På jakt efter obesvarade frågor

This page in English

Glada människor jobbar bättre, tror Óskar Fernández-Capetillo som tycker forskning ska vara roligt. På köpet hoppas han kunna hjälpa patienter med både cancer och ALS. Möt professorn som undviker att blir kär i sina projekt – men älskar forskning.

Óskar Fernández-Capetillo. Foto Martin Stenmark.EN JAKT PÅ OBESVARADE frågor är vad som styr Óskar Fernández-Capetillos dagar.

– Jag har inget enskilt mål med min forskning. Jag ägnar mig åt vetenskap eftersom det ger mig unika möjligheter att hela tiden utvecklas och dessutom ha roligt under tiden, säger han.

Kort innan han sökte till universitetet drabbades två av hans närstående av cancer och dog. Då bestämde han sig för att välja biomedicin. När det gavs en möjlighet riktade han in sig på cancer.

– Upplevelsen har lämnat en känsla av plikt i mig att delta i kriget mot cancer. Även om mina närstående för alltid är förlorade finns de hela tiden med mig och motiverar mig att göra nytta och att lyckas. Och faktiskt att ha roligt när livet pågår, säger han.

Óskar Fernández-Capetillos forskning kom att handla om hur skador på vårt DNA orsakar åldrande och cancer. När en cell delar sig i två kopieras dess genetiska material. Det är en komplicerad process då cellens DNA, som är hela tre meter om man sträcker ut det, ska packas ihop, dubbleras och sedan separeras.

– Det krävs en hel del gymnastik av vårt DNA för att klara av detta, säger han.

Det fungerar inte heller alltid, fenomenet kallas replikationsstress. Idag vet vi att de DNA-skador som regelbundet uppstår när celler delar sig kan förklara de genetiska skador som ligger bakom cancer. Som skydd mot replikationsstress finns i alla celler ett enzym som kallas ATR. Även cancerceller, som delar sig väldigt många gånger på kort tid och därmed har stora problem med replikationsstress, behöver detta enzym.

 ATR kan liknas vid en brandman som släcker eld när den uppstår.

–  ATR kan liknas vid en brandman som släcker eld när den uppstår. Om man hindrar en brandman från att släcka en eld där det brinner för fullt, det vill säga inne i cancern, borde effekten blir stor. Cancern brinner upp. Så resonerade vi när vi tog fram en molekyl som hämmade ATR och testade den på tumörceller, säger Óskar Fernández- Capetillo.

OCH DET FUNGERADE. Baserat på molekylen de identifierat tog de fram ett läkemedel, som visade sig kunna stoppa tumörtillväxt hos möss. Nu har medlet sålts till läkemedelsbolaget Merck som ska testa det i kliniska prövningar på människor. Sedan dess har forskargruppen även identifierat två tumörtyper där denna medicin potentiellt kan ha extra bra effekt. Dessutom har de försökt att förutse de potentiella resistensmekanismer som skulle kunna uppstå, det vill säga genetiska förändringar i tumörcellernas DNA som kan leda till att medicinen inte längre har effekt.

– Vi vet inte om just dessa förändringar kommer att inträffa när substansen testas på patienter men vi har identifierat en medicin som vi kan ta till i så fall. Vi har även hittat en biomarkör som kan användas för att i förväg identifiera vilka individer som har störst chans att svara på behandlingen. Det kan förhoppningsvis vara till hjälp när medicinen nu prövas på människor, säger han. Replikationsstress kan kanske även förklara vårt naturliga åldrande, tror Óskar Fernández-Capetillo.

I tidigare studier på möss som åldras för tidigt har hans forskargrupp sett att om dessa möss kunde producera extra mycket nukleotider, de byggstenar som bygger upp DNA, så upplevde de mindre replikationsstress och åldrades samtidigt långsammare.

– B-vitaminet folsyra har länge getts till äldre för att behandla allt möjligt. Det hjälper mot till exempel grå starr och hörselnedsättning men man vet inte hur. Vi tror att det delvis skulle kunna förklaras av att folsyra, som är nödvändigt för att producera byggstenarna i DNA, minskar risken för replikationsstress, säger han.

I SIN STRÄVAN ATT upptäcka nya områden tillåter sig Óskar Fernández- Capetillo även att ägna sig åt andra projekt med mindre tydliga mål. Ett av de senaste går ut på att försöka skapa en haploid mus, alltså en organism som bara har en uppsättning kromosomer istället för två.

– Varför vi gör det? För att det inte har gjorts tidigare!

Men han ser även en potentiell nytta med projektet. Om de lyckas kan det bli en teknik som underlättar studier av olika geners funktion. Slår man ut en viss gen finns det ingen kompenserande gen från den andra föräldern som kan gå in och ersätta den skadade genen.

– Det är svårt, vi vet inte hur vi ska göra. Men jag är säker på att det går.

Vi vet inte hur vi ska göra. Men jag är säker på att det går.

Óskar Fernández-Capetillo tror det är bra att inte fokusera för mycket på det som kanske inte kommer att fungera. Tvärtom. Som exempel berättar han om hur det gick till när cancerläkemedlet Cisplatin upptäcktes. Forskaren ville undersöka om elektricitet kunde döda levande celler. Jo, det verkade så i de första experimenten. Men resultaten gick inte att upprepa. Forskaren insåg då att den enda skillnaden mellan de olika experimenten var materialet som omgav den elektriska kabeln. Runt kabeln som var täckt med platinum kunde cancercellerna inte växa. Så upptäcktes att detta ämne kunde döda celler.

– Var det ett bra experiment? Inte vet jag. Men om det inte hade gjorts hade vi inte vetat det vi vet idag, menar han.

ÓSKAR FERNÁNDEZ-CAPETILLO föredrar att tänka positivt.

– Med jämna mellanrum möter jag egocentriker som frågar mig ”varför gjorde du så där?” bara för att lyfta fram sin egen förträfflighet. Men jag vill hellre omge mig med människor som frågar ”har du funderat på att göra så här istället?”, säger Óskar Fernández-Capetillo.

Han ser på livet som en serie slumpmässiga händelser.

– För tio år sedan hade jag inte en tanke på att jag skulle forska om det jag sysslar med idag. Jag hoppas att jag om tio år kommer att forska om sådant som jag nu inte har en aning om, säger han.

På motsvarande vis har händelser i omvärlden på senare år fått Óskar Fernández-Capetillo att intressera sig för sjukdomen amyotrofisk lateralskleros, ALS, en dödlig och obotlig muskelsjukdom som drabbar en till två personer på 100 000 invånare varje år.

– När ALS ”ice bucket challenge”* höll på som bäst läste jag på om sjukdomen och upptäckte till min förvåning att de molekylära principerna för denna sjukdom i viss mån kunde kopplas till mitt eget arbete. Det gav mig en hel rad nya idéer, berättar han.

DAGENS LÄKEMEDEL FUNGERAR inte tillräckligt bra och bara för vissa patienter. Nu letar hans forskargrupp efter kandidater till alternativa läkemedel. Målet är att kunna stoppa döendet av de nervceller som kontrollerar kroppens viljemässiga muskulatur som drabbar ALS-patienter.

– Jag vet inte om vi kommer att lyckas, men vi kommer göra vårt allra bästa, säger han.

Óskar Fernández-Capetillo. Foto Martin Stenmark.År 2014 valdes Óskar Fernández- Capetillo ut av den välrenommerade tidskriften Cell till listan ”40 under 40”, med 40 av världens mest framstående forskare, under 40 års ålder. Men att vara med på listor eller publicera i viktiga tidskrifter har inte något egensyfte för Óskar Fernández-Capetillo.

– En del äldre kollegor kan fortfarande bli alldeles till sig när de får en artikel publicerad i någon av de mest ansedda tidskrifterna. Men jag går inte igång på det, jag känner bara lättnad för då kan jag få loss mer tid att upptäcka nya saker.

Olika forskare har uppenbarligen olika drivkrafter. Och i ett så stort hav som forskningsvärlden utgör, finns det plats för många olika typer, menar Óskar Fernández-Capetillo.

– Här finns hajar och här finns vackra, röda ballongfiskar. Själv är jag en liten nyfiken fisk som när jag har tråkigt gillar att retas med de stora hajarna, säger han.

Det verkar farligt?

– Hittills har jag klarat mig utan att bli uppäten!

* Ice bucket challenge startade 2014 för att dra in mer pengar till ALS-forskningen. På sociala medier spreds filmer på folk som frivilligt hällde isvatten över sig för att sympatisera med de drabbade.

Namn: Óskar Fernández-Capetillo
Titel: Professor vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik, Karolinska Institutet. Leder även en forskargrupp vid Spanish National Cancer Research Centre (CNIO) i Madrid, Spanien.
Ålder: 41
Familj: Fru Matilde som också är forskare, tre söner och en dotter.
Motto: A man will never be able to live without his own approval (Mark Twain).
Förebild: Nej, jag har inte idoler. Jag uppskattar generositet och humor framför framgång.
Så kopplar jag av: Det gör jag mycket sällan. Men på sommaren åker jag ibland ut med en kanot och fiskar helt själv och utan tele fonen – det är äkta avkoppling. Jag gillar också att plocka svamp med barnen.
Mest oväntade forskningsfynd: Att hastigheten med vilken man åldras påverkas redan tidigt i fosterutvecklingen.
Óskar Fernández- Capetillo om…
…att ha fel

– Jag har ofta fel, det är okej. Skillnaden mellan en bra och en dålig forskare är att den dåliga forskaren glömmer att använda papperskorgen när det behövs. Det är farligt med dogman, vi har nämligen oftast fel.

….forskningsfusk
– Jag tror att det finns fuskare på alla nivåer. Vill du fuska så gör du det. Men det som publiceras i de mest ansedda tidskrifterna granskas betydligt hårdare och därför tror jag det upptäcks oftare där.

…att gå vidare
– En bra forskare kan lägga ner projekt och byta spår när den första idén inte fungerar. Så är det ofta – jag har inte haft en enda doktorand som haft samma projekt rakt igenom sina studier. De har alla börjat i en ände men slutat i en annan.

…att skriva vetenskapliga artiklar
–  Det är fruktansvärt tråkigt. När jag väl har tagit reda på hur något ligger till, då vill jag bara undersöka nya idéer. Däremot är diskussionerna med andra mycket roliga – då får jag alltid nya utvecklande tankar. 

Text: Cecilia Odlind, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap, nummer 2 2016. 

Länkar