligt motiverad att hitta pusselbitar som skulle kunna hjälpa min bror och andra drabbade till ett bättre liv, säger Åsa med betoning på varje stavelse.

Men trots allvaret i uppdraget och att det bottnar i hennes egen familj och hennes bror ger hon ett glatt och uppsluppet första intryck. Något vresigt morgonhumör eller allmänt tungsinne märks inte av. Tvärtom. Åsa utstrålar omedelbart vid ankomsten till Farmakologen en omisskännlig arbetsglädje och iver.

Kl. 8.00 Förberedelser

Åsa använder sig av hjärnvävnad från råtta i sina försök. Hon dukar upp för dagens försök och blandar till buffertlösningen som ska användas under dagen efter konstens alla regler.

8.30 Fikarast

Lösningarna sätts på is för att kylas ned. Under tiden knallar hon till det närliggande fikarummet och skrattar bort en stund med en handfull av sina arbetskamrater.

- Vi är 15 stycken i gruppen på sektionen för neuropsykofarmakologi som delar fikarum och som även umgås privat ibland. Jag stimuleras såväl av kollegernas humor som av deras intellektuella kapacitet.

9.00 Fler förberedelser

Åsa går in på sitt labb igen. Ytterligare förberedelser måste till för att kunna starta upp det elektrofysiologiska system som mäter elektriska egenskaper i hjärncellerna.

Hon är intresserad av prefrontalcortex, det vill säga det område i hjärnan som har med kognitiva funktioner att göra, exempelvis arbetsminnet.

Hon placerar buffertlösningen med vävnaden i ett instrument som kallas vibraton och tillverkar små hjärnsnitt av prefrontalcortex. När hon har sex "levande" snitt väntar en timmes paus för att de åtgångna snitten ska återhämta sig.

9.30 Förbereder undervisning

Åsa uttnyttjar försöksstiltjen till att sätta sig vid datorn och förbereda en kommande powerpointpresentation. Hon är kursamanuens på Farmakologen och undervisar läkarstudenter, biomedicinare, optiker och IT-medicinare.

- I genomsnitt ägnar jag runt 80 procent av arbetstiden åt forskning, resten åt undervisning.

10.30 Fixerar ett av snitten

En forskare får inte vara bang när det gäller att förse sig med nödvändiga attribut. Åsas forskningskrypin är belamrat med modern teknisk apparatur, men hon har även tillverkat egna små detaljer som kontrasterar mot de sofistikerade hjälpmedlen.

När hon nu ska till att studera cellerna i mikroskopet fixerar hon ett av snitten i en pytteliten kammare vars väggar skurits till av en tvåmillilitersspruta. För att lösningen kontinuerligt ska kunna rinna igenom kammaren, och på så vis fixera snitten och hålla liv i hjärnvävnaden, har de en nätbotten tillklippt av en brudslöja och ett nätlock av en nylonstrumpa.

- Man får inte vara dum, då kan man bli journalist, retas Åsa på ett vis som inte ens den stoltaste murvel kan ta illa upp av.

När snittet är på plats i mikroskopet väntar hon ytterligare tio minuter eftersom "hon varit så hård mot vävnaden".

10.40 Börjar leta celler

Åsa sätter sig framför mikroskopet och börjar leta pyramidalceller med hjälp av en spetsig glaselektrod och en mikroskruv. Hon penetrerar cellerna i det knappt skönjbara snittet helt blint.

- Kurvans utseende på oscilloskopet visar om och när jag träffar en pyramidalcell, förklarar hon.

Åsa går nu helt in i sig själv och sitt sökande. Detta är ett oerhört tidskrävande moment.

Hon är biomedicinsk analytiker i botten och jobbade tidigare på Astra Zeneca. Som nybliven forskare på KI kunde det ta flera dagar, ja ibland flera veckor att finna en pyramidalcell att testa läkemedel på. Numera, när hon kan sin sak, går det snabbare. Rekordet är tre fullföljda försök under en dag.

- Det är inte bara svårt att hitta rätt cell, systemet är dessutom hyperkänsligt. Kopparnätet runt mikroskopet förhindrar exempelvis störningar från lysrör och mobilsignaler.

12.00 Lunch

Åsa har ännu inte hittat rätt cell. Hon avbryter sökandet och går ner en trappa till Farmakologens lunchrum. I den medhavda Siaglasslådan döljer sig älgfärsbiff, trattkantarellsås och potatis.

- Älgen sköt min pappa i höstas uppe i Dalarna, närmare bestämt i Siljansnäs. "Trattisarna" har jag plockat själv, men det är fjolårets, i år var det för torrt i svampmarkerna.

Lunchrummet är befolkat av ett dussintal kvinnor, inga män syns till. De äter förmodligen dagens rätt på någon av KIs restauranger.

- Det gör jag med ibland, men oftast tar jag med mig maten hemifrån, det går snabbare.

Ett par av Åsas arbetskamrater undrar inte oväntat varför hon är punktmarkerad av två karlar med block och kamera. När hon förklarar varför flinar de och föreslår att vi bör "byta objekt till en mer intressant person".

- Som sagt, vi skojar mycket med varandra mitt i allt allvar. Jag gillar verkligen den här jargongen, säger Åsa när hon ätit klart.

12.45 Tillbaka i försöksrummet

Åsa tar plats vid mikroskopet igen och fortsätter sitt envetna letande med glaselektroden. Hon suckar ibland men väljer i övrigt att vara tyst för att inte tappa fokus.

Brodern som lider av schizofreni, den olösta sjukdomsgåtan, det egna forskningsprojektet. Som om inte det vore nog finns det denna dag ytterligare en anledning att inte fastna i cellernas kurragömmalek: KI Bladets närvaro.

13.38 Hittar rätt cell

- Träff!!! Nu har jag en!

Åsas utrop kommer lika plötsligt som överraskande. Hon pekar triumferande på oscilloskopet vars kurva nu lämnat sitt påfrestande vågräta läge.

Hon testar cellen med en strömpuls som får ett aktivitetsmönster på hennes dataskärm att slutgiltigt meddela att visst, visst har hon hittat en pyramidalcell.

13.44 Försöket startar

Åsa har nu att strikt följa ett 75 minuter långt försöksschema som hennes handledare docent Kent Jardemark arbetat fram för studier av hur olika läkemedel påverkar det glutamaterga systemet i framhjärnan. Ett ynka misstag och tillbaka till ruta ett, det vill säga leta efter en ny cell.

Många av de mediciner som används mot schizofreni är, enligt Åsa, rena rama rävgifterna. De äldre läkemedlen ger biverkningar som skakningar, myrkrypningar i benen, parkinsonism ...

- De nyare läkemedlen har en annan typ av biverkningsprofil, med kraftig viktuppgång och påverkan på hjärta och kärl, vilket i sin tur kan ge följder som exempelvis diabetes. Det finns alltså all anledning i världen att försöka hitta nya och bättre läkemedel.

Åsa studerar hur dagens läkemedel påverkar signalöverföringen i hjärnan. I sin dator kan hon följa hur receptorerna påverkas av olika preparat.

- Drömmen är förstås att publicera ett förslag till en bättre behandling.Men än är det långt dit.

15.00 Kaffe och frukt

Åsa beskriver sig själv som en före detta godisråtta. Numera har hon karaktär nog att nöja sig med frukt till eftermiddagskaffet.

15.15 Letar celler igen

Dags att börja om med ett nytt hjärnsnitt för att om möjligt hitta en pyramidalcell till att testa innan arbetsdagen är slut. Det blir en kamp mot klockan, som hon förlorar.

- Som gammal basketspelare i Alvik är jag en tävlingsmänniska och gillar inte att förlora. Men som forskare måste man vänja sig vid den här typen av motgångar.

16.00 Städar och förbereder

Det tar tio minuter att städa labbet, därefter väljer hon att avrunda dagen med sin sakta men säkert framväxande powerpointpresentation.

17.15 Styrketränar

Efter att ha ätit en banan går hon den korta biten till Friskis & Svettis för ett styrkepass. Inte minst benen behöver stärkas på grund av hennes "basketskadade" knän.

19.00 Lämnar Campus

Dags att ta bussen hem tillsammans med förhoppningen att hennes sambo har maten på bordet. Om inte får hon själv fixa något "skafferirens".

Ännu en lång dag på Campus Solna är till ända. Men i morgon är det dags igen. Ty doktoranden Åsa Konradsson viger sitt liv åt forskningen.

I första hand för att försöka hjälpa sin sjuke bror. I andra hand för att ikläda sig en doktorshatt 2007.