Transplanterade blodstamceller prövas vid behandling av allt fler cancersjukdomar

Avstötningsreaktioner mellan transplanterad vävnad och mottagarens kropp är ofta förenat med livsfara, men kan i kontrollerad form vara precis vad läkarna eftersträvar. Nya cancerbehandlingar med transplanterade blodstamceller bygger på att utnyttja avstötningsreaktioner för att angripa sjukdomen.

För några år sedan drabbades Anders Hedström av upprepade smärtor i magen. Efter flera sjukhusbesök beslöt läkare att röntga honom, och då upptäcktes cancer i bukspottkörteln. Anders hade drabbats av en cancersjukdom som i vanliga fall har en mycket dålig prognos, och han tillfrågades om att delta i en liten stamcellsstudie vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge.

– Jag visste att dödligheten var närmare 100 procent och tvekade därför aldrig att delta i försöken. Jag har bara ett syskon, en syster, och tack och lov passade hon som givare av stamceller, berättar Anders.

Försök med transplanterade blodstamceller

En grupp patienter, som till sist kom att bli endast två patienter, med bukspottkörtelcancer skulle få blodstamceller från ett syskon efter det att tumören opererats bort. Behandlingen är helt ny och går ut på att utnyttja det faktum att transplanterade celler reagerar mot och angriper vävnader i mottagarens kropp, en reaktion som kallas transplantat-kontra-värdreaktion. I akut form är det en allvarlig inflammatorisk reaktion som uppträder inom tre månader efter behandling. Vid den svåraste formen är dödligheten hög.

Om reaktionen däremot utvecklats tre månader eller senare efter transplantationen, kallas den kronisk. Det är denna kroniska reaktion som forskarna försöker utnyttja som behandlingsform. De transplanterade cellerna går då till angrepp mot tumören. Detta kallas tranplantat-kontra-cancer-reaktion. För att vid behov bromsa reaktionen, och undvika angrepp på frisk vävnad, använder läkarna mediciner som dämpar den immunologiska effekten, bland annat cyklosporin.

Resultaten från behandlingen av Anders Hedström och den andra patienten jämfördes med en kontrollgrupp på fem patienter som inte hade haft något syskon att få blodstamceller från. En förutsättning för att kunna vara givare är att den egna vävnadstypen matchar mottagarens.

Två år efter behandlingen har Anders Hedström idag inga tecken på kvarvarande cancerceller i kroppen. Det samma gäller den andra patienten som fick blodstamceller transplanterade. I kontrollgruppen har samtliga patienter avlidit.

Studien är unik i sitt slag och den är så liten ifråga om antal patienter att några säkra slutsatser ännu inte kan dras. Men resultaten är lovande, anser Olle Ringdén, professor i transplantationsimmunologi vid institutionen för laboratoriemedicin vid Karolinska Institutet samt överläkare och medicinskt ansvarig för Centrum för allogen transplantation (CAST) vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge.

– De flesta patienter som drabbas av cancer i bukspottkörteln överlever inte. Våra resultat är uppmuntrande, men vi brukar tala om en tidsgräns på minst fem år efter behandling för att kunna säga att patienten blivit botad, säger Olle Ringdén.

Studien leds av läkaren och medicine doktor Brigitta Omazic på institutionen för laboratoriemedicin vid Karolinska Institutet.

Världsledande forskning

Det är fortfarande oklart exakt vilka mekanismer som ligger bakom den positiva effekten av transplantat-kontra-cancer-reaktionen. Vissa typer av immunförsvarets T-celler och de proteiner dessa utsöndrar anses spela en viktig roll. Detta har i sig utvecklats till en viktig forskningsgren, och gruppen under ledning av professor Olle Ringdén är världsledande på området.

– Anders Hedström och den andra patienten med bukspottkörtelcancer, som två år efter stamcellstransplantation båda fortfarande är fria från sin cancer, fick genom stamcellerna en kraftigare reaktion mot tumörcellerna än den som cellgifterna gav, säger Olle Ringdén. Nu pågår flera andra studier som bygger på samma princip för transplantat-kontra-cancerreaktion. Patienter som på grund av avancerad levercancer genomgått levertransplantation har fått blodstamcellstransplantation för att förhindra återfall.

En studie handlar om att utveckla prostataspecifika cytotoxiska T-celler, T-mördarceller, för patienter som genomgått blodstamcellstransplantation för prostatacancer. T-mördarcellerna anrikas till att angripa ämnen som finns på både prostatan och tumörcellerna innan de ges till patienten. Motsvarande princip kommer att prövas vid bukspottkörtelcancer och cancer i äggstockarna.

Behandling med transplanterade blodstamceller från en givare är i dag redan en etablerad metod vid bland annat leukemier, blodbristsjukdomar och ämnesomsättningssjukdomar. Vid exempelvis akuta leukemier leder höga doser av cellgiftsbehandling följt av stamcellstransplantation till en långtidsöverlevnad eller bot för 5080 procent av patienterna. De nya stamcellerna producerar livsnödvändiga vita och röda blodkroppar, och trombocyter som förhindrar blödningar.

Det är fortfarande oklart vilken roll stamcellsbehandling med transplantat-kontra-cancer-reaktionen kommer att spela vid så kallade solida cancersjukdomar, så som bukspottkörtelcancer, prostatacancer, levercancer, njurcancer, bröstcancer.

– När det gäller de solida cancrarna tas det fram många nya läkemedel och det är svårt att säga vilken plats stamcellstransplantation får på det området i framtiden. Även leukemibehandling handlar allt mer om läkemedel; tidigare fick exempelvis patienter med kronisk myeloisk leukemi blodstamceller, men i dag kommer bara de patienter som utvecklat en resistens mot läkemedlen till oss, säger Olle Ringdén.

Etablerad behandlingsform

Om stamcellstransplantation ska bli en etablerad behandlingsform även vid solida cancersjukdomar hänger till stor del på om forskarna lyckas bemästra de biverkningar som alltid är förknippade med transplantationer. Olle Ringdéns forskargrupp har länge studerat möjligheterna att komma till rätta med akut transplantatkontra-värdreaktion, bland annat genom att använda bindvävsstamceller, så kallade mesenkymala stamceller. Även dessa produceras i benmärgen och kan mogna ut till bland annat ben, brosk och fett.

Om mesenkymala stamceller i kombination med blodstamceller kan förhindra allvarlig akut transplantat-kontra-värdreaktion prövas i en randomiserad studie som leds av kollegan professor Katarina Le Blanc, även hon på institutionen för laboratoriemedicin. Mesenkymala stamceller producerar vissa tillväxtfaktorer som kan påverka blodbildningen och har dessutom en immunhämmande effekt.

Första gången mesenkymala stamceller prövades på en patient var några år in på 2000-talet och det var "ett skott i mörkret", berättar Olle Ringdén, även om provrörsstudier redan visat att mesenkymala stamceller har immunologiska effekter.

– Vår första patient var en norsk pojke på sex år med akut leukemi. Han hade utvecklat en kraftig akut transplantat-kontra-värdreaktion och fått all tänkbar behandling utan någon effekt, säger Olle Ringdén.

– Nu tog vi benmärg från pojkens mamma och odlade fram bindvävsceller som vi gav till pojken. Pojken svarade dramatiskt på behandlingen, bland annat upphörde hans blodiga diarréer och han fick normal avföring.

Den norska pojken överlevde inte. Efter 18 månader tillstötte en svår infektion som pojken inte lyckades besegra. Infektioner är den andra typen av svåra biverkningar som förknippas med stamcellstransplantationer, och en stor del av forskningen handlar i dag om att minska infektionsrisken. Virusinfektioner, lunginflammation och Epstein-Barr-lymfom, orsakat av herpesviruset Epstein-Barr, är exempel på sådana biverkningar.

– I ett projekt, som forskaren Michael Uhlin på mikrobiologiskt och tumörbiologiskt centrum vid Karolinska Institutet är ansvarig för, är målsättningen att ta fram specifika T-celler i transplantatet från en donator som reagerar både på Epstein-Barr-virus och lymfom. Vi har bland annat haft en kvinna med lymfom i flera organ som fick T-celler från mamman, med lyckat resultat, berättar Olle Ringdén.

– Men vi har inte tillräckligt många fall av vissa komplikationer, av exempelvis Epstein-Barr-lymfom har vi 1-2 fall per år, för att ensamma utveckla den högteknologi som krävs. Vi ska därför försöka bygga upp ett laboratorium hos oss som blir en gemensam resurs för alla centra i Norden. Vi söker just nu pengar för en sådan satsning.

Text: Peter Örn. Publicerad i Medicinsk Vetenskap nummer 2, 2009.

Cancer och onkologiStamceller