Passion istället för pension

This page in English

I forskaryrket är det ganska vanligt att fortsätta arbeta efter 65-årsdagen. Möt tre forskare vid Karolinska Institutet som inte låter åldern hindra dem.

”Inget kan slå de dagliga jobbmötena”

Namn: Anita Aperia
Född: 1936
Titel: Professor emerita vid institutionen för kvinnors och barns hälsa.
Forskar om: Hur kroppens mest energikrävande protein, saltpumpen, kommunicerar i njuren och i hjärnan. 

”Jag kan inte tänka mig någonting bättre än att åka in till labbet och jobba, det är nästan beroendeframkallande. Ingen hobby kan slå mina dagliga möten med andra forskare och doktorander. Mitt fokus har alltid varit saltpumpen, som finns i alla celler. Som ung fann jag att saltpumpen i njuren fungerar sämre hos nyfödda, det är därför som de har svårt med saltbalansen. Min forskargrupp fann också att hormonet dopamin produceras i njuren och påverkar saltbalans och blodtryck.

Vårt mest oväntade fynd är att saltpumpen skickar signaler in till cellen, kommunicerar med mitokondrierna och kan hindra cellerna från att programmera sig till att dö. Den tekniska utvecklingen har gett oss redskap att arbeta med som jag inte kunde drömma om som ung forskande barnläkare och med det har förutsättningarna att förstå och kunna behandla sjukdomar ökat väsentligt. Den tokigaste utvecklingen jämfört med förr är att det finns mindre tid för läkare att forska. Jag skulle önska att man hittar en lösning på det.

De frågor som jag arbetar med släpper mig inte och det händer att jag vaknar på morgonen och inser att jag har löst en fråga, de är små lyckliga ögonblick som driver mig men jag reagerar mindre emotionellt idag. Ofta tror man att man har lösningen och så håller det inte. Men är det någon katastrof? Nej! Att göra bra forskning kräver tålamod och det får man med åren. Man måste ha realistiska mål, även om resultaten inte leder till att en sjukdom botas, så är mycket vunnet om de kan bromsa ett sjukdomsförlopp.”

”Att forska är oerhört meningsfullt”

Namn: Gunnel Biberfeld
Född: 1936
Titel: Professor emerita anknuten till institutionen för folkhälsovetenskap och institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi.
Forskar om: Prevention av hivsmitta från mor till barn samt prövning av hiv-vaccinkandidater.

Gunnel Biberfeld sittande vid ett bord, foto: Linda Forsell”Jag arbetar fortfarande mer än heltid med hiv-forskning. Mitt arbete kan rädda liv och det är oerhört meningsfullt. Det ger mig en stor tillfredsställelse. Jag bestämde mig för att bli läkare redan som tioåring. Jag hade tänkt bli kliniker, men forskningen fångade mig. När jag var 50 år gick min dröm om att arbeta i Afrika i uppfyllelse och sedan dess har jag arbetat kontinuerligt med hiv-projekt i Afrika, framför allt i Tanzania.

Mitt forskningssamarbete med kollegor vid det medicinska universitetet i Dar es Salaam har framför allt varit inriktat på att förhindra hiv-smitta från mor till barn och att pröva nya hiv-vaccinkandidater på friska frivilliga försökspersoner. Våra studier har legat till grund för nationella riktlinjer i Tanzania för att förhindra hiv-smitta från mor till barn. Nu har smittrisken minskats kraftigt genom livslång behandling av mödrarna med läkemedel redan under graviditeten. Mycket är ändå kvar att göra eftersom många mödrar inte fullföljer behandlingen, framför allt på grund av stigma.

Mina tidigare tanzaniska doktorander är framgångsrika inom hiv-forskningen och handledare för nya doktorander. Jag ser att det blir en kontinuitet. Det är ett privilegium att få forska och det skulle vara oerhört svårt att inte få fortsätta. Inom hiv-vaccinforskningen hoppas jag få vara delaktig i en studie där vi prövar skyddseffekten.” 

”Att fortsätta som förr är kanske naivt”

Namn: Gösta Gahrton
Född: 1932
Titel: Professor emeritus vid institutionen för medicin, Huddinge.
Forskar om: Stamcellstransplantationer inom cancersjukdomen myelom.

Porträtt av Gösta Gahrton i läkarrock, foto: Linda Forsell. ”1997 fick jag ett brev som sa att nu är du pensionär och då får du inte längre några anslag från Vetenskapsrådet. Då blev jag så förbannad att jag samlade femton professorer och skrev en debattartikel i Dagens Nyheter. Den tog skruv och sedan ändrades det där. Jag jobbar nästan heltid och reser fortfarande utomlands 20 gånger om året, precis som jag har gjort de senaste 30 åren.

Jag identifierar mig mycket med min yrkesroll, men jag hinner odla mina fritidsintressen också, jag spelar tennis, jagar och går på operan. Min forskning är ändå det roligaste jag gör och jag har haft så många lyckliga ögonblick. 1979 publicerade min forskargrupp en upptäckt, som var en av de stora inom kronisk lymfatisk leukemi. Efter att min mentor Torbjörn Caspersson hade upptäckt hur man kunde skilja kromosomerna ville jag se om det fanns förändringar som var specifika för just den sjukdom som jag höll på med – kronisk lymfatisk leukemi – och det hittade vi!

Jag tog initiativet till att vi startade stamcellstransplantationer med donatorer vid Huddinge sjukhus där vi gjorde den första i Sverige på en patient med aplastisk anemi. Vi gjorde även en av de första i världen vid cancersjukdomen myelom. Mina mentorer och handledare är borta och många av mina doktorander är pensionärer. Att jag fortsätter som förr är kanske naivt, jag är ju ändå över 80 år, men det gör jag. Mitt mål är fortfarande att bota myelom. Jag är optimistisk."

Text: Maja Lundbäck. Foto: Linda Forsell.
Först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2/2017.

Åldrande