Viktigt ge patienten hopp om att hjälp finns att få

Även om självmorden totalt sett minskat i Sverige gäller inte detta i samma utsträckning antalet självmordsförsök. I synnerhet inte bland unga kvinnor. Att det är färre som tar sitt liv kan delvis bero på att man inom vården blivit mer uppmärksam och bättre på att bedöma om en person befinner sig i riskzonen. Och att man i högre utsträckning än tidigare behandlar depressioner.

Bo Runeson, professor i psykiatri, har ägnat en stor del av sin forskning åt varför unga människor begår självmord. Upptakten var en studie, som omfattade alla självmord bland personer i åldrarna 15-29 år i Göteborg under en treårsperiod, totalt 58 självmord. Studien byggde på inträngande intervjuer med närstående en kort tid efter självmordet, för övrigt den första studien med denna inriktning och metod gjord bland unga i Europa.

- En nyhet var att så många av dessa unga varit deprimerade och hade gjort tidigare försök att ta sitt liv. Självmordet var alltså inte en följd av en akut uppkommen situation, vilket vi snarare hade förväntat oss. Personerna hade inte heller haft kontakt med sjukvården i samma utsträckning som något äldre patienter oftast har, berättar Bo Runeson.

Intervjuerna gjordes med såväl anhöriga (föräldrar, syskon) som skolpersonal och arbetskamrater och ledde till nya frågeställningar. Hur bedömer man inom vården självmordsrisken? Här finns ju hela skalan från ett rop på hjälp fram till att man verkligen tar sitt liv.

- Det krävs att man skapar en nära relation till patienten för att förstå bakgrunden till den uppkomna situationen och för att kunna uppskatta risken för att denne ska göra sig illa eller till och med försöka ta sitt liv. Det är många olika bakgrundsfaktorer som måste vägas in. Viktigt är också att ge patienten förhoppningar om att han eller hon kan få hjälp, säger Bo Runeson.

Han uttrycker en skepsis mot att vid bedömningen alltför mycket luta sig mot särskilda skattningsskalor. Det finns en överdriven tro på att använda dessa skalor för att bedöma självmordsrisken. Viktigast är att genom personliga intervjuer skaffa sig kunskap om hur patienten ser på sin situation och framtid. Det skiljer sig starkt från patient till patient hur stor tyngd olika faktorer har, risken för självmord kan också skifta från dag till dag. Det gäller därför, säger Bo Runeson, att vara lyhörd.

Unik långtidsuppföljning

I en aktuell epidemiologisk studie har Bo Runeson och medarbetare följt 40 000 individer som försökt begå självmord under åren 1973 till 1982. Uppföljningen omfattar 25 år och det är första studien där den fortsatta risken för självmord relateras till den diagnos patienten haft. Studien visar att risken för fullbordat självmord är hög om man tidigare gjort ett försök. Det gäller framför allt den som fått diagnosen schizofreni eller bipolär affektiv sjukdom. Hela 30-40 procent av dem hade under uppföljningstiden tagit sitt liv.

- Det är en viktig information till de läkare som ska bedöma patienter som gjort ett självmordsförsök. Risken vid båda dessa diagnoser är allra störst den närmaste tiden efter försöket. För att förebygga nya försök måste själva grundsjukdomen behandlas på ett adekvat sätt. Det innebär inte bara medicinsk behandling utan det kräver också psykologiskt och socialt stöd. På ett 30-tal sjukhus i landet finns nu särskilda affektiva enheter inriktade på att hjälpa patienter med bipolär diagnos, många av dem är unga, berättar Bo Runeson.

Han har också försökt ta reda på hur det kommer sig att vissa söker psykiatrisk hjälp medan andra inte gör det. Detta för att försöka nå fler. Med utgångspunkt från en enkät med 3 500 svarande gjordes 350 intervjuer. Det visade sig att det särskilt bland yngre var många som drog sig för att ta kontakt med vården. De hade lägre förväntningar på att det fanns hjälp att få.

Engagerad i undervisningen

Bo Runeson är också mycket aktiv inom undervisning. Han är bland annat ansvarig för all grundutbildning inom psykiatri i den nya psykiatriska FoUU-organisationen i Stockholm, som innebär ett samarbete mellan Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet. Den nya organisationen är ett försök att närmare knyta forskningen till den kliniska verksamheten och att samordna forskningen genom olika teman, till exempel depression, på de olika sjukhusen.

Kontakten med studenterna har också inspirerat honom till studier om stress och ohälsa hos läkarstuderande. Med anslag från Utbildningsstyrelsen vid Karolinska Institutet - drygt fyra miljoner kronor - har Bo Runeson tillsammans med en tidigare doktorand följt studenterna från kursstart första terminen till de första yrkesverksamma åren som läkare.

- Kvinnliga studenter är mer oroade för hur de ska klara arbetet och mår betydligt sämre än sina manliga kamrater. Vi vet också sedan tidigare att kvinnliga läkare har ganska höga självmordstal. En del studenter skulle behöva mer handledarkontakt för att trivas med sin studie- och arbetssituation. Mindre seminariegrupper är en annan lösning, men det kräver mer resurser.

- Karolinska Institutet har, säger Bo Runeson, genom det stora antal sjukhus och mottagningar som finns också bättre möjligheter än andra universitet att ge individuell klinisk handledning i den praktiska utbildningen.

Text: Ann-Marie Dock, publicerad i "Från Cell till Samhälle" 2008

Om forskningsämnet

Självmord, eller suicid, är ett område där forskning och utveckling av omhändertagande och vård i stor utsträckning skett inom psykiatrins ram. I Sverige har antalet självmord stadigt minskat sedan 1980-talet. Det gäller både kvinnor och män i de flesta åldersgrupper och är nu cirka 1 400 årligen. Forskningen är framför allt epidemiologisk men också klinisk, med utveckling och utvärdering av vård efter självmordsförsök och vid depression.

Länkar

ProfessorPsykiatriSuicidforskning