Min väg till att bli doktorand - Ulrika Tranaeus

Min väg in till forskningen har inte varit spikrak, men på något sätt ändå med en röd tråd under många år. Den röda tråden har bestått av mitt intresse för att förebygga idrottsskador. Från att ha jobbat kliniskt med idrottare ute på fältet och sett hur de drabbas av både stora och små skador och hur mycket tid läkningen tar från det roliga i själva idrottandet.

Detta ledde till en magisteruppsats inom idrottspsykologi med inriktning mot att förebygga skador. Under ett år med både C- och D-uppsats inom samma tema så kan man väl lätt säga att jag blev väldigt fascinerad av området och medveten om hur mycket som finns att göra som troligtvis skulle kunna minska antalet skador.

Min tanke var att försöka nå ut till idrotten för att förmedla det som är fakta inom området idag och visa hur de kan omsätta teorier till praktiskt användande. Jag har haft fortsatt kontakt med mina lärare från Högskolan i Halmstad och framförallt då docent Urban Johnson som också är intresserad av psykologin kring idrottsskador. Vi har bollat tankar inom området vilket har inspirerat mig att fortsätta fördjupa mig i ämnet.

Under sommaren 2008 dök det upp en möjlighet att söka finansiering för en doktorandtjänst och jag sökte den med en beskrivning av mitt intresseområde och en preliminär forskningsplan. Under hösten blev det klart att jag fick finansiering från Högskolan i Halmstad och Sparbankstiftelsen Kronan för att på ett universitet med kurser på doktorandnivå fortsätta min utbildning inom idrottsskadeprevention.

Högst upp på min önskelista stod Centrum för Idrottsskadeforskning och Utbildning vid Karolinska Institutet och Capio Artro Clinic. Efter att ha presenterat mig och mina forskningsplaner så kunde vi hitta gemensamma intressen och det innebar att jag kunde få en arbetsplats och handledning på CIFU av professor Suzanne Werner och docent Björn Engström.

Nu trodde jag att det bara var att sätta igång men riktigt så lätt var det inte. Först skulle hela min forskningsplan revideras för att kunna genomföras inom rimlig tid. Jag tyckte jag hade en bra forskningsfråga med några underrubriker, men efter att ha fått hjälp att gå igenom planen kunde vi enas om några färre huvudpunkter jag ska fokusera på.

Nu skulle denna forskningsplan som omfattar fyra års framtida arbete sammanfattas på fem sidor som tillsammans med annan information om mig och mina handledares behörighet, vilka kurser jag behöver läsa samt inte minst finansiering, skickas till Institutionen för att jag skulle bli antagen och inskriven som doktorand. För att bli godkänd så ska varje doktorand presentera sin forskningsplan på ca 5-10 minuter på ett antagningsseminarium och vara beredd att besvara på frågor från studierektorn och andra representanter från institutionen.

Inom några dagar efter mitt seminarium fick jag besked om att jag blivit antagen. Det innebär att bland annat att jag fick en KI-adress så jag kan söka kurser på doktorandnivå och komma åt biblioteket och andra av KI:s resurser.

Under den här tiden som har gått sedan i höstas så har det blivit uppenbart att det ska bli väldigt bra att gå påbyggnadskurser för att kunna genomföra forskningen på ett bra sätt och för att förstå mer av vad det är jag gör och varför.

Det finns ett antal obligatoriska kurser i vetenskapsteori och etik samt givetvis statistik. Dessutom finns kurser inom mer specifika områden beroende på forskningsområde som tillval och stöd för oss doktorander.

Min första kurs var en introduktionskurs för nyantagna doktorander på KI med ett trettiotal deltagare från olika institutioner inom KI. Det blev tydligt att det finns nästan lika många sätt att bli fast inom forskningen som det finns doktorander, några har i sitt arbete upptäckt behovet av utveckling av något och andra hoppar in i någon annans redan pågående projekt.

Det som var gemensamt för oss alla var att vi verkligen var glada för att få denna möjlighet att fördjupa oss inom något vi är intresserade av.

/ av Ulrika Tranaeus