Hälsa in i det sista

Det första Laura Fratiglioni säger är precis det som ingen vill höra, det som vi alla egentligen vet innerst inne, men som hela vårt västerländska samhälle verkar vilja blunda för.

– Åldrandet börjar inte vid 65 år eller 75 år. Man åldras dag för dag med början från 20-årsåldern. Hon är professor i medicinsk epidemiologi med inriktning mot demenssjukdomar vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet. Hon är också föreståndare för Aging Research Center, ARC i Stockholm.

Laura Fratiglionis forskning handlar om vad det är som gör att människor får ett hälsosamt åldrande, där det går att leva ett liv utan funktionsstörningar och med en god livskvalitet. Hon var involverad i det så kallade Kungsholmsprojektet och har efter dess varit en av de drivande krafterna bakom den svenska nationella studien om åldrande och de äldres vård och omsorg; ”The Swedish National study on Aging and Care”, SNAC, där hon ansvarar för Kungsholmsdelen SNAC-K. I studien finns dessutom tre andra centra i Blekinge, Skåne och Nordanstig i Gävleborg vilket gör att den kan ge en mer heltäckande analys från både stad och landsbygd.

Åldrandet är ett förhållandevis ungt forskningsfält. Riktigt gamla människor har inte varit någon fråga förrän de senaste 30–40 åren. På 1960-talet fanns det cirka 200 personer i Sverige som kunde fira att de blivit 100 år eller äldre. Nu, fem decennier senare, är det långt över 2 000 personer som lever och är 100 år eller äldre. En seriös vetenskaplig prognos, publicerad i den vetenskapliga tidskriften The Lancet 2009, angav att om ökningen i livslängd fortsatte som den hittills hade gjort skulle hälften av alla barn i länder som Sverige födda år 2000 och senare kunna fira sin 100-årsdag. Med dagens födelsetal skulle antalet 100-åringar då bli cirka 50000 – varje år. Det är en prognos och kanske inte en helt realistisk eftersom livslängden sannolikt inte kan öka hur mycket som helst, men den pekar ändå på dimensionerna i vad som håller på att hända.

Många faktorer avgör hur vi åldras

De senaste 50 åren har, i ett antal utvecklade västländer, inneburit den ojämförligt mest dramatiska ökningen av medellivslängd någonsin. Och om det är tio gånger så många som når sin 100-årsdag i dag jämfört med för 50 år sedan så är det många, många gånger fler som når 80 och 90 år.

Att bli riktigt gammal är inte längre något exklusivt. Dessutom är äldre idag ofta betydligt piggare än vad de var förr. Mick Jagger och Ketih Richards bildade Rolling Stones 1962 och de åker fortfarande runt på turné. Både Jagger och Richards fyller 72 år i år och deras trummis, Charlie Watts, fyller 74 år.

– De viktigaste faktorerna som vi kan påverka själva och som ökar chanserna till ett friskt och hälsosamt åldrande är att vara fysiskt aktiv, inte röka, dricka måttligt med alkohol, inte äta för många kalorier och undvika animaliskt fett, säger Laura Fratiglioni.

Det låter visserligen inte helt och hållet som Rolling Stones, men de är i alla fall fysiskt aktiva, det kan alla som har sett en konsert intyga.

– Det är många faktorer som avgör hur hälsosamt åldrande man får, det är en kombination av faktorer som interagerar under hela livet, säger Laura Fratiglioni.

Hon berättar om samspelet mellan den genetiska bakgrunden som alla människor har och de biologiska förändringar som sker i kroppen under en livstid. Sådant som sjukdomar, olyckor och trauma påverkar naturligtvis framtiden. Ovanpå det läggs den sociala, fysiska och psykologiska miljön.

– Interaktionen mellan områdena genetik, biologi, psykologi, fysisk och social miljö är väldigt viktig. Inom varje område finns det olika faktorer som påverkar och vi har lyckats identifiera åtminstone några som är dåliga och några som är bra för att få en bättre hälsa när man blir gammal, säger Laura Fratiglioni.

Forskningsresultat ibland svåra att tolka

Men mycket är fortfarande okänt, eller i varje fall inte så väl undersökt att Laura Fratiglioni törs ge några generella rekommendationer om det. En anledning till det är att forskningsfältet är ungt, men en annan är att ”äldre” är en mycket blandad grupp. Dels spänner den från 65 år till en bit över 100 år, en tid då det händer mycket mer i kroppen än under motsvarande tid i medelåldern. Dels, och det är nästan ännu viktigare, blir människor gamla vid väldigt olika åldrar.

– Det spelar ingen roll vilka faktorer man tittar på. Mentala funktioner, fysiska funktioner och biologiska markörer, allt är mycket mer variabelt hos äldre än hos yngre, säger hon.

Dels gör det forskningsresultat lite svårare att tolka, dels innebär det att gränser som gäller för yngre plötsligt inte gäller längre. Ett exempel är högt blodtryck. Man brukar säga att blodtrycket ska vara under 140 mm Hg systoliskt och 90 mm Hg diastoliskt annars ökar risken att avlida, men det gäller inte för äldre.

– Ett blodtryck på 140 över 90 är inte kopplat till någon högre dödlighet hos människor över 75 år. Det har vi och flera andra forskargrupper visat, säger Laura Fratiglioni.

På samma sätt är det med övervikt. I medelåldern är övervikt en riskfaktor för död i hjärtsjukdom, stroke och cancer och ett Body Mass Index, BMI mellan 22,5 och 25 är det bästa. För personer över 65 år försvinner den risken alltmer och över 75 år så ökar inte längre övervikt (BMI 25–29,9 )risken för död, medan fetma (BMI 30–34,9 ) endast ökar risken lite. Istället är det ett lågt BMI som är farligt och ökar dödligheten hos äldre.

Håll igång kroppen och hjärnan

För att öka sina chanser till en hälsosam ålderdom gäller det att hålla både kroppen och hjärnan igång. En bra sak är då att väldigt mycket av det som håller kroppen igång också är positivt för hjärnan.

Bild på Miia Kivipelto– Det som är bra för hjärtat är också bra för hjärnan, säger Miia Kivipelto, professor i klinisk geriatrisk epidemiologi vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet.

Hon har precis sammanställt de första resultaten ur världens första interventionsstudie av faktorer som skyddar mot demens. Hittills har all forskning om vad som är bra och inte bra för en god ålderdom byggt på epidemiologiska studier. Det innebär att forskarna tittar på hur det går för människor och undersöker vad de har gjort. Den forskningen ger vissa svar, men kan inte säkert visa om det finns ett orsakssamband mellan en viss faktor och ett utfall eller om det är något annat som spelar in.

Därför behövs interventionsstudier. Då lottar forskarna istället fram vilka försökspersoner som ska göra vilka saker och sedan följer de dem över tid. Interventionsstudier anses ha det absolut starkaste bevisvärdet, men är betydligt mer kostsamma och tidskrävande. Vissa uppenbart ohälsosamma beteenden, som rökning till exempel, är heller inte etiskt försvarbart eller praktiskt möjligt att studera på detta sätt, men många andra beteenden går att lotta ut till försökspersonerna.

I den nu aktuella FINGER-studien (Finnish Geriatric Intervention Study to Prevent Cognitive Impairment and Disability) lottades 1 260 försökspersoner från Finland, mellan 60 och 77 år gamla, till antingen ett interventionsprogram eller till vanliga hälsoråd. Interventionsprogrammet innebar individuell kostrådgivning baserad på de nordiska näringsrekommendationerna, individuell sjukgymnaststyrd träning på gym för att stärka muskler samt gruppaktiviteter som promenader, vattengympa, joggning eller gymnastik, minnesträning med speciella datorprogram samt regelbundna hälsokontroller där särskilt vaskulära riskfaktorer som högt blodtryck, fetma, diabetes och högt kolesterol kontrollerades och åtgärdades.

Nu har försökspersonerna följts i två år och redan nu går det att se vissa positiva effekter på hjärnan.

– Resultaten är mycket positiva. De som var med i interventionsgruppen hade en mycket bättre kognitiv förmåga både vad gäller minnet, snabbhet och planeringsförmåga, säger Miia Kivipelto.

Hon och hennes forskargrupp kommer att följa personerna i studien i sju år vilket förhoppningsvis kan ge ännu tydligare resultat.

– Nu ser vi skillnad i kognitiva tester, då kanske vi kan se skillnader i antalet som är drabbade av demens. Men resultatet visar redan nu att det går att påverka utfallet och få effekter på hjärnan, säger Miia Kivipelto.

Det går dock inte ännu att se vilken eller vilka av de olika insatserna i interventionsgruppen som har störst förebyggande effekt, men det kommer hon att försöka göra när försökspersonerna har följts ytterligare tid.

Livsstilsförändringar förebygger

En brittisk-amerikansk forskargrupp publicerade dock förra året en uppskattning av de olika riskfaktorernas betydelse för att drabbas av Alzheimers sjukdom och de menar att i västländer med låg rökning och hög utbildningsnivå så är den fysiska inaktiviteten det största hotet. Dels för att det är så vanligt och dels för att fysisk aktivitet har betydelse för så många andra riskfaktorer för demensutveckling som fetma, diabetes och högt blodtryck.

Samma forskargrupp räknar också med att uppemot 30 procent av alla Alzheimerfall skulle kunna förebyggas med livsstilsförändringar.

– Och är det 30 procent för Alzheimers så är det mer för demens eftersom där finns det en tydlig vaskulär komponent också, säger Miia Kivipelto.

Att kunna minska antalet fall av Alzheimers sjukdom och demens med 30 procent eller mer genom livsstilsförändringar skulle kunna påverka prognosen för det hälsosamma åldrandet otroligt mycket. För att inte tala om hur mycket det skulle betyda för de enskilda individerna. En stor fördel är att riskfaktorerna till relativt stor del är desamma som för hjärt-kärlsjukdom. Dessa personer fångas därmed relativt ofta upp redan inom primärvården, men Miia Kivipelto tycker att vårdcentralerna kan göra mer för att hjälpa dem. Hon hoppas att de nya fynden kommer att förändra synen på riskfaktorerna i vården.

Många har högt blodtryck, fetma och diabetes. Vi vet att vården inte alltid hanterar dessa personer idealiskt. Kanske kan det öka motivationen hos vårdgivare att ta bättre hand om dessa riskfaktorer om man vet att de också har negativ effekt på hjärnan, säger hon.

För att hjälpa vården och även ge enskilda individer en möjlighet att uppskatta sin risk har Miia Kivipelto skapat en demensriskmätare där man själv kan räkna ut hur stor ens risk att drabbas av demens inom 20 år är. Demensrisktestet är framtaget 2006 och baseras på studien CAIDE (Cardiovascular Risk Factors, Aging, and Dementia).

– Med hjälp av testet kan man ju också räkna ut hur mycket risken minskar om man lyckas minska en riskfaktor, säger Miia Kivipelto.

Förutom FINGER-studien pågår två andra interventionsstudier i världen som undersöker vad som kan förebygga Alzheimers och demens, en i Frankrike och en i Holland. Och idag är det en helt annan öppenhet mellan forskare än vad det har varit tidigare, berättar Miia Kivipelto.

– Vi jobbar väldigt nära de andra forskargrupperna och vi kommer att jämföra våra resultat och även poola ihop våra data. Då får vi över 6 000 personer totalt, vilket kommer att ge oss möjlighet att ännu säkrare säga vad som fungerar och inte. Vi har insett att vi måste dela med oss av våra data om vi snabbare vill komma fram till resultat, säger hon.

För det är bråttom. Antalet äldre blir bara fler och fler och med dem antalet som drabbas av Alzheimers sjukdom eller demens. Och någon bot finns inte i sikte. Det finns visserligen fyra läkemedel godkända för behandling av Alzheimers sjukdom, men de har en ganska begränsad effekt på symtomen och gör inget åt orsaken. Det har heller inte kommit något nytt läkemedel på över tio år och det verkar heller inte finnas så mycket lovande i forskningsväg för här.

Begreppet hälsa annorlunda för äldre

Det enda som går att göra är istället att försöka förebygga ohälsa i ålderdomen så mycket som möjligt. Men det handlar inte om att alla 80-åringar ska vara kärnfriska. För att förstå begreppet hälsosamt åldrande menar Laura Fratiglioni att vi måste bredda begreppet hälsa när det gäller äldre. Normalt ser vi hälsa som avsaknad av sjukdom, men den definitionen fungerar inte när man kommer upp i åren.

– Efter 75 finns det väldigt få som helt saknar kroniska sjukdomar, därför att man nästan alltid får några sjukdomar över en livstid. För att beskriva hälsa hos äldre måste man istället titta på funktionen – hur man fungerar trots att man har sjukdomar. Om man klarar sig utan hjälp, om man klarar att sköta sin hygien och liknande, säger hon.

Hon menar att man, åtminstone från medelåldern, bör ta till sig en hälsosam livsstil med fysisk och mental aktivitet som hon förespråkar för att minska sin risk. När man sedan blir gammal är det viktigt att fortsätta att vara aktiv, både fysiskt, mentalt och socialt.

– Man ska göra sådant man tycker om att göra. Att läsa en bok till exempel är jättebra, men det ger bara stimulans av hjärnan. Det finns andra saker man kan göra som stimulerar både fysiskt, mentalt och socialt. Många går en kurs på universitetet eller går på Friskis & Svettis där man måste följa med i övningarna. Jag brukar också lyfta fram dans som en fin aktivitet där man får alla tre komponenterna, säger hon.

Hon har nyligen visat att människor över 75 år som har en hälsosam livsstil lever 5,5 år längre än de som inte har det.

– 5,5 år längre liv vid 75 års ålder, det är mycket det, säger hon.

Framtidens vårdmiljö

En annan sak som forskningen har sett är att det är bra att bo kvar hemma så länge som möjligt.

– Det är jätteviktigt att bo kvar hemma och ha sina egna saker omkring sig. Men det kan hända att människor blir väldigt isolerade. De kan sakna stimulans och sluta att laga bra mat till sig själv. Detta måste också vårdsystemen tänka på. Det är fantastiskt om människor kan bo hemma, men hemma får inte bli ett fängelse, säger hon.

Men i framtiden kommer hemmet inte att bli ett fängelse utan en vårdplats. I alla fall om Tore J Larssons vision stämmer. Han är professor i arbetsskadeprevention vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, och föreståndare för det relativt nystartade Centrum för hälsa och byggande.

– Vi kommer inte att ha några särskilda boenden i framtiden utan det kommer att vara den normala bostaden som är vårdmiljön. Den främsta anledningen till det är att det är bäst för patienterna som behöver den här servicen, säger han.

Inom Centrum för hälsa och byggande tar han och hans medarbetare fram olika lösningar för hur framtidens vård ska se ut och fungera i stort och smått. Han menar att framtidens vård måste konstrueras om från grunden så att vårdsystemet bygger på att patienternas vårdkedja är i centrum och att vården kommer till dem, inte som idag när patienterna måste komma till vården.

– Den lokala boendemiljön måste utformas för ambulerande vård och det har vi inte gjort idag, säger han.

Men mycket går också att lösa med nya tekniska lösningar, menar Tore J Larsson.

– Att kunna prata med en läkare eller sjuksköterska via bildtelefon hemifrån skulle lösa väldigt, väldigt mycket. Sedan skulle mycket kunna förenklas med system i bostaden som kan skicka vitaldata till sjukhuset. Man ska kunna ta blodprov, urinprov, tryck, EEG och EKG hemma och skicka dem direkt till ett lab, säger han.

Med perspektivet att hemmet kommer att bli framtidens vårdmiljö kan det vara värt att tänka över sitt boende även på individnivå, menar Tore J Larsson.

– Det här med compact living och att bygga en loftsäng under taket är ju inget bra. Bryter man benet kommer man ju inte upp. Man vill definitivt ha en säng som är elektrisk och har en botten som man kan resa upp. Det blir mycket lättare att komma upp ur sängen själv då, säger han.

Men att gå så långt som att flytta till enplanshus eller lägenhet på nedre botten för att underlätta ett framtida åldrande är ett feltänk, menar han.

– Nej, det är ju bra att vara rörlig, så lite trappor är bara bra att ha. Men när man inte kommer upp för trapporna då är det bra om det finns en hiss, säger han.

Vi blir både äldre och friskare

Vid Centrum för hälsa och byggande tar de även fram praktiska lösningar på vardagsproblem som exempelvis en rulljalusidörr till toaletten istället för ett vanligt dörrblad eller en rullator med lyftbalk som kan hjälpa personer som trillat att ta sig upp.

Laura Fratiglioni är övertygad om att både samhället och de äldre måste anpassa sig till en ny situation med många fler äldre.

– Vi har ännu inte nått till den nivån i samhället där vi tänker att en åldrande befolkning kan vara en fördel. Hittills har vi bara tänkt på nackdelarna, men jag tror inte att det är så. Äldre människor kan göra många olika insatser både i familjen och i samhället. Människor vill vara engagerade. Om en person är frisk och vill arbeta, varför ta bort den personen från arbetet? Eller så kan man engagera sig i frivilligarbete. Ett nytt meningsfullt engagemang kan vara jätteviktigt för människor.

Hittills har det varit lite oklart om svenskarna verkligen blir äldre och friskare eller bara äldre. Men nu har Laura Fratiglioni ett glädjande besked.

– Jag är nu hundra procent säker på att vi blir äldre och friskare. Vi har precis publicerat en studie där vi kan visa att en mindre andel människor har funktionsnedsättning nu jämfört med för tio år sedan. Och för två år sedan publicerade vi en studie som visade att andelen med demens ser ut att minska, säger hon.

Då återstår inte mycket annat än att sätta igång med ett hälsosammare liv för att öka sina chanser till ett hälsosamt åldrande. Eller som Mick Jagger skulle ha sagt – ”Start me up”.

Text: Fredrik Hedlund, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 1, 2015.

Länkar

Åldrande