Andreas Lundstedt: "Jag har blivit vän med mitt hiv"

Länge ville Andreas Lundstedt inte acceptera att han fått hiv. Han teg för sin omgivning och slarvade med sina mediciner. Idag har han slutit fred med sitt virus, skriver på en bok och vill sprida kunskap om hiv och aids.

Bild på Andreas Lundstedt.Andreas Lundstedt var en hårt arbetande frilansande sångare och dansare och inte ens 30 år när han blev uppringd av vårdpersonal och ombads komma och testa sig för hiv. En person som han tidigare haft en sexuell relation med hade testats positivt och nu genomfördes en rutinmässig smittspårning.

– Det var helt surrealistiskt, för jag kände mig ju inte sjuk. Jag hade alltid trott att man skulle ha feber och svullna lymfkörtlar om man hade hiv eller aids, säger Andreas Lundstedt.

Han minns inte vilket år det var eller på vilket sjukhus han testade sig, för upplevelsen var så jobbig att han har förträngt det, men minnet av att hiv-beskedet gavs på telefon är glasklart.

– Så får det inte gå till, man måste sitta ner och prata i samma rum när man ger sådana fruktansvärda besked till någon. Det som räddade mig var att jag precis skulle undervisa på ett aerobics-pass. Jag bara körde på som i en dimma, reaktionen kom senare hemma med min pojkvän, säger Andreas Lundstedt.

När hivsmittan konstaterats fick Andreas Lundstedt börja ta en cocktail av mediciner flera gånger om dagen och gå på täta kontroller som glesades ut med tiden.

Stor kontrast mellan yrke och privatliv

Under tio år teg han för omvärlden om sin hivsmitta, för han skämdes och kände ingen som var i samma situation. Han var rädd att få en stämpel som "aidskillen". De enda som visste var hans läkare och sjuksköterskor på hiv-mottagningen och hans dåvarande pojkvänner. Under en period var Andreas Lundstedt deprimerad.

– Kontrasten var stor mellan mitt yrke, som är ganska ytligt, och mitt andra tunga privata liv. Det fanns inget mellanting. Jag orkade inte med det utan satt bara ensam hemma i soffan och ville skita i allt. Jag utmanade mitt liv och mitt hiv och tog inte tabletterna som jag skulle.

Andreas Lundstedts läkare blev förbryllad när nivåerna av virus började stiga i blodet och hivviruset började bli resistent mot en av medicinerna.

– Då det märktes att jag slarvade fick jag en tankeställare om hur skört livet är.

Sedan den dagen tar han sina fem mediciner på morgonen och på kvällen utan undantag. Han ser sig inte som kroniskt sjuk, för han känner sig inte sjuk, utan säger att han bär på en kronisk infektion. Idag har Andreas Lundstedt levt med hiv i över 13 år och går på kontroller var tredje till sjätte månad. I hans blod finns nästan inga mätbara hiv-partiklar.

Bild på Andreas Lundstedt.

Jag hade målat upp en bild av att mina nära skulle vända mig ryggen, men de tog det så bra. 

Andreas Lundstedt minns när han som 17-åring för första gången var på ett gayställe och såg en man som såg levande död ut stå med en öl i handen. En vän sa till Andreas att ´han där, han har aids´.

– Så det var min bild av hiv/aids. Jag såg också framför mig Sighsten Herrgårds utmärglade kropp och trodde att hiv var lika med aids var lika med döden. Men sedan mitten av 1990-talet finns det bättre mediciner som gjort att folk slutat dö i aids. Och jag har haft tur, för det hivvirus jag bär på är av den mindre aggressiva sorten.

– Behandlingen fungerar mycket bra och är helt utan biverkningar. Jag är så frisk jag kan bli, säger han.

Skulle velat berätta tidigare

I december 2007 valde Andreas Lundstedt att bli intervjuad i gaytidningen QX och berätta att han var hivsmittad. Men strax innan tidningen kom ut gav han sig ut på en, som han säger, "confession tour" och berättade för sina närmaste vänner och familj om sjukdomen. Med resultatet i hand ångrar han att han inte berättat tidigare.

– Jag hade målat upp en bild av att mina nära skulle vända mig ryggen, men de tog det så bra. Och för varje vän jag berättade för, desto skönare kändes det. Nu fick de äntligen lära känna hela mig. För första gången kände jag mig hel och stark och att jag är helt okej. Det var då allt vände.

Andreas Lundstedt känner sig glad och stolt över att ha bidragit till att samhället börjat uppmärksamma hivfrågan mer sedan han, "kom ut ur garderoben för andra gången". Han har bland annat deltagit i insamlingsgalor, pratat om hiv i Sommar i P1 och är ambassadör för SOS barnbyar.

– Hittills har jag känt att jag bara genom mitt utkommande dragit mitt strå till stacken och jag står längst fram med fanan högt, men jag står ensam än så länge. Det gör jag gärna, men det vore fantastiskt om fler trädde fram, säger Andreas Lundstedt och fortsätter:

– Jag hoppas att det ska komma ett vaccin innan jag dör. Till dess ser jag det som ett kall, ett ansvar jag har att fortsätta prata om hiv, för att det ska bli mindre stigmatiserat och konstigt.

Andreas Lundstedt håller på att skriva en bok om "sitt liv och sitt hiv" och ska begära ut sin sjukvårdsjournal för att lättare kunna minnas åren efter hiv-testet. Och när den är färdig skulle han vilja föreläsa i skolor om hiv och aids och om hur man skyddar sig.

– Det finns så mycket okunskap om hiv, särskilt hos ungdomar. Det handlar också om att skydda sig mot könssjukdomar och graviditet. Och i allmänhet är folk inte medvetna om att det inte bara är homosexuella, sprutnarkomaner och afrikaner som får hiv, utan också heterosexuella i Sverige. Det finns fall där heterosexuella hivsmittade dött i aids för att de fått sin diagnos för sent.

Sedan Andreas Lundstedt offentliggjorde sin hivsmitta känner han att han har landat. Han kan leva som vanligt, bara han har säkert sex med sin fästman, och han tar med glädje sina tabletter, för utan dem skulle han vara död.

– Jag har blivit vän med mitt hiv. Förr hatade jag min situation och ville stundtals inte leva, det var som ett inre slagsmål, men nu är jag lugnare i mig själv och mår jättebra.

Text: Helena Mayer. Publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 4 2011.

HIVImmunologi