Viktigt med flera perspektiv inom våldsprevention

Olika personer med på ytan likartade kriminella beteenden kan ha tämligen skilda orsaksbakgrunder till dessa. Den relativa betydelsen av genetiska, psykologiska och sociala sårbarhetsfaktorer för våldskriminalitet varierar dessutom över sammanhang, tidsperiod och mellan olika typer av våld. 

Det kan gälla erfarenheter och egenskaper som lättväckt aggressivitet, impulsivitet eller trauma i barndomen, attityder som stöder kriminalitet, missbruk, antisociala kamrater, samt boende i bostadsområden med hög arbetslöshet och kriminalitet. Oftast handlar det om komplexa vävar av riskfaktorer som samspelar med varandra över tid. Det är viktigt att komma ihåg att kriminalitet inte är en sjukdom utan ett beteende, säger Niklas Långström, professor i psykiatrisk epidemiologi. Psykiatriska faktorer finns ibland med i bilden, men långt ifrån alltid. Därför räcker inte en ensidigt psykiatrisk, eller för den delen individualpsykologisk eller sociologisk förklaringsmodell för våld, menar han.

- Forskning inom våldsprevention kräver därför forskningsmiljöer med socionomer, psykologer och läkare som arbetar kliniskt praktiskt med personer i riskzonen för fortsatt kriminalitet, samt epidemiologer, databashanterare och statistiker. Tillsammans med kollegor på institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid KI, Kriminalvården och bra medarbetare såväl inom som utom Sverige försöker vi skapa en sådan miljö.

Niklas Långströms forskargrupp studerar betydelsen av psykisk sjukdom, missbruk och andra orsaksfaktorer till våldsbrott. Den har bland annat kunnat visa att faktorer som länge betraktats som bidragande till våldsbenägenhet är svagare än vi trott, som de psykiska sjukdomarna schizofreni och bipolär sjukdom.

I stället verkar det ofta handla om skensamband som uppkommit på grund av att genetiska och tidiga miljöfaktorer eller missbruk varit kopplade till såväl risk för sjukdomen som för våld. I tidigare studier har det därför sett ut som att schizofreni och bipolär sjukdom varit starka orsaksfaktorer till våld och sexbrott, förklarar han.

- Våldspreventionsområdet är dessutom rikt på behandlingsformer utan säkerställd effekt, vilka till och med kan ha brottsökande effekter. Det beror troligen på att brott väcker starka känslor och att det i rättsväsendets insatser finns klara inslag av straff och även hämnd. Kunskaperna om verkliga orsaksfaktorer till våld är därför viktiga för att det brottsförebyggande arbetet ska innefatta rätt riktade åtgärder. Och inte mot sådant som har tveksam effekt på våldsbrottslighet eller kanske bara känns rätt, säger Niklas Långström.

Avvikande sexuella mönster

Enligt både amerikanska och svenska data har uppskattningsvis några få procent av den manliga befolkningen samt betydligt färre kvinnor, avvikande sexuella tändningsmönster, så kallade parafilier, som pedofili, exhibitionism och sadomasochism. Niklas Långström medverkar sedan 2007 i arbetsgruppen för sexuella störningar och könsidentitetsstörningar för den amerikanska psykiatriföreningens diagnosmanual DSM-5.

Flera av parafilierna är kontroversiella. Socialstyrelsen bestämde därför att från 2009 ta bort några av dem ur ICD-10, den nu gällande svenska versionen av WHOs klassifikationssystem för sjukdomar och relaterade hälsoproblem.

- Det kommer sannolikt inte att ske med dessa diagnoser i DSM-5, där vi istället betonar att diagnos bara kan blir aktuell om personen själv lider av sitt beteende, fungerar dåligt i vardagen eller upprepat utsätter icke samtyckande individer för sitt sexuella intresse, säger Niklas Långström. Han har tillsammans med medicinjournalisten Anna Bäsén skrivit den populärvetenskapliga boken "Pervers?" om parafilier.

Han förklarar att sexualbrott oftare än vad som brukar hävdas har mycket att göra med sex.

 Det kan exempelvis handla om sexuell upptagenhet, ofta kallat hypersexualitet, sexualisering, eller en tendens att uppleva alla känslor som sexuella, till exempel nedstämdhet, upprymdhet och vrede. Det kan också röra sig om föreställningar om att ha "rätt till" sex, eller vad man går igång på sexuellt, som parafilier.

Hjälptelefon

Niklas Långström har, tillsammans med RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér, verkat för en nationell hjälptelefonlinje i kombination med erbjudande om behandling för personer med sexuell dragning till barn. En sådan hjälplinje behöver förstås utvärderas vetenskapligt men finns bland annat i Tyskland sedan 2005 och erfarenheterna därifrån är lovande. Ett förhållandevis stort antal män har hört av sig dit och kunnat erbjudas kvalificerad hjälp.

- Detta är en svår klientgrupp. Det kliniska arbetet kräver hög kompetens och riskmedvetenhet, vilket inte alltid finns tillgängligt över hela Sverige. En hjälplinje skulle sannolikt kunna förhindra en del sexuella övergrepp mot barn, säger han.

- Ett väl underbyggt förebyggande arbete mot sexualbrott är särskilt viktigt eftersom skuldkänslor, skam och rädsla bidrar till en låg benägenhet att polisanmäla förövare av sexuella övergrepp; över 80 procent av de drabbade gör det aldrig.

Text: Eva Cederquist, publicerad i "Från Cell till Samhälle" 2010

Om forskningsämnet

Verksamheten vid Centrum för våldsprevention (CVP), där Niklas Långström är chef, har en tydlig epidemiologisk inriktning. Fokus riktas särskilt mot utvecklingsvägar och orsaker till vålds- och sexbrottslighet. Han bedriver också epidemiologiska studier kring avvikande sexualitet och sexuella problembeteenden i allmänbefolkningen.

I samarbete med Kriminalvården forskar han även om verksam behandling av aggressiva och kriminella personer i syfte att minska missbruk och återfall i brott.

Länkar

EpidemiologiProfessorPsykiatri