Tre forskare berättar: De experimenterar på sig själva

Att hitta personer som vill vara med i forskning är inte alltid lätt. Ibland är det enklast att testa på sig själv. Att uppleva det hela från försökspersonens vinkel kan också vara ett sätt att upptäcka möjliga felkällor och brister.

Kerstin Brismar: ”Passade på när min man var bortrest"

Namn: Kerstin Brismar

Titel: Professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi

Forskar om: Hur man kan förebygga komplikationer vid diabetes

”För att förstå hur patienterna i mina studier kommer att må brukar jag göra experiment på mig själv först. Jag har testat att fasta, gjort olika måltidsstudier, ätit jättemycket godis och nyligen fick jag äta en frukost bestående av coca cola eller blåbärsdryck och pizza. En annan gång åt jag massor av lakrits för att se vad som hände med mina kaliumnivåer, men det hände ingenting. Nu ska jag snart påbörja en studie där man äter en antioxidant som ska öka insulinkänsligheten i fettväven.

Jag har länge forskat om ett protein, IGFBP-1, som är en markör för insulinproduktion och en riskmarkör för framtida typ 2-diabetes. En gång på 80-talet, när min man var bortrest, passade jag på att testa hur fasta påverkar detta protein. Jag drack bara lite grönsaksjuice så att jag fick i mig 300 kalorier per dag i sex dagar. Mitt IGFBP-1-protein gick upp från 20 till 500 och mitt blodsocker gick långsamt ner till 1,8 vilket inte var så skönt. Jag blev svettig och lättirriterad men fungerade i övrigt tror jag. Sedan gjorde jag en studie där överviktiga, normalviktiga och typ 2-diabetiker fick fasta på samma sätt men lite färre dagar.

För några år sedan var jag en av hundra deltagare i min egen 5:2-studie och fastade två dagar i veckan. Folk brukar ofta hoppa av sådana här studier och jag tyckte att det var intressant att pröva om den gick att genomföra och vilka svårigheter som fanns. För mig var kosten ganska lätt att följa, men det var krävande att rapportera i kostdagboken, den som jag själv hade hittat på!”

Gunnar Johanson: ”Jag exponerar mig själv för kemiska ångor”

Namn: Gunnar Johanson

Titel: Professor vid institutet för miljömedicin

Forskar om: Hur kemiska ämnen i arbetsmiljön tas upp och utsöndras i kroppen

”Min forskargrupp har en kammare där vi exponerar friska försökspersoner för kemiska ångor som kan finnas i arbetsmiljön. Jag brukar ha som rutin att själv gå in i exponeringskammaren och utsätta mig för ångorna innan försökspersonerna kommer, som ett slags genrep. Då ser jag om allt fungerar praktiskt.

Jag forskar bland annat om hur de kemiska ångorna tas upp och utsöndras i försökspersonernas kroppar. Resultaten fungerar som underlag för hygieniska gränsvärden i Sverige och internationellt. De andra i min forskargrupp sätter sig inte i exponeringskammaren. Inte för att det skulle innebära några risker för dem, men jag är enhetschef och personer i beroendeställning får aldrig användas som försökspersoner, det skulle vara etiskt tveksamt.

För 25 år sedan var de etiska kraven inte lika höga. Då var jag lite nyfiken på vad som händer om man anstränger sig fysiskt efter att man utsatts för toluenångor, ett organiskt lösningsmedel som förr var mycket vanligt i tryckfärg. Jag exponerades under fem dagar samtidigt som jag ansträngde mig fysiskt. Sedan skulle jag leva som vanligt i en vecka samtidigt som jag tog blodprover på mig själv. Jag tog säkert 150 kapillärprover i fingrarna den veckan. Hela dagarna var jag tvungen att bära med mig min portfölj med min speciella utrustning. Den följde med till restaurangen, när jag badade bastu och när jag spelade badminton. När jag var klar hade mina fingrar en hel del märken av alla stick, men resultatet visade inte på någon markant effekt av ansträngning efter exponeringen och det blev aldrig någon vetenskaplig rapport.”

Mats Lekander: ”Det var mysigt”

Namn: Mats Lekander

Titel: Professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap

Forskar om: Hur inflammation påverkar hjärnan, upplevd hälsa smärta och socialt beteende

”Efter att ha studerat hur inflammation påverkan hjärnan under många år bestämde jag mig för att själv vara försöksperson inför ett experiment. Genom att injicera bakteriefragment, endotoxin, i kroppen får man en sjukdomskänsla under några timmar och vi ville se om vår dos var lagom. Jag försöker förstå på vilket sätt man känner sig nedstämd, trött och mer smärtkänslig när man är sjuk och vad hjärnan gör med de här signalerna.

En timme efter att jag fått endotoxin i kroppen märkte jag att något var på gång. Jag började må dåligt och kände mig nästan lite stressad. Samtidigt tyckte jag att det var spännande och lite mysigt att bli sjuk på jobbet. Så brukar man inte reagera, men jag var så intresserad av experimentet, blev uppvarvad och kom på massor av forskningsidéer. Jag tycktes inte heller bli mer smärtkänslig till att börja med. Jag reagerade knappt på smärtan mina kollegor utsatte mig för så de trodde att jag hade somnat. Men det här 'hypokondrie-myssjuka' tillståndet försvann med besked när jag skulle lägga handen i isvatten, det gjorde jätteont!

Hur mycket hjärnan tillåter en känsla av ohälsa att tränga fram och ta över beteendet påverkas av vad som är viktigt för tillfället. Vi ser detta tydligt i en studie av motivation som vi nyligen gjort. Nu planerar jag ett ”gruppinflammationsexperiment” där vi och några likasinnade tyska kollegor ska försöka lösa ett vetenskapligt problem efter att vi injicerats med endotoxin. Sjukdomssignalerna vill minska aktiviteten i hjärnan och vi vill se om vi med viljestyrka kan trycka ner sjukdomskänslan. Vi ska också se hur vi påverkas socialt av inflammation.”

Texter: Maja Lundbäck, först publicerade i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 3, 2017.