Katarina Le Blanc: Drivs av hoppet att kunna hjälpa sina patienter

En briljant och ihärdig forskare som inte har tid med småsnack, enligt kollegorna. En uthållig arbetsmyra med näsa för forskning, enligt henne själv. 2008 års mottagare av Tobias Priset, Katarina Le Blanc, drivs av nyfikenhet men också viljan att göra bättre och hjälpa sina patienter.

Bild på Katarina Le Blanc Katarina Le Blanc är svår att få tag i. När jag efter ett antal påstötningar precis har fått bekräftat att intervjun - som ska ske samma dag - faktiskt blir av, ringer hon för att höra om vi inte kan ta det per telefon på förmiddagen istället "eftersom hon har en lucka". Men jag får mitt personliga möte. Själv säger hon att det råder en total tidsbrist hela tiden. Lösningen är att göra flera saker på samma gång.

– Jag kan ringa mina amerikanska samarbetspartners samtidigt som jag stannar på ICA och handlar middagsmat, säger Katarina Le Blanc.

Småsnack hinner hon följaktligen inte med, det gäller att ta vara på varje stund. Ett andningshål i tillvaron är när hon varje morgon går ut med hundarna. Då passar hon på att tänka men också att ringa samtal, det första går alltid till mamma. När klockan närmar sig halv åtta kan hon börja ringa kollegor och sekreterare.

Tagen av forskningen

I ett annat liv hade Katarina Le Blanc kanske blivit författare - det var länge hennes drömyrke. Men när det var dags att söka till universitetet kändes läkare som ett tryggare karriärval. Främst drevs hon dock av sin nyfikenhet.

– Jag tänkte: "jag kan inte dö innan jag fått reda på hur saker i kroppen fungerar"! Som kursetta på Läkarprogrammet blev hon rekryterad till forskningen av professor Jan Palmblad. Det var också han och kollegan professor Olle Ringdén som oberoende av varandra föreslog att hon i sitt forskningsarbete skulle titta närmare på en celltyp som kallas mesenkymala stamceller, eller bindvävsstamceller.

– Det var världens minsta fält, 15 publikationer de senaste 15 åren. Det gjorde det nog på ett sätt lite lättare eftersom så lite var gjort.

Katarina Le Blanc blev tagen av forskningen - här kunde hon verkligen få utlopp för sin nyfikenhet. Hennes forskargrupp gjorde ganska snart en viktig upptäckt: att bindvävsstamcellerna, som finns i benmärgen och kan utvecklas till bland annat ben, brosk och muskler, kunde dämpa immunförsvaret. Orsaken tror man idag är att de utsöndrar stora mängder så kallade tillväxtfaktorer.

Som kliniskt verksam hematolog behandlade Katarina Le Blanc samtidigt patienter med blodcancer genom att ersätta de cancerdrabbade blodcellerna med en annan typ av stamceller, blodstamceller.

Behandlingen är livsavgörande för dessa patienter men vissa drabbas av en allvarlig komplikation där de transplanterade blodstamcellerna, som kommer från en annan människa, angriper patientens kropp och ger upphov till en livshotande inflammation. Reaktionen kallas transplantat-kontra-värdreaktion.

Eftersom bindvävsstamceller hade visat sig dämpa immunförsvaret föddes idén att man kunde ge dem tillsammans med blodstamcellerna och på så vis minska risken för allvarliga transplantatkontra-värdreaktioner. Man hoppades också minska risken för avstötning, det vill säga att patientens kropp upplever de nya cellerna som främmande och vill förstöra dem.

– Den första patienten som vi transplanterade var så dålig och ingen trodde att det skulle gå bra. Men så blev han så mycket bättre, berättar Katarina Le Blanc och beskriver känslan när teori visade sig stämma i praktiken som en blandning av glädje och förvåning.

Ifrågasatt i början

Första publikationen där resultaten beskrevs kom 2004 och de flesta ifrågasatte den i början.

– Hokus-pokus tyckte många. Själv kände jag mig väldigt lättad när fler forskare rapporterade samma resultat på andra patienter, det stärkte känslan av att vi var på rätt spår. Idag är effekten av behandlingen ganska vedertagen, säger hon.

Men inte förrän man är färdig med en så kallad fas 3-studie, det vill säga testat behandlingen på tillräckligt många patienter för att exempelvis upptäcka eventuella allvarliga biverkningar, kommer man att veta om behandlingen faktiskt kan införas som rutin. En sådan studie kommer att vara färdig inom tre år. Kombinationen av egenskaper hos "mesenkymalerna", som Katarina Le Blanc kallar dem, gör dem även tänkbara som behandling vid en rad andra åkommor och flera nya projekt pågår.

När man gör studier på människor krävs det att man gör en hel del ansökningar av exempelvis etiska tillstånd och med tiden har det blivit alltmer administrativt pappersarbete. Det tycker Katarina Le Blanc är tråkigt.

– Men det måste ju göras, det är bara att härda ut.

Att tänka ut nya "jättekluriga idéer" däremot - det är det roligaste inom forskningen enligt henne. Att hon ser saker som andra inte ser tror hon bidrar till att göra henne till en bra forskare. Men också att hon har en ständig strävan framåt och är uthållig. Som för alla andra forskare leder inte samtliga idéer till konkreta framsteg.

– Nio av tio projekt går inte som man trott. De hamnar i byrålådan, men kan ibland visa sig komma till nytta framöver, säger Katarina Le Blanc. Det är tråkigt att misslyckas men det är något man måste lära sig att hantera, menar hon.

– Jag har sällan så höga förväntningar på att saker ska fungera, det kan nog vara bra för då är man beredd på ett misslyckande.

Att prata med kollegor, gärna internationella kontakter som har lite distans, är ett viktigt sätt för mig att bearbeta forskningsmotgångar, säger Katarina Le Blanc.

Till för patienterna

Men även i medvind är hon inte den som lutar sig tillbaka och är nöjd. Som forskare gäller det att hela tiden komma på nya idéer och gå vidare i sin forskning. Tvivlet på att idéerna ska sina eller inte vara tillräckligt innovativa finns hela tiden närvarande och fungerar som en drivkraft för Katarina Le Blanc. Men den verkliga drivkraften är viljan att hjälpa människor, att göra något riktigt bra.

Hon berättar att hon har jobbat "mycket, mycket mer än de flesta andra mammor" och att hennes barn ofta har ifrågasatt att hon ägnar så mycket tid åt forskningen "när man ändå inte tjänar några pengar". Men hoppet om att kunna hjälpa patienter driver henne hela tiden att göra mer och bättre. Det är inte tacksamheten från patienten hon vill åt utan en inre vetskap om att hon faktiskt gjort skillnad.

– Patienterna är inte till för att ge mig glädje, det är jag som ska finnas till för dem, säger Katarina Le Blanc.

Text: Cecilia Odlind, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1/2009

Länkar

PersonporträttProfessorStamcellsbiologiTransplantation