Tre forskare berättar: Om att arbeta nära flyktingar och katastrofer

Just nu kommer många flyktingar till Sverige, främst från krigsdrabbade Syrien. Hur kan forskningen hjälpa dem? Möt tre forskare som alla arbetar för att förbättra för människor som hamnat i krig och katastrofer.

Solvig Ekblad: ”Alla kan drabbas av svåra händelser”

Solvig Ekblad. Foto Mattias Ahlm.

Namn: Solvig Ekblad.

Titel: Legitimerad psykolog på Akademiskt primärvårdscentrum och adjungerad professor i mångkulturell hälso- och sjukvårdsforskning vid institutionen för lärande, informatik, management och etik, Karolinska Institutet. Gästprofessor vid Massachusetts School of Professional Psychology.

Forskar om: Mångkulturell hälso- och sjukvårdsforskning.

”När Sverige tar emot människor som gått igenom mycket svåra händelser, som tortyr, räcker det inte att ge dem tak över huvudet. Vår och andras forskning visar att personer med flyktingbakgrund har sämre psykisk hälsa och att de behöver extra stöd. Jag har länge varit med och anordnat hälsokurser för nyanlända flyktingar i syfte att stärka deras förmåga att själva uppmärksamma och arbeta med sitt psykiska välmående. När jag till exempel berättar för dem att glömska, mardrömmar och sötsug alla är typiska tecken på stress blir många förvånade. Men det hjälper dem ofta mycket att förstå att det finns en förklaring till deras upplevelser och att de inte är ensamma.

Att möta dessa individer i sitt arbete kräver såväl kunskap, färdigheter som förhållningssätt. Själv har jag rest i 75 länder och förmedlar nu de erfarenheter jag samlat. I ett forskningsprojekt utvecklar vi exempelvis en livsstilskurs för nyanlända kvinnor från länder utanför EU, i ett annat tar vi tillsammans med amerikanska kolleger fram en virtuell patient med flyktingtrauma för att ge sjukvårdspersonal möjlighet att öva sig i diagnostik och bemötande.

Men det är inte bara personalen som har ett ansvar att möta dessa människor på ett respektfullt sätt, det har vi alla. Sverige har länge varit förskonat från krig, men vi kan alla drabbas av andra svåra händelser. Jag själv förlorade min ena dotter när hon bara var 22 månader gammal. Det var inte lätt. Mina personliga erfarenheter hjälper mig att känna empati och förståelse för de människor jag möter i mitt arbete. Det har också gjort att jag vet vad man behöver vid en kris: trygghet, struktur och vila.”

Läs även Solvig Ekblads och Hédi Frieds text "Det förflutnas tragedier går igen i dag" på Dagens Nyheter Kultur apropå flyktingkatastrofen 2015. 

Johan von Schreeb: ”Vi kan inte göra allt men vi kan göra något”

Johan von Schreeb. Foto Stefan Zimmerman.

Namn: Johan von Schreeb

Titel: Forskare vid Kunskapscentrum inom katastrofmedicin, institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet och kirurg vid Sabbatsbergs sjukhus.

Forskar om: Hur hjälpinsatser bäst ska organiseras vid katastrofer.

”Mitt i natten kom pappan inspringande med sin brännskadade son i armarna. Den lille pojken stirrade på mig med uppspärrade ögon, hans förkolnade öron fick mig att kippa efter andan. Hela natten kämpade vi för att rädda hans liv men på morgonen tvingades jag lämna beskedet till pappan: din son är död. Mannen, som förlorat sitt hus i jordbävningen, hade tänt en brasa för att värma den huttrande sonen. Medan pappan hämtade en spann vatten började tältet att brinna. Trots att jag inte borde, gav jag pappan ett av de få tält vi hade och bröt då mot gällande regler.

Som kirurg i krigs- och katastrofdrabbade länder som Rwanda, Sierra Leone och Kambodja har jag mött många svåra livsöden. Det är en utmaning att avväga om jag kan ägna mig åt datainsamling i forskningssyfte i katastrofens kaos. Så mycket annat är viktigare, men samtidigt behöver situationen dokumenteras. Min slutsats har blivit att man måste försöka forska samtidigt som man hjälper, men det kräver att frågeställningarna är extremt praktiska.

Ibland har jag tvivlat på meningen med mina insatser – de kroppsliga skadorna som jag kan göra något åt är bara en liten del av de tragedier jag bevittnat. Men här har forskningen lärt mig något viktigt: Att tydliggöra och avgränsa problem. Vi kan inte göra allt men vi kan göra något – på ett bra sätt. Som en viktig del i att evidensanpassa hjälpinsatser har jag nyligen varit med och skrivit Världshälsoorganisationens nya riktlinjer för akuta medicinska hjälpinsatser efter katastrofer. Det, tillsammans med att starta Läkare utan gränser i Sverige, kommer kanske vara det viktigaste jag gjort.”

Läs också Johan von Schreebs tips i Sydsvenskan om hur man hjälper krisoffer på bästa sätt.

Anders Hjern: ”Barnens akuta stress lägger sig med tiden”

Anders Hjern. Foto: Ulf Sirborn

Namn: Anders Hjern

Titel: Professor vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet och Centre for health equity studies, samt barnläkare vid Sachsska Barnsjukhuset.

Forskar om: Sociala faktorers betydelse för barn och ungdomars hälsa.

”De flesta flyktingbarn har under de första åren stressrelaterade symtom, som sömnproblem och mardrömmar, men också nedstämdhet och koncentrationssvårigheter. Symtomen orsakas ofta av upplevelser som barnen haft i hemlandet av krig och politisk förföljelse, inte sällan förstärkta av den osäkerhet som följer med tillvaron som asylsökande. Det här beskrev jag i min avhandling för drygt 20 år sedan.
I en uppföljningsstudie fick jag möjlighet att träffa barnen igen, 6-7 år senare. Då hade de flesta av de stressrelaterade symtomen försvunnit. Nu var det andra problem som upptog barnen, som oro för våld och droger i bostadsområdet, kamratproblem och skolsvårigheter. Betydelsen av dessa påverkbara faktorer för flyktingbarnens långsiktiga hälsa och sociala anpassning har stått i fokus för min forskning sedan dess.

I en nystartad studie ska vi undersöka hälsa och arbete hos unga vuxna som kom till Sverige som tonåringar, många utan familj. Vi ska bland annat undersöka betydelsen av utbildning i Sverige, och om man har haft möjlighet att skapa nätverk inom den egna etniska gruppen.

I min forskning och i mitt kliniska arbete har jag haft förmånen att få möta människor som bär vittnesmål om situationen i länder där det råder diktatur och krig. Jag har också fått lära mig hur svårt det kan vara att bli accepterad som svarthårig nykomling i vårt land. Det här har på ett påtagligt sätt lärt mig hur intimt hälsa hänger ihop med sociala livsvillkor och respekten för mänskliga rättigheter. Att arbeta för att främja flyktingars hälsa har därför också fått en viktig politisk dimension för mig.”Texter: Cecilia Odlind, först publicerade i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4 2013.