Hjärtstopp - en kamp mot tiden

This page in English

Så få som en av tio överlever ett hjärtstopp utanför sjukhuset. Men forskarna har ett helt batteri av studier på gång för att försöka optimera alla delar i överlevnadskedjan.

En man faller plötsligt ihop i ett köpcenter. Han är medvetslös och har slutat andas. Folk omkring tittar nervöst på varandra - vad ska man göra? Vem ska göra det? Inte vet jag, vet du?

Plötsligt kommer en kvinna fram med raska steg. Hon böjer sig först ned över mannen, ber sedan snabbt och ganska bestämt en av de omkringstående att ringa 112 och larma om ett hjärtstopp. Sedan ber hon en annan ta fram sin mobil och kolla om det finns en hjärtstartare på köpcentret. ”Kolla på hjärtstartarregistret. se”, säger hon och fortsätter; ”Stick sedan och hämta den så snabbt du kan, är du snäll.”

Hon börjar sedan omedelbart att pressa kraftigt mitt på mannens bröstkorg med sina båda armar. Ungefär var 15:e sekund blåser hon två gånger i mannens mun och fortsätter sedan pressa kraftigt på bröstkorgen.

SCENEN OVAN ÄR PÅHITTAD, men skulle kunna vara ett mönsterexempel på hur det ska gå till. Här dök det, som tur var, upp en person som kunde hjärtlungräddning, HLR, och visste exakt vad hon skulle göra. Så är det dock långt ifrån alltid, men även om man känner sig osäker på vad som ska göras är det alltid bättre att rycka in och göra något än att inte göra det.

– Det absolut värsta man kan göra när någon drabbats av hjärtstopp är att inte göra någonting. Man ska göra tre saker snabbast möjligt. Larma 112, påbörja HLR och få dit en hjärtstartare. Det är de tre viktigaste åtgärderna, säger Jacob Hollenberg, docent och hjärtspecialist vid Södersjukhuset i Stockholm och forskningsledare för centrum för hjärtstoppsforskning vid Karolinska Institutet.

Varje år drabbas cirka 10 000 personer av plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige, det innebär fler än 25 personer varje dag. Ofta beror det på en hjärtinfarkt som orsakar en rytmrubbning i hjärtat som får det att stanna, men det finns också en mängd andra orsaker. Hjärtstoppet leder till att blodcirkulationen omedelbart upphör och den drabbade faller ihop medvetslös inom sekunder.

Den allra viktigaste faktorn vid ett hjärtstopp är tiden från att det inträffar tills hjärtlungräddningen påbörjas. Man räknar med att för varje minut som går så minskar chansen att överleva med tio procent. Det innebär att efter tio minuter är snittchansen att överleva mycket, mycket liten. Och det är dåliga nyheter.

– I Sverige tar det i medeltal elva minuter innan ambulansen är framme vid en utryckning. Och det är för lång tid, säger Jacob Hollenberg.

Sedan 2000-talets början har han forskat kring hur man kan öka överlevnaden efter hjärtstopp. Vid millennieskiftet var snittöverlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus i Stockholms län nere på tre procent, i resten av landet var den något högre, nu är den uppe på mellan tio och elva procent. Vad som har hänt under den här tiden är att man har försökt optimera alla delar i det som kallas för överlevnadskedjan.

– Det handlar om tidigt larm, tidig defibrillering, tidig avancerad hjärtlungräddning och förbättrad intensivvård. Alla delarna i kedjan är viktiga, men framförallt är det de allra första delarna som har blivit bättre över tid. Det är tiden till hjärtlungräddning och till defibrillering och framförallt att andelen patienter som får den behandlingen har ökat, säger han.

Att överlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus har ökat så mycket under de senaste 15 åren är naturligtvis bra, men inte tillräckligt bra, menar Jacob Hollenberg. I städer som Stavanger i Norge, Amsterdam i Holland och Seattle i USA har forskare, läkare, räddningstjänst och allmänhet visat att det går att få upp överlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus till mellan 20 och 25 procent. Dit vill han att också Sverige ska nå.

– I dessa länder har man haft ett stort fokus på de här frågorna. Det har resulterat i att en hög andel personer får hjärtlungräddning och att insatstiderna är ganska korta. Det är de två viktigaste komponenterna, säger han.

För att förbättra överlevnadschanserna i Sverige håller han och hans kollegor vid centrum för hjärtstoppsforskning just nu på med att undersöka ett helt batteri av frågeställningar och idéer, både ute i samhället och på sjukhus. Längst har de kommit med projekten ute i samhället. De började med att undersöka i vilken utsträckning hjärtlungräddning innan ambulansen anländer faktiskt gör någon nytta. Även om det kan kännas självklart så måste grundförutsättningarna klarläggas innan man kan lägga resurser på att förändra något.

– Man har ju tidigare trott att HLR är viktigt, men det finns inga randomiserade studier på området. Det vi gjorde var att genomföra en större studie av tre decenniers hjärtstopp i Sverige där vi analyserade de patienter som fick HLR och de som inte fick det innan ambulansens ankomst. Vi kunde då se att de som hade fått HLR innan ambulansens ankomst hade mer än fördubblade överlevnadschanser. Det är väldigt mycket, säger Jacob Hollenberg.

STUDIEN OMFATTADE ÖVER 30 000 fall av hjärtstopp mellan 1991 och 2011 och drygt hälften av de drabbade fick hjärtlungräddning innan ambulansen anlände. Dessa hade alltså mer än dubbelt så hög chans att överleva jämfört med de som inte fick det. Men trots det var det bara en av tio som överlevde. Av de som inte fick hjärtlungräddning innan ambulansen kom överlevde bara en av 25. Studien publicerades 2015 i New England Journal of Medicine, en av världens absolut främsta medicinska tidskrifter.

– Vi kunde se att överlevnadsvinsten med HLR var oberoende av vem som drabbades. Det spelade ingen roll om det var man eller kvinna, ung eller gammal, hemma eller ute, vilken orsak det var till hjärtstoppet eller när det inträffade. Konsekvent var det så att HLR givet före ambulansens ankomst var förenat med en ökad överlevnad, säger Jacob Hollenberg.

Därför är ett huvudspår att få till en ökning av andelen som får HLR innan ambulansen anländer. I studien ser de även ett klart samband mellan hur många som har gått HLR-utbildning i samhället under de 30 år de granskade och andelen som får HLR av frivilliga. Därför menar Jacob Hollenberg att det vore bra om alla svenskar kunde HLR, något som han också har jobbat för.

– Ja, och vi har faktiskt lyckats med att få in det som ett obligatoriskt moment i skolan nu. Skolverket har tagit beslut om att samtliga högstadieelever ska genomgå utbildning i HLR och första hjälpen, säger han. Ytterligare ett logiskt tillfälle för HLR-utbildning skulle kunna vara vid körkortsutbildningen, som man redan har i till exempel Danmark, men det har man ännu inte lyckats uppnå i Sverige.

FORSKARNA HAR ISTÄLLET funderat på hur man ska få HLR-kunniga personer snabbare till ett hjärtstopp nu direkt. Svaret blev projektet SMSlivräddare. Det innebär att frivilliga, som genomgått utbildning i hjärtlungräddning, anmäler sig via appen SMSlivräddare som finns gratis att ladda ned via App Store och Google Play. Vid ett misstänkt hjärtstopp skickar SOS Alarm ut ett sms till alla anmälda personer som befinner sig inom en radie på 500 meter ifrån det misstänkta hjärtstoppet, något som är möjligt tack vare mobiltelefonernas GPS-funktion. Systemet har granskats i en studie som också publicerades i New England Journal of Medicine 2015 där effekten av sms-livräddare i Stockholm undersöktes mellan april 2012 och december 2013.

Mattias Ringh, specialistläkare på hjärtkliniken på Södersjukhuset och forskare vid centrum för hjärtstoppsforskning, kan där visa att de personer som drabbades av hjärtstopp där systemet med sms-livräddare användes fick hjärtlungräddning av frivilliga i 62 procent av fallen medan de personer med hjärtstopp där sms-systemet inte aktiverades endast fick det i 48 procent av fallen. En klar ökning med hjälp av sms-systemet alltså. Än så länge finns systemet dock bara i Stockholm, men det håller på att sprida sig.

– Västra Götalandsregionen kommer att starta under 2016, vet jag. Sedan är det väldigt många landsting som hör av sig till oss och är intresserade och undrar när vi kommer till dem. Men vi är ju en forskargrupp så vi driver bara detta i forskningssyfte, säger Mattias Ringh.

Istället är det upp till varje landsting att själva fatta beslut om att införa systemet. Kvalifikationerna för att bli en sms-livräddare i Stockholm är att man någon gång har genomgått en HLR-utbildning.

– Vi har medvetet valt att inte ha en hög tröskel. Det är lätt att man gör detta för svårt. Vi vill inte resa murar så att folk inte törs ingripa, samtidigt vill vi ju gärna att man ska veta vad man gör. Därför erbjuder vi också kostnadsfria repetitionsutbildningar, säger Mattias Ringh.

Bara någon vecka innan intervjun uppmärksammades en sms-livräddare i media för sin insats att plötsligt lämna en middag för att assistera vid ett hjärtstopp i kvarteret. Genast strömmade det in tusentals intresserade frivilliga som anmälde sig som sms-livräddare.

– Just att folks vilja att ingripa och bidra är så stor är något som har slagit mig i det här projektet, säger Jacob Hollenberg.

Om man använder en hjärtstartare innan ambulans kommer till platsen så kan man öka chansen att överleva med fem gånger

Den andra livräddande insatsen vid ett hjärtstopp som allmänheten kan bidra med – vid sidan av hjärtlungräddning – är att använda en hjärtstartare.

– Om man använder en hjärtstartare innan ambulans kommer till platsen så kan man öka chansen att överleva med fem gånger. Vi har tittat på material i Stockholms län och sett att i de fall man använder en hjärtstartare på offentlig plats så överlever sju av tio, säger Mattias Ringh.

UNDER 2000-TALET HAR antalet publika hjärtstartare ökat kraftigt. Nu finns uppskattningsvis cirka 40 000 hjärtstartare på företag, simhallar, idrottsanläggningar, shoppingcenter och andra ställen runt om i Sverige. Men om man känner sig lite osäker på att gå fram till en främmande människa och trycka personen på bröstet med händerna så ökar sannolikt osäkerheten dramatiskt om man istället förväntas ge människan en elstöt. Men det behöver den inte göra, menar Mattias Ringh.

– Nej, dagens hjärtstartare är självinstruerande, de talar om vad man ska göra och man kan inte göra fel. Hjärtstartaren läser av patientens EKG och har patienten en normal hjärtrytm, som vid en svimning, så kommer den inte att ge någon stöt. Har patienten istället ett ventrikelflimmer så känner apparaten igen det och rekommenderar en elstöt. Det finns flera fall runt om i världen där barn, tioåringar, har använt hjärtstartare med lyckat resultat, säger han.

Någon utbildning behövs alltså inte egentligen. Svenska rådet för hjärtlungräddning rekommenderar visserligen att man går en kurs, men det är främst för att man ska vänja sig vid dem.

– Med utbildning är man mer benägen att använda hjärtstartare och det går snabbare, säger Jacob Hollenberg.

Dagens hjärtstartare är självinstruerande, de talar om vad man ska göra och man kan inte göra fel

ETT STÖRRE PROBLEM är faktiskt att hitta en hjärtstartare. Trots att det finns ganska många är det få som vet var de sitter vid en akutsituation. Jacob Hollenberg berättar att när han doktorerade inträffade det flera fall av hjärtstopp i Stockholms centrum där det fanns hjärtstartare alldeles i närheten, men ingen förstod att de fanns där så de användes aldrig. I sin roll som ordförande i en av Svenska rådet för hjärtlungräddnings arbetsgrupper tog han därför initiativ till det nationella Hjärtstartarregistret. Där kan ägare av hjärtstartare anmäla sina maskiner som, efter en valideringsprocess, sedan dyker upp på en karta. Kartan är smart på det viset att den bara visar de hjärtstartare som finns tillgängliga vid den aktuella tidpunkten. Om en hjärtstartare finns på ett kontor som stänger klockan 18:00 och ett larm kommer klockan 20:00 så visas den inte.

– Vi vill ju inte larma folk till ställen där det inte finns någon hjärtstartare att hämta, säger Jacob Hollenberg.

Hjärtstartarregistret är också kopplat till appen SMSlivräddare så vid larm om ett misstänkt hjärtstopp visas också närmaste hjärtstartare. Men fortfarande saknas dock många hjärtstartare i registret. Jacob Hollenberg uppskattar att det endast är cirka var tredje hjärtstartare som finns med. Registret har visserligen ett samarbete med leverantörerna om att anmäla nya hjärtstartare, men systemet är frivilligt, så det är helt upp till ägarna av hjärtstartarna.

Ytterligare en fråga som är under utredning av Jacob Hollenberg och hans forskargrupp är om det är nödvändigt att göra inblåsningar i munnen på den som drabbats av hjärtstopp vid hjärtlungräddning eller om det räcker att bara göra kompressioner.

– Teorin bakom varför det skulle kunna räcka med bara kompressioner är att när man får sitt hjärtstopp så har man en bra syremättnad i blodet samtidigt som en liten volym luft pressas in och ut i bröstkorgen vid kompressionerna. Dessutom är det ju så att när man blåser in kan man inte komprimera bröstkorgen och nya data visar att uppehåll med bröstkompressioner är väldigt skadligt. När hjärtat står still måste man göra hjärtlungräddning i princip hela tiden, säger Jacob Hollenberg.

Därför har han startat studien TANGO 2 sedan drygt ett år tillbaka som innebär att larmoperatörerna slumpas att antingen ge instruktioner om inblåsning eller inte till allmänhet som ringer in och larmar om hjärtstopp. I studien följs sedan patienterna upp.

I BÖRJAN AV DECEMBER 2015 kom en amerikansk studie där inblåsning eller inte hade testats med ambulanspersonal på närmare 24 000 hjärtstopp och den visade att det inte var någon signifikant skillnad i total överlevnad eller överlevnad med god neurologisk funktion, men en lite kortare överlevnad efter utskrivningen för de patienter som inte fått inblåsning.

– Studien var neutral, det var med andra ord inte någon signifikant skillnad mellan metoderna. Man bör dock komma ihåg att denna studie utfördes i ambulansen, vilket i Sverige skulle motsvara minst tio minuter efter hjärtstopp. Man kommer inte kunna rekommendera att bara ge kompressioner i ambulansen baserat på denna studie, säger Jacob Hollenberg.

När studien, som drivs från hjärtstoppscentrum, är färdig kommer man förhoppningsvis kunna ge klara besked för vad som gäller för allmänheten. Men tills dess gäller tidigare rekommendation att den som har genomgått en HLRutbildning ska göra 30 kompressioner följt av två inblåsningar. Den som inte är utbildad eller inte vill göra inblåsningar kan göra enbart kompressioner.

Eftersom tiden är en så kritisk faktor vid ett hjärtstopp är det också ett problem att ambulanserna i Sverige har en snittutryckningstid på elva minuter. Även här försöker forskarna vid centrum för hjärtstoppsforskning tänka nytt.

– Vi har cirka 70 akutambulanser i hela Stockholms län. De försörjer två miljoner invånare med allt. Men brandförsvaret har runt 100 bilar med hjärtstartare. Kallar vi in dem har vi mer än fördubblat resurserna, säger Jacob Hollenberg.

I ETT FÖRSTA forskningsprojekt larmades både ambulans och brandkår i hela Stockholms län till patienter med misstänkta hjärtstopp mellan 2006 och 2009. Länet delades in i fyra olika typer av områden beroende på befolkningstäthet. Resultatet visade att utryckningstiderna sjönk i alla områden jämfört med tidigare, störst förbättring var det på landsbygden där utryckningstiden minskade från 13 till tio minuter och minst var skillnaden i innerstaden där den gick från 5,8 till fem minuter. Men något förvånande var det i innerstaden och i förorten som överlevnaden ökade, men däremot inte på landsbygden.

Resultatet visade att utryckningstiderna sjönk i alla områden jämfört med tidigare, störst förbättring var det på landsbygden där utryckningstiden minskade från 13 till tio minuter

– Vi tolkar resultatet som att det är minuterna ett till sju-åtta som är jätteviktiga. Det är under den tiden som man kan göra stora insatser med hjärtlungräddning för att öka överlevnaden vid hjärtstopp. Tiden som vi sänkte från 13 till tio minuter ger inte samma överlevnadseffekt eftersom det redan efter tio minuter utan hjärtlungräddning är väldigt små chanser att överleva, säger Ingela Hasselqvist-Ax, anestesisjuksköterska och doktorand vid centrum för hjärtstoppsforskning.

Hon är en av forskarna bakom studien och hon berättar att man nu håller på att analysera data från en stor interventionsstudie i nio län i Sverige med trippelutlarmning av ambulans, brandkår och även polis vid hjärtstopp utanför sjukhus. Polisen i Stockholms län har till exempel cirka 140 hjärtstartare i sina bilar.

– De är ju ute och åker på stan i piketer och radiobilar, de är ute och snurrar på ett helt annat sätt i samhället än vad övriga räddningstjänsten gör. Så om vi kan få till larmkedjan så att de får larmet tidigare så tror vi att vi ytterligare kan öka överlevnaden med hjälp av polisen, säger hon.

ETT ANNAT SÄTT att hantera den snäva tidsramen är att försöka bromsa tiden så fort man kommer fram till patienten. Det kan man göra med hjälp av kyla och det pågår en studie där man använder en slags näsgrimma för att spruta in ett kylmedel i näsan på patienten direkt på plats när ambulansen anländer. Tekniken har använts i en tidigare studie som tyvärr var för liten för att kunna visa några tydliga effekter. Den nya studien, som är betydligt större, leds från Karolinska Institutet och omfattar ett tiotal centra i Europa och kommer förhoppningsvis visa om det är möjligt att rädda fler med hjälp av tidig kylning av patienten.

Ytterligare ett sätt att förbättra oddsen att överleva ligger faktiskt i händerna på patienterna själva. En ny amerikansk studie visar att varannan person som drabbas av plötsligt hjärtstopp upplever olika varningssymtom som bröstsmärta, andnöd, hjärtklappning, svimning, magont, illamående, kräkning eller ryggvärk upp till fyra veckor innan hjärtstoppet. Men av dessa är det bara två av tio som kontaktar sjukvården. Om fler kontaktade sjukvården skulle sannolikt fler kunna räddas. Men samtidigt är flera av symtomen ganska vaga och relativt vanliga så Jacob Hollenberg vill inte utfärda någon allmän rekommendation om att alla med minsta andnöd ska ringa akut.

– Det handlar om att ha en nyanserad bild av detta. Har man kraftiga bröstsmärtor eller kraftig andnöd då ska man absolut ringa 112, men har man lite lätt yrsel och extremt kortvarig huggsmärta i bröstet så är det ingen fara, säger han.

NÄR PATIENTERNA VÄL kommer in till sjukhus finns det också ett antal frågetecken kring hur hjärtstoppspatienterna bäst ska tas om hand. En fråga handlar om vilka som ska få en kranskärlsröntgen med eventuell kärlvidgning.

Eftersom de flesta hjärtstopp utanför sjukhus beror på en bakomliggande hjärtinfarkt som i sin tur ofta beror på en kranskärlssjukdom, det vill säga en förträngning eller ett stopp i ett eller flera kärl runt hjärtat, är det en relevant fråga. Idag följer man samma rekommendationer som gäller för hjärtinfarktspatienter, det vill säga att de som har ett speciellt mönster på sitt EKG röntgas. Om samma riktlinjer bör gälla även för hjärtstoppspatienter är dock oklart, menar Jacob Hollenberg.

– Det är en stor klinisk fråga som vi undersöker i en studie som heter DISCO. Det är ett nationellt projekt som vi driver tillsammans med forskare i Uppsala och Lund och på Karolinska universitetssjukhuset och Södersjukhuset. Där undersöker vi hos vilka hjärtstopps-patienter en kranskärlsröntgen är livräddande. Men ännu har vi inga resultat, säger han.

En annan fråga är om det skulle kunna gå att rädda vissa patienter genom att lägga dem i en hjärt-lungmaskin direkt när de kommer in till sjukhuset, så kallad ECMO. Jacob Hollenberg planerar just nu en studie som ska undersöka det.

– Till att börja med kommer det att handla om unga, väl utvalda, patienter med en viss typ av hjärtstopp som inte svarar på den vanliga behandlingen, säger han.

Vid hjärtstopp som sker utanför sjukhus är den stora utmaningen att få in patienterna till sjukhuset tillräckligt snabbt. Men hjärtstopp inträffar även på sjukhus. Och även om det är samma fysiska tillstånd så är frågeställningarna kring behandlingen helt annorlunda. Där Jacob Hollenberg kämpar för att smörja alla länkar i kedjan från hjärtstoppet till och med intensivvården för att öka överlevnaden så mycket som möjligt är problemet nästan det motsatta på sjukhus. Där är kedjan redan väloljad.

– Patienter som får hjärtstopp på sjukhus vet vi mycket mer om, larmjouren är på plats inom tre, fyra minuter och vi har enormt mycket resurser som vi skulle kunna sätta in. I princip skulle vi kunna hålla liv i alla hur länge som helst, så frågan för oss är; Vem ska vi göra vad på, och varför?, säger ­Therese Djärv, HLR-ansvarig läkare vid Karolinska universitetssjukhuset, specialist i internmedicin och akutsjukvård och docent vid centrum för hjärtstoppsforskning vid Karolinska Institutet.

Det blir en etisk frågeställning där det handlar om när en insats är till gagn för patienten och när den inte är det. Och kunskapen om detta är ännu begränsad. Therese Djärv håller därför på att studera hur kombinationen av akuta och kroniska sjukdomar påverkar överlevnaden vid hjärtstopp på sjukhus. Hon är precis färdig med en studie av de kroniska sjukdomarnas påverkan och har fått fram en slags skala som visar överlevnadschansen vid olika sjukdomsbelastningar.

– I nästa steg ska vi koppla ihop det med de akuta sjukdomarna och se vad som faller ut. När vi har gjort det då kan vi koppla det till etiken, säger hon. Men det kommer aldrig bli till ett schema som säger vem som ska återupplivas vid ett hjärtstopp och vem som inte ska det.

– Det handlar ju också väldigt mycket om patientens egen inställning. Man måste utgå ifrån patientens perspektiv. Därför bör man som patient vara förberedd på att diskutera etiska frågor med sin läkare om man har svåra kroniska sjukdomar med ett förväntat förlopp, säger hon.

Många läsare kanske tänker att det är självklart att man vill bli räddad om man får ett hjärtstopp, men många läkare menar faktiskt att ett plötsligt hjärtstopp sannolikt är det bästa av alla sätt att dö på om man har levt ett långt liv. Alternativen är ju tyvärr ofta någon cancer- eller demenssjukdom, vilket för många framstår som mindre lockande.

Therese Djärv tycker dock att vi är för dåliga på att ta de här samtalen i Sverige. Det är inte något som sker rutinmässigt, som i USA till exempel, och då blir patienterna lätt uppskrämda när frågan kommer på tal. Men med den nya kunskapen om chanserna som blir resultatet av hennes forskning kan det bli lättare att ta en diskussion.

EN HELT ANNAN del av hennes forskning handlar om att undersöka läkemedel vid hjärtstopp. Det finns inte så många som används, men det vanligaste medlet som används både av ambulanspersonal och på sjukhus är adrenalin, men dess effekt vid hjärtstopp är inte särskilt väl undersökt.

– Det handlar mer om klinisk praxis och erfarenhet, man tror på en mekanism och så kör man på den, säger Therese Djärv.

Hon planerar därför att, tillsammans med forskare i Västra Götaland, genomföra en studie för att undersöka effekten av adrenalin vid hjärtstopp på sjukhus.

Hon tänker också undersöka om ett läkemedel som idag främst används vid hjärtsvikt, levosimendan, kan förbättra utfallet för patienter med hjärtstopp. Det finns djurstudier som pekar på att det skulle kunna öka andelen som får tillbaks en spontan cirkulation efter hjärtstopp, och hon kommer att starta en djurstudie i år som ska följas upp med en studie på människa om det faller väl ut.

– Så det ligger en bit framåt i tiden.

Sammantaget har centrum för hjärtstoppsforskning vid Karolinska Institutet alltså ett mycket stort antal forskningsprojekt på gång för att förbättra situationen för alla de svenskar som drabbas av plötsligt hjärtstopp, med syfte att flera ska överleva och bli bättre omhändertagna. Jacob Hollenberg är positiv i sin syn på framtiden, han tror att Sverige kan komma upp i överlevnadssiffror motsvarande de bästa regionerna i världen.

– Om våra viktigaste projekt infriar sina hypoteser och resultaten implementeras i Sverige skulle vi nog kunna fördubbla överlevnaden efter hjärtstopp, säger han.

Fakta: Skillnaden mellan hjärtinfarkt och hjärtstopp

Vid ett plötsligt hjärtstopp slutar hjärtat pumpa blod på grund av att den elektriska ledningen till hjärtat inte fungerar som den ska. Hjärnan drabbas av syrebrist och den drabbade blir medvetslös inom bara några sekunder.

En hjärtinfarkt är en cirkulationsrubbning som orsakas av en propp eller blockering av ett av hjärtats kranskärl så att hjärtat drabbas av syrebrist. Hjärtat slår fortfarande men den del av hjärtat som blir utan syre skadas. Hjärtinfarkt ger för det mesta
plötslig smärta i bröstet men kan även ge mer diffusa symtom särskilt hos kvinnor. En hjärtinfarkt kan orsaka hjärtstopp.

Hjälp vid hjärtstopp

Vid hjärtstopp minskar chansen att överleva med tio procent för varje minut som går innan hjärt-lungräddning startar. Därför är varje sekund viktig!

1. KONSTATERA HJÄRTSTOPP

Kontrollera om personen är medvetslös genom att ropa/tala högt – om inget svar, nyp personen i armen och skaka lite på axlarna. Kontrollera om personen andas genom att lägga ditt öra nära personens näsa och mun, lyssna och känn efter andetag. Medvetslös utan andning = hjärtstopp.

2. LARMA

Be någon annan ringa 112 och larma om hjärtstopp samtidigt som du startar hjärtlungräddning. Är du själv, ring först.

 

3. STARTA HJÄRTLUNGRÄDDNING
Placera personen på rygg, lägg handen på pannan och böj försiktigt huvudet bakåt, öppna munnen. Stå på knä vid sidan av personen. Lägg din ena handlov mitt på bröstbenet. Placera din andra hand ovanpå. Pressa ned bröstbenet 5 – 6 cm i en frekvens av 100 – 120 tryck per minut, det vill säga ungefär två tryck per sekund. Försök se till att ha någon ytterligare på plats som kan byta med dig varannan minut, det kan vara ganska jobbigt. Har du inte genomgått utbildning i HLR eller inte vill göra inblåsningar, fortsätt att pressa ned bröstkorgen oavbrutet i samma tempo. Har du gått HLR-utbildning, gör två inblåsningar i personens mun efter 30 tryck, cirka var 15:e sekund. Fortsätt tills ambulans kommer.

4. ANVÄND HJÄRTSTARTARE

Det finns cirka 40‘000 hjärtstartare utanför sjukvården i Sverige. Be någon söka efter närmaste hjärtstartare via Hjärtstartarregistrets app eller på hjärtstartarregistret.se. Hjärtstartare är självinstruerande och kan användas av vem som helst. Återgå genast till att trycka på bröstkorgen som tidigare i ett par minuter efter att hjärtat har startats för att hjälpa det pumpa i början.

Text: Fredrik Hedlund, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1, 2016.

AkutsjukvårdHjärt-kärlsjukdomarKardiologi